Om vårt galna liv i Dårpippiland

Senaste inläggen

Av Linda - 29 mars 2018 21:04

Förra helgen var vi på FitDog-läger. Det började redan på fredagen med en föreläsning om balansbollsträning. Väldigt bra för mig som precis har börjat lite. För att slippa åka fram och tillbaka så tog vi in på hotell och som vanligt så var det ett äventyr i sig med nycklar som inte fungerade och annat spännande.
På lördagen började vi kl. 7.15 med fysträning följt av mental träning. Skönt att hotellet bara låg fem minuter från idrottshallen. Efteråt åkte vi tillbaka till hotellet för att inta en rejäl frukost och duscha. Sedan blev det shopping, hundpromenad och lunch samt lite pluggande av banor innan det var dags för agility kl. 14.30
På lördagen tränade vi för Jouni och Juha, två helt olika banor men både på sisådär 30 hinder. Jounis bana var för teknisk för Steppa och det vi håller på att träna på just nu, men vi fick testat på en del av de saker vi jobba med, i bana. Det blev mycket fel men Steppa var go och glad hela tiden.
Inne hos Juha var det spring-tills-du-kräks som gällde samtidigt som det stod hinder överallt. Stppa och jag hann bli lite ovänner men jag redde upp det innan det gick helt överstyr. På filmen springer vi Juhas bana sista gången och vi är båda rejält trötta.



Sista dagen på helgens FitDog-läger började tacknämligt nog inte förrän vid lunch. Stela och lagom omotiverade checkade vi in i idrottshallen för ett fyspass med EvaMarie med fokus på styrka. Små kontrollerade rörelser som fullkomligt körde skiten ur min redan ömma kropp. Mentala träningen var som vanligt kanonbra och väcker tankar och känslor även hos mig med lång erfarenhet. Så när vi lämnade så var även hjärnan urkramad och matt. 4 timmars paus tillbringade vi på Järavallen, på Rosegarden, Lager 157 och Bauhaus. Sedan hann vi med en promenad till innan det var dags för träning.
Vi började hos Isabell med en galet teknisk bana med olika handlingsalternativ. Jag kan köra hund och jag vet varför det är viktigt att prova olika alternativ, men jag kände under hela genomgången att detta kommer inte Steppa att fixa, här kommer jag inte att hinna hjälpa henne, det kommer att bli konflikt. Jag kände mig så maktlös och som en fruktansvärt dålig matte som utsätter min hund för detta. Det enda som hjälpte var att gråta på toaletten och äta en banan. Med Isabells hjälp så gick det alldeles utmärkt och både Steppa och jag var nöjda och glada.

Sedan blev det dags att byta bana och träna för Tereza Kralova, regerande värlsmästare i large. Fantastiskt duktig instruktör som petade i detaljer. Banan var absolut inte svår men Steppa kom upp i ganska hög hastighet och för första gången på länge kände jag att jag hade lite svårt att hänga med. Jag fick beröm för min handling och mitt sätt att tänka på placering och hundens samling vid svängar, kul att höra det från en världsmästare. Denna helgen har gett mig så många tankar kring hur Steppa egentligen fungerar och hur vårt samarbete borde se ut.


Av Linda - 11 mars 2018 14:33

Förra helgen var Steppa, Skrutt och jag på uttag till WAO i Kinnaredshallen. Vi bodde på hotell i Jönköping med trevligt sällskap och god mat.

World Agility Open går i Holland i maj. Förutom vanliga agility- och hoppklasser så tävlar man även i snooker och gambler. Snooker och gambler är lite annorlunda en vanlig agility och det gäller lite att glömma allt man lärt sig om avstånd, ansats och schyssta vinklar. I dessa klasser existerar inte detta. Jag gick en kurs i snooker och gambler i januari mn efter det blev det inte mer tränig. Vi kollade på några snookerbanor på kvällen innan uttaget, men det var också allt. Fördelen är att man får banskissen innan så att man hinner fundera. Banvandringen är sedan på 10 minuter och då har man bara tid att provgå sina olika alternativ.


Steppa tävlade i storlek 300 (mankhöjd max 32 cm, hopphöjd 30 cm) och Skrutt i storlek 400 (mankhöjd max 42 cm, hopphöjd 40 cm). Oturligt nog banvandrade dessa storlekar ihop hela helgen. I de vanliga klasserna gick det fint men i snooker och gambler blev det lite svettigt. I gamblern blev det så tokigt med Steppa att jag fick hitta på en ny bana åt Skrutt från ringside.


Förutom hoppade kontaktfält (Skrutt) och bommade slalom (Steppa) så är jag vädigt nöjd med vår insats. Vi har inte tränat jättemycket i vinter men jag har tränat en del mentalt och är nöjd med min startegi - ett hinder i taget, en bana i taget. Det har varit en bra känsla i alla lopp och totalt slutade hundarna 7:a i respektive storleksklass. Tyvärr inget Holland för något av dem, men vi har annat att se fram emot. LÄngt ner kommer lite filmer från uttaget, men först tänkte jag beskriva snooker och gambler.


 


Snooker

Snooker är en klass där du ska planera din egen bana och plocka så mycket poäng du kan efter ett viss mönster. Banan består av två delar - öppningssekvensen och slutsekvensen.

Öppningssekvensen startar med att hunden hoppar starthindret. Detta startar bara tiden och ger inget poäng. Efter det tar du ett rött hinder följt av ett poänghinder (numrerat, du får den poäng som siffran visar) Om hindret har A, B och C så måste alla hindren tas, men du får själv välja ordnig och håll. Alla hinder i öppningssekvensen får tas från vilket håll som helst.

Upprepa rött och poänghinder tre gånger. När du tagit ditt sista poänghinder på börjar du på slutsekvensen, dvs. hinder 2-7. Nu måste alla hinder tas i den ordning och från det håll som domaren har bestämt.

Domaren har dessutom satt en maxtid som man måste hålla sig inom. Sedan finns det sålart en massa andra regler att ta hänsyn till. Domaren kan dessutom på domargenomgången ha med några egna regler.


 


Gambler

Gambler är också en klass där ska samla poäng under en given tid. Även här finns det en öppningssekvens och en slutsekvens. Slutsekvensen kallas för gamblern och ger 10 eller 20 poäng beroende på om man väljer det lätta eller svåra alternativet. För 20 poäng måste man handla hunden från utsidan av den streckade linjen. För 10 poäng så springer man med hunden som vanligt. Gamblern kan se olika ut och alternativen kan vara helt olika varandra. Det lätta och det svåra alternativet kan ha varsin markerad "fil" där föraren får hålla sig utanför för att få poäng. Gamblern är numrerad och man ska ta hindren i rätt ordning. Blir det fel i gamblern så måste man springa raka vägen till sista hindret och stoppa tiden. Tiden man måste hålla sig till i gamblern är 10 sekunder på denna banan.


I öppningssevensen börjar man med att hoppa starthindret för att starta tiden. Starthindret är levande under loppet, så om hunden tar detta så är den diskad. Råkar hunden däremot ta målhindret så stoppas tiden och du får bara med dig de poäng du plockat fram tills dess.

Hindren i öppningssekvensen är värda olika mycket poäng, alltid samma oberoende av var i världen du tävlar. Se poänglistan längre ner. I öppningssekvensen har du 30 sekunder på dig att ta så många poäng du bara kan samtidigt som du ska planera så att du befinner dig i närheten av gamblerns start när 30 sekunder gått. För så fort pipan ljuder så har du 10 sekunder på dig att påbörja och avsluta gamblern, oavsett var på banan du befinner dig. Och oavsett så måste du ta sista hindret och stoppa tiden, lämnar du banan utan att ha tagit sista hindret så får du 0 poäng.


Hindren i öppningssekvensen ger bara poäng två gånger, sedan är det ingen mening att ta dem igen men det gör inget om hunden råkar ta ett på vägen. Om man gör fel på ett hinder (tex. hoppar ett kontaktfält) så får du inget poäng för hindret och kan därmed ta det igen om du vill (efter att du tagit ett annat hinder emellan) Även här kan domaren ha med egna regler eller bonussekvenser. Hinner du får med speciellt markerade hinder så får du ytterligare 10 poäng tex.

Om du klarar av din planerade bana innan det gått 30 sekunder så är det inte tillåtet att stå och vänta på signalen, du måste hela tiden aktivt plocka poäng. På banvandringen springer du därför banan med tidtagrur och försöker räkna ut hur mycket du hinner på 30 sekunder. Det är bra att ha en resevplan om du skulle vara färdig innan signalen går.

Hinder som står i gamblern får man ta i öppningssekvensen under förutsättning att man bara tar ett och sedan springer ut och tar något annat hinder. Man får inte ta hinder i gamblern i ordningföljd, då blir man diskad.


 










Av Linda - 20 februari 2018 18:32

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den. Jag började blogga när Spice och hennes syskon föddes för snart 11 år sedan och sidan är så full av minnen att jag inte bara kan lägga ner. När jag bloggar vill jag skiva lite längre inlägg och de kortare reflektionerna hamnar på Facebook. Där har jag numera en egen sida som heter Agilityfläng & Sheltiehäng, där kan man följa oss och vårt hundliv utan att vara vän med mig (om man inte vill det)


Vinterhalvåret brukar för mig vara en period av vila då vi inte har några kurser mer än enstaka kvällar. Det brukar också vara en period där hundarna får mer promenader och mindre agility, men agilitypassen är mycket mer strukturerade än under resten av året.  Under julhelgen brukar jag passa på att träna mycket när vi är lediga för att sedan träna ganska lite under januari och februari, och sedan dra igång ordentligt när kurserna startar.

Men innan jul snubblade Steppa över sina egna fötter under ett träningspass och slog sig ganska illa. Så det blev massage, BackOn Track-täcke och vila. Vi checkade av formen några veckor senare genom att springa som vinden i Kinnaredshallen på riktigt bra tider, och laget var helt plötsligt nästan klart för SM. Efter det blev det mer vila och promenader.

Hundar som Steppa håller sig dock inte i skinnet om de inget får göra. Så därför tog vi upp Nose Work-träningen på allvar. Det har gått både upp och ner, men mestadels upp, och vi har förmånen att träna privat för en NW-instruktör och provledare. Steppa är ju Steppa och fröken har ganska ofta kliat sig i huvudet. Men målet är ett doftprov och så småningom tävling. Problemet är ju att agilitysäsongen drar igång på allvar snart så jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Men jag får väl ha med mig mitt kit på tävlingar och gömma tops bland agilityhundarna.


I söndags var vi i Nutrolinhallen för årets första officiella tävling. Efter lördagens träningspass var jag allt annat än sugen på att tävla, så dåligt gick det. Så jag hade bara två mål för tävlingen: att testa det vi tränat på i vinter och ta om hoppade kontaktfält.
Knäppa-Steppa har gjort skäl för namnet och fungerade inte alls. Sista banan var aningen lättare och den disken får jag nog ta på mig, men för övrigt var det katastrof.
Skrutt var som vanligt alldeles fantastiskt att springa med. En fin nolla, en disk som jag får ta på mig och ett snopet missförstånd vid slalomingången i sista klassen. Träffarna på kontaktfälten var höga men han stannade inte utan sprang hela vägen.
Dagens överraskning stod Yippie för. Första loppet var hon felfri i och blev femma. Fyra pinnar delades ut.  Andra loppet var också felfritt och där blev hon trea. Även sista loppet var felfritt men banan var för lätt och det var för många nollor, men jag tror hon blev åtta. Men placeringarna är bara en bisak - den bruna hunden har gjort tre felfria lopp på samma tävling (med kontaktfält to die for) vilket är galet, hon som inte kommit igenom en bana på hur länge som helst. Matten är väldigt nöjd med dagen!


Nu försöker vi ladda om för FitDog-läger i Tånga och WAO-uttag i Kinnared om två veckor.



 
 



Av Linda - 30 december 2017 18:01

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam över de människor som finns i mitt liv - som fixar och donar, stöttar och lyssnar. Och jag har haft roligt!


När man hamnar i en kris så är man helt övertygad om att detta är det hemskaste som har hänt och att man aldrig kommer att överleva, än mindre återhämta sig. Men på något vis så gör man det och man kanske till och med upptäcker att detta kanske är det bästa som någonsin hänt en. Jag har nog aldrig jobbat så hårt som jag har gjort det här året och det är enbart tack vare alla er fantastiska människor som jag har rott det iland.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande på Facebook, bara sådär. Vederbörande kände att hen behövde skriva att jag har driv och är en entreprenör ut i fingerspetsarna. Och det gjorde mig så himla glad och stolt! För hur det nu än är så blir man ingen storföretagare på att arrangera agilitykurser, men att mitt lilla företag skulle generera så många kunder var inget jag hade trott när jag började för mer än tio år sedan. Och vem hade trott att det - och jag - skulle utvecklas till vad det är idag? Så det meddelandet kommer jag att bära med mig.


Året har såklart bestått av mycket hund, det är ju trots allt det jag sysslar med. Trots att jag tävlat ganska sparsamt så har det blivit en hel del lopp. Skrutt är klar för SM och Steppa är halvvägs. Hon har dessutom tagit två agilitycert och ett cert av varje i Danmark. Yippie är liksom Yippie. På god väg framåt men de där klockrena loppen har uteblivit. Både Steppa och Yippie har hjälpt vårt nya lag Familiy & Friends att ta två SM-pinnar.

Meningen var att vi skulle ha haft två valpkullar nu i slutet av året. Men Yippie födde en döfödd valp och Myzzli gick tom. Nu får vi hoppas på valpar till våren istället.


Jag ser fram emot 2018, även om jag inte förstår hur jag ska få min tid att räcka till. Det är så mycket spännande på gång och jag hoppas få ett roligt år.


Gott Nytt År!


 


Av Linda - 24 december 2017 08:47

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i slutet av november en död valp och Myzzli gick tom. Nu fick vi istället möjlighet att julstöka och planera massor md kurser under januari och februari.

Idag är det julafton och vi firar den ensamma med hundarna. Just nu latar vi oss framför TV:n men sedan blir det skogspromenad och grissvans. Jag struntar dock i svansen och tar lite sill istället.


God jul!


 

Av Linda - 25 november 2017 08:50

Jag hade sedan länge bestämt mig för att inte åka till Tånga. Men en väldigt envis vän tjatade på mig tills jag anmälde och det är jag glad att jag gjorde, för jag hade en väldigt trevlig helg. Jag jobbade länge på fredagen och det blev sent innan jag kom iväg. Vädret visade sig från sin sämsta sida med hård vindar och ösregn. Inte lätt att hålla bilen på motorvägen. På grund av EU-toppmötet så avråddes man att åka genom Göteborg och istället blev det 1,5 timme på småvägarna över Borås. Väl på boendet så hade receptionen stäng och nyckeln skulle hittas i en brevlåda, någonstans på området. Jag fick hjälp att hitta både nyckel och rum och vi kunde hoppa i säng för en natts god sömn innan tidig banvandring.


På lördagen vräkte regnet ner större delen av dagen och det var inget större nöje att promenera med hundarna. De höll helt klart med och vi gick inte ut mer än nödvändigt. Tånga levererade med bra underlag och bra shopping. Hundarna hade lite stolpe ut hela dagen och det blev inga placeringar. Skrutt har inte fått träna så mycket på sistone och det märktes att vi inte var så samspelta som tidigare under säsongen. Steppa var superduktig men hennes orutin lyste igenom i flera situationer. Men jag är väldigt nöjd med henne och hon blir roligare och roligare att springa med. Efter en relativt tidigt avslutad tävlingsdag så vilade vi på boendet och tillbringade sedan några trevliga timmar med att äta pizza, promenera och prata med en av mina favoritpersoner.

Eftersom TV:n endast hade kanal 1, 2, 4 och 6 så blev det en tidig kväll.


Under veckan så hade det pratats mycket om snö på västkusten och jag blev därför väldigt besviken på söndagen när vi vaknade upp till mer ösregn och blåst. Men när vi lämnade boendet så hade det börjat snöa. När jag kom fram till hallen så hade snön börjat lägga sig på marken. När jag skulle ut med Steppa 30 minuter senare så låg det några centimeter på marken och snön vräkte ner. Jag blir alltid löjligt upprymd när det snöar och tog en promenad med en ovillig Steppa. Snön var det stora samtalsämnet hela dagen, hur illa var det längre bort, skulle det gå att ta sig hem? Flera strök sig och åkte men jag stannade med tanken att plogbilarna skulle få göra sitt jobb innan jag körde söderut. Dessutom ville jag inte missa mina chanser på SM-pinnar när jag nu åkt så långt.

Steppa som behövde pinnar fick inga och Skrutt som inte behövde fick två. Återigen gjorde Steppa bra lopp men dumma misstag ledde till att vi hamnade långt ner på listan.


 

Hemresan gick bra och det blev ganska snart barmark. Men det är aldrig kul att köra många timmar i mörkret en söndagskväll.

Nu har vi inga fler officiella tävlingar det här året. Nästa helg är det Lotuscupen och helgen efter det Julklappscupen. Yippie är rejält dräktig och jag tror jag känner fyra valpar. Dygn 63 är den 29 november men valparna kan komma när som helst från och med nu. Valplådan är bäddad och klar, nu väntar vi bara på de små liven.





Av Linda - 15 november 2017 20:57

I helgen har jag varit på mitt första FitDog-läger. Och jag är såå inspirerad att fortsätta träna! Detta var precis den kicken jag behövde för att känna att jag fortfarande fortsätter framåt och utvecklas.

Helgen inleddes på fredagen med en föreläsning av Vappu om hoppteknik. Tyvärr kom vi nästan 20 minuter försent på grund av köer på motorvägen som vi inte hade räknat med. När vi väl kom fram så hittade vi inte lokalen då den var väldigt dåligt utmärkt. Föreläsningen var mycket bra och lätt att förstå trots att den var på engelska med finsk brytning. Den höll på nästan en timme längre än tänkt, vilket ju inte gör något om man inte har lång väg att köra och sedan ska upp tidigt nästa dag. Hade vi vetat så hade vi nog bokat hotell. Till råga på allt blåste det full storm, regnade och haglade om vartannat samt åskade. Det tog tid att köra hem.


Lördagen började med träning för Juha och hoppteknik för Vappu. Juha hade inte jättemycket att säga om oss men gav oss en del användbara tips på vägen. Vappu hade desto mer att säga…

Hunden är mycket bra byggd men sitter som en groda och hoppar som en kratta. Låter kanske hårt men Vappus liknelser gör att det blir lätt att förstå vad hon menar när vi blandar svenska, finländska och engelska språket i tekniska termer. Dessutom behöver den gå ner i vikt. Men det visste jag ju. Dock visst jag inte att det var så illa. Jag har fått massor med tips om hur jag ska träna för att bygga upp Steppa till att orka vara den agilityhund jag vill att hon ska vara.


Efter en snabb lunch var det dags för fysträning och mental träning för Eva Marie. Fysträning hörde jag mycket om förra året och har varit en stor anledning till att jag inte vågat anmäla. Men jag blev rejält överraskad! Dagens övningar var prehab, alltså förbyggande, och alla var agilityrelaterade. Alla övningarna tog totalt 6 minuter, något man alltså kan klämma in i sin vardag. Det fanns varianter för de som var vältränade och de som var skruttiga. Eva Marie pratade om att förarens träning behöver byggas på samma sätt som hundarnas träning. Man börjar verkligen basic och bygger sig sakta uppåt. Det är alltså ingen god idé att bestämma sig för att börja träna löpning, 5 km tre gånger i veckan om man är helt ovan vid att springa. Hon tog bort väldigt mycket av prestationsångesten kring träning – all träning är bättre än ingen träning alls. Lägg in 1 minuts löpning när du går med hundarna, plötsligt har du sprungit 7 minuter i veckan vilket är 7 minuter mer än vad du brukar springa. Även om jag vet hur dålig jag blir av att träna så känner jag mig faktiskt sugen på att ge det en chans.


Mental träning tycker jag är ett spännande område som jag själv föreläser om en del. Jag blev återigen påmind om vad som får mig att funka och inte funka på tävlingsbanan, och det är alltid nyttigt. Kul också med diskussioner och personliga erfarenheter, alla är vi olika när det kommer till att prestera under press.


För min grupp blev lördagen en ganska tidig dag men det gjorde inget eftersom söndagen blev desto längre. Vi började på morgonen med fysträning med tema löpteknik och uppvärmning. Väldigt intressant och inte alls lika fysiskt krävande som jag hade trott. Sedan fick vi köra lite olika stafetter där vi tempoväxlade och bytte riktning, precis som på agilitybanan.

Vi avslutade passet med mera mental träning och jag fick med mig användbara saker.


Efter passet med Eva Marie hade vi en lång paus där vi hann gå med hundarna, äta lunch och shoppa. Man var lagom sugen på agility när det äntligen var dags. Kroppen var stel och det gjorde ont både här och där. Huvudet hade redan ställt in sig på att Jounis och Isabells banor skulle vara grymt svåra, för vi hade fått banskisserna så att vi kunde plugga lite. Jag hade faktiskt vissa tankar på att byta ut Steppa mot Skrutt då jag kände att övningarna skulle vara alldeles för svåra för henne och mitt tålamod. Det var mycket nytt att lära och jag var rädd att hon skulle sätta sig på tvären och vägra vara med.

Tack och lov så förstod Jouni mitt dilemma och vi jobbade med banan i väldigt små sektioner. Jag fick med mig så mycket som lyfter min agility till en ny nivå (när jag nu blir färdig med allt) och det är lagom saker att pilla med i vinter. Steppa trotsade min farhågor och skötte sig alldeles utmärkt. Hon blev trött i huvudet av allt det nya vi jobbade med hos Jouni och det märktes på slutet inne hos Isabell. Även här fick vi lära oss en hel massa (och påminna oss om sådant vi glömt bort) och jag ser fram emot att köra hela övningen med en fräsch hund.


Den här helgen var precis vad jag behövde. Jag är så upptagen med att försöka inspirera andra att jag glömmer att inspirera mig själv. Jag känner att jag utvecklas som instruktör, bankonstruktör och inspiratör hela tiden tack vare mina fantastiska elever. Men det där lyftet jag vill ge dem, det upplever jag själv alldeles för sällan. Jag är alltid glädjefylld och varm inombords när jag skickar hem eleverna. Men känslan är svår att behålla när jag själv ska träna. Hos Eva Marie pratade vi mycket om att hitta känslan som får oss i rätt stämning. I fortsättningen ska jag plocka fram känslan efter Jounis pass. När min vän Jenny säger att jag ser alldeles lycklig ut. Den känslan vill jag känna oftare.


Sist bjuder jag på en film från Juhas bana. 31 hinder kors och tvärs över planen. Benen är fulla med mjölksyra och hunden var snabb, men förutom en liten miss (my bad) så satte vi banan.

Av Linda - 17 oktober 2017 20:48

I söndags åkte jag till Vallensbaek för att springa 16 lopp, trots feber och hosta. Idioti kan man tycka men det är vi agilitynördar i ett nötskal. Jag hade verkligen sett fram emot att tävla i Danmark och eftersom jag jobbat och hållit kurs hela veckan så orkade jag tävla också tyckte jag. En sanning med modifikation kanske men jag överlevde. Startfälten var små och jag sprang i varje klass, svetten forsade och jag var glad att det inte gick att få ihop banor på 200 meter i hallen.


Spice var först ut i seniorklass. Enda deltagaren i medium men man måste komma imål för att vina och få pris. Spice har vare sig tränat eller tävlat på hur länge som helst så målet var att bara komma imål. De två första hoppklasserna nollade hon, i första agilityklassen fick hon fem fel på bommen och i sista klassen blev det kaos och disk. Men hon hade roligt och det var kul att köra henne.


Efter seniorerna var det dags för klass 3. Banvandring i sju minuter för samtliga startande, alltså skulle jag tänka för tre hundar samtidigt. Banorna var inte i närheten av hur klass 3 ser ut här hemma och det var väl kanske tur med tanke på banvadringstiden. Jag fick inte heller mycket vila mellan hundarna då funktionärerna är grymt effektiva. Inroparen jagade en in på plats och banorna höjdes och byggdes om på nolltid. Jag hade i snitt fem hundar mellan Yippie och Steppa och sedan ytterligare knappt åtta till Skrutt. Jag sprang hela tiden.


Men det var såå värt det! För även om konkurrensen inte var jättestor så är det ändå skönt att sätta ett bra lopp och vinna. Man behöver det ibland. Och priserna i Danmark gör det liksom värt att vinna. Väldigt lite hundsaker (inte en rulle bajspåsar så långt ögat nådde) men desto mera alkoholhaltiga drycker eller andra praktiska attiraljer och allt var väldigt användbart.

Förutom att man får rosett när man tar cert så får man även en flaska bubbel utöver ordinarie priser. Blir man dessutom champion så får man att speciellt championatspris. På den punkten har Sverige en hel del att lära.


Det blev en hel massa priser med hem. Spice vann tre lopp, Skrutt vann två lopp, Steppa blev 1:a och 2:a med cert och Yippie fick en tredjeplats. Den placeringen hade kunnat bli mycket bättre om inte matten fått hjärnsläpp efter balansen och glömt vilket handlingsalternativ som gällde...

Även om priser inte är allt så tycker jag det är trevligt med fina priser när man väl placerar mig. Men det jag är speciellt nöjd med är att vi presterade bra och körde bra agility. De missar som blev var inga stora grejor. Några svängar som blev vida därför att hundarna hade svårt att få fäste på mattan om man ville svänga snävt. Steppa kämpade lite med hopphöjden vilket gjorde att jag inte vågade svänga henne för häftigt. Men över lag är jag nöjd och det känns skönt att avsluta säsongen positivt. Nu är det bara Lotuscupen kvar, vilket jag ser väldigt mycket fram emot, och sedan blir det vintervila och förhoppningsvis lite valpar.


 









Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards