Om vårt galna liv i Dårpippiland

Senaste inläggen

Av Linda - Tisdag 20 feb 18:32

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den. Jag började blogga när Spice och hennes syskon föddes för snart 11 år sedan och sidan är så full av minnen att jag inte bara kan lägga ner. När jag bloggar vill jag skiva lite längre inlägg och de kortare reflektionerna hamnar på Facebook. Där har jag numera en egen sida som heter Agilityfläng & Sheltiehäng, där kan man följa oss och vårt hundliv utan att vara vän med mig (om man inte vill det)


Vinterhalvåret brukar för mig vara en period av vila då vi inte har några kurser mer än enstaka kvällar. Det brukar också vara en period där hundarna får mer promenader och mindre agility, men agilitypassen är mycket mer strukturerade än under resten av året.  Under julhelgen brukar jag passa på att träna mycket när vi är lediga för att sedan träna ganska lite under januari och februari, och sedan dra igång ordentligt när kurserna startar.

Men innan jul snubblade Steppa över sina egna fötter under ett träningspass och slog sig ganska illa. Så det blev massage, BackOn Track-täcke och vila. Vi checkade av formen några veckor senare genom att springa som vinden i Kinnaredshallen på riktigt bra tider, och laget var helt plötsligt nästan klart för SM. Efter det blev det mer vila och promenader.

Hundar som Steppa håller sig dock inte i skinnet om de inget får göra. Så därför tog vi upp Nose Work-träningen på allvar. Det har gått både upp och ner, men mestadels upp, och vi har förmånen att träna privat för en NW-instruktör och provledare. Steppa är ju Steppa och fröken har ganska ofta kliat sig i huvudet. Men målet är ett doftprov och så småningom tävling. Problemet är ju att agilitysäsongen drar igång på allvar snart så jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop det. Men jag får väl ha med mig mitt kit på tävlingar och gömma tops bland agilityhundarna.


I söndags var vi i Nutrolinhallen för årets första officiella tävling. Efter lördagens träningspass var jag allt annat än sugen på att tävla, så dåligt gick det. Så jag hade bara två mål för tävlingen: att testa det vi tränat på i vinter och ta om hoppade kontaktfält.
Knäppa-Steppa har gjort skäl för namnet och fungerade inte alls. Sista banan var aningen lättare och den disken får jag nog ta på mig, men för övrigt var det katastrof.
Skrutt var som vanligt alldeles fantastiskt att springa med. En fin nolla, en disk som jag får ta på mig och ett snopet missförstånd vid slalomingången i sista klassen. Träffarna på kontaktfälten var höga men han stannade inte utan sprang hela vägen.
Dagens överraskning stod Yippie för. Första loppet var hon felfri i och blev femma. Fyra pinnar delades ut.  Andra loppet var också felfritt och där blev hon trea. Även sista loppet var felfritt men banan var för lätt och det var för många nollor, men jag tror hon blev åtta. Men placeringarna är bara en bisak - den bruna hunden har gjort tre felfria lopp på samma tävling (med kontaktfält to die for) vilket är galet, hon som inte kommit igenom en bana på hur länge som helst. Matten är väldigt nöjd med dagen!


Nu försöker vi ladda om för FitDog-läger i Tånga och WAO-uttag i Kinnared om två veckor.



 

 



ANNONS
Av Linda - 30 december 2017 18:01

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam över de människor som finns i mitt liv - som fixar och donar, stöttar och lyssnar. Och jag har haft roligt!


När man hamnar i en kris så är man helt övertygad om att detta är det hemskaste som har hänt och att man aldrig kommer att överleva, än mindre återhämta sig. Men på något vis så gör man det och man kanske till och med upptäcker att detta kanske är det bästa som någonsin hänt en. Jag har nog aldrig jobbat så hårt som jag har gjort det här året och det är enbart tack vare alla er fantastiska människor som jag har rott det iland.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande på Facebook, bara sådär. Vederbörande kände att hen behövde skriva att jag har driv och är en entreprenör ut i fingerspetsarna. Och det gjorde mig så himla glad och stolt! För hur det nu än är så blir man ingen storföretagare på att arrangera agilitykurser, men att mitt lilla företag skulle generera så många kunder var inget jag hade trott när jag började för mer än tio år sedan. Och vem hade trott att det - och jag - skulle utvecklas till vad det är idag? Så det meddelandet kommer jag att bära med mig.


Året har såklart bestått av mycket hund, det är ju trots allt det jag sysslar med. Trots att jag tävlat ganska sparsamt så har det blivit en hel del lopp. Skrutt är klar för SM och Steppa är halvvägs. Hon har dessutom tagit två agilitycert och ett cert av varje i Danmark. Yippie är liksom Yippie. På god väg framåt men de där klockrena loppen har uteblivit. Både Steppa och Yippie har hjälpt vårt nya lag Familiy & Friends att ta två SM-pinnar.

Meningen var att vi skulle ha haft två valpkullar nu i slutet av året. Men Yippie födde en döfödd valp och Myzzli gick tom. Nu får vi hoppas på valpar till våren istället.


Jag ser fram emot 2018, även om jag inte förstår hur jag ska få min tid att räcka till. Det är så mycket spännande på gång och jag hoppas få ett roligt år.


Gott Nytt År!


 


ANNONS
Av Linda - 24 december 2017 08:47

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i slutet av november en död valp och Myzzli gick tom. Nu fick vi istället möjlighet att julstöka och planera massor md kurser under januari och februari.

Idag är det julafton och vi firar den ensamma med hundarna. Just nu latar vi oss framför TV:n men sedan blir det skogspromenad och grissvans. Jag struntar dock i svansen och tar lite sill istället.


God jul!


 

Av Linda - 25 november 2017 08:50

Jag hade sedan länge bestämt mig för att inte åka till Tånga. Men en väldigt envis vän tjatade på mig tills jag anmälde och det är jag glad att jag gjorde, för jag hade en väldigt trevlig helg. Jag jobbade länge på fredagen och det blev sent innan jag kom iväg. Vädret visade sig från sin sämsta sida med hård vindar och ösregn. Inte lätt att hålla bilen på motorvägen. På grund av EU-toppmötet så avråddes man att åka genom Göteborg och istället blev det 1,5 timme på småvägarna över Borås. Väl på boendet så hade receptionen stäng och nyckeln skulle hittas i en brevlåda, någonstans på området. Jag fick hjälp att hitta både nyckel och rum och vi kunde hoppa i säng för en natts god sömn innan tidig banvandring.


På lördagen vräkte regnet ner större delen av dagen och det var inget större nöje att promenera med hundarna. De höll helt klart med och vi gick inte ut mer än nödvändigt. Tånga levererade med bra underlag och bra shopping. Hundarna hade lite stolpe ut hela dagen och det blev inga placeringar. Skrutt har inte fått träna så mycket på sistone och det märktes att vi inte var så samspelta som tidigare under säsongen. Steppa var superduktig men hennes orutin lyste igenom i flera situationer. Men jag är väldigt nöjd med henne och hon blir roligare och roligare att springa med. Efter en relativt tidigt avslutad tävlingsdag så vilade vi på boendet och tillbringade sedan några trevliga timmar med att äta pizza, promenera och prata med en av mina favoritpersoner.

Eftersom TV:n endast hade kanal 1, 2, 4 och 6 så blev det en tidig kväll.


Under veckan så hade det pratats mycket om snö på västkusten och jag blev därför väldigt besviken på söndagen när vi vaknade upp till mer ösregn och blåst. Men när vi lämnade boendet så hade det börjat snöa. När jag kom fram till hallen så hade snön börjat lägga sig på marken. När jag skulle ut med Steppa 30 minuter senare så låg det några centimeter på marken och snön vräkte ner. Jag blir alltid löjligt upprymd när det snöar och tog en promenad med en ovillig Steppa. Snön var det stora samtalsämnet hela dagen, hur illa var det längre bort, skulle det gå att ta sig hem? Flera strök sig och åkte men jag stannade med tanken att plogbilarna skulle få göra sitt jobb innan jag körde söderut. Dessutom ville jag inte missa mina chanser på SM-pinnar när jag nu åkt så långt.

Steppa som behövde pinnar fick inga och Skrutt som inte behövde fick två. Återigen gjorde Steppa bra lopp men dumma misstag ledde till att vi hamnade långt ner på listan.


 

Hemresan gick bra och det blev ganska snart barmark. Men det är aldrig kul att köra många timmar i mörkret en söndagskväll.

Nu har vi inga fler officiella tävlingar det här året. Nästa helg är det Lotuscupen och helgen efter det Julklappscupen. Yippie är rejält dräktig och jag tror jag känner fyra valpar. Dygn 63 är den 29 november men valparna kan komma när som helst från och med nu. Valplådan är bäddad och klar, nu väntar vi bara på de små liven.





Av Linda - 15 november 2017 20:57

I helgen har jag varit på mitt första FitDog-läger. Och jag är såå inspirerad att fortsätta träna! Detta var precis den kicken jag behövde för att känna att jag fortfarande fortsätter framåt och utvecklas.

Helgen inleddes på fredagen med en föreläsning av Vappu om hoppteknik. Tyvärr kom vi nästan 20 minuter försent på grund av köer på motorvägen som vi inte hade räknat med. När vi väl kom fram så hittade vi inte lokalen då den var väldigt dåligt utmärkt. Föreläsningen var mycket bra och lätt att förstå trots att den var på engelska med finsk brytning. Den höll på nästan en timme längre än tänkt, vilket ju inte gör något om man inte har lång väg att köra och sedan ska upp tidigt nästa dag. Hade vi vetat så hade vi nog bokat hotell. Till råga på allt blåste det full storm, regnade och haglade om vartannat samt åskade. Det tog tid att köra hem.


Lördagen började med träning för Juha och hoppteknik för Vappu. Juha hade inte jättemycket att säga om oss men gav oss en del användbara tips på vägen. Vappu hade desto mer att säga…

Hunden är mycket bra byggd men sitter som en groda och hoppar som en kratta. Låter kanske hårt men Vappus liknelser gör att det blir lätt att förstå vad hon menar när vi blandar svenska, finländska och engelska språket i tekniska termer. Dessutom behöver den gå ner i vikt. Men det visste jag ju. Dock visst jag inte att det var så illa. Jag har fått massor med tips om hur jag ska träna för att bygga upp Steppa till att orka vara den agilityhund jag vill att hon ska vara.


Efter en snabb lunch var det dags för fysträning och mental träning för Eva Marie. Fysträning hörde jag mycket om förra året och har varit en stor anledning till att jag inte vågat anmäla. Men jag blev rejält överraskad! Dagens övningar var prehab, alltså förbyggande, och alla var agilityrelaterade. Alla övningarna tog totalt 6 minuter, något man alltså kan klämma in i sin vardag. Det fanns varianter för de som var vältränade och de som var skruttiga. Eva Marie pratade om att förarens träning behöver byggas på samma sätt som hundarnas träning. Man börjar verkligen basic och bygger sig sakta uppåt. Det är alltså ingen god idé att bestämma sig för att börja träna löpning, 5 km tre gånger i veckan om man är helt ovan vid att springa. Hon tog bort väldigt mycket av prestationsångesten kring träning – all träning är bättre än ingen träning alls. Lägg in 1 minuts löpning när du går med hundarna, plötsligt har du sprungit 7 minuter i veckan vilket är 7 minuter mer än vad du brukar springa. Även om jag vet hur dålig jag blir av att träna så känner jag mig faktiskt sugen på att ge det en chans.


Mental träning tycker jag är ett spännande område som jag själv föreläser om en del. Jag blev återigen påmind om vad som får mig att funka och inte funka på tävlingsbanan, och det är alltid nyttigt. Kul också med diskussioner och personliga erfarenheter, alla är vi olika när det kommer till att prestera under press.


För min grupp blev lördagen en ganska tidig dag men det gjorde inget eftersom söndagen blev desto längre. Vi började på morgonen med fysträning med tema löpteknik och uppvärmning. Väldigt intressant och inte alls lika fysiskt krävande som jag hade trott. Sedan fick vi köra lite olika stafetter där vi tempoväxlade och bytte riktning, precis som på agilitybanan.

Vi avslutade passet med mera mental träning och jag fick med mig användbara saker.


Efter passet med Eva Marie hade vi en lång paus där vi hann gå med hundarna, äta lunch och shoppa. Man var lagom sugen på agility när det äntligen var dags. Kroppen var stel och det gjorde ont både här och där. Huvudet hade redan ställt in sig på att Jounis och Isabells banor skulle vara grymt svåra, för vi hade fått banskisserna så att vi kunde plugga lite. Jag hade faktiskt vissa tankar på att byta ut Steppa mot Skrutt då jag kände att övningarna skulle vara alldeles för svåra för henne och mitt tålamod. Det var mycket nytt att lära och jag var rädd att hon skulle sätta sig på tvären och vägra vara med.

Tack och lov så förstod Jouni mitt dilemma och vi jobbade med banan i väldigt små sektioner. Jag fick med mig så mycket som lyfter min agility till en ny nivå (när jag nu blir färdig med allt) och det är lagom saker att pilla med i vinter. Steppa trotsade min farhågor och skötte sig alldeles utmärkt. Hon blev trött i huvudet av allt det nya vi jobbade med hos Jouni och det märktes på slutet inne hos Isabell. Även här fick vi lära oss en hel massa (och påminna oss om sådant vi glömt bort) och jag ser fram emot att köra hela övningen med en fräsch hund.


Den här helgen var precis vad jag behövde. Jag är så upptagen med att försöka inspirera andra att jag glömmer att inspirera mig själv. Jag känner att jag utvecklas som instruktör, bankonstruktör och inspiratör hela tiden tack vare mina fantastiska elever. Men det där lyftet jag vill ge dem, det upplever jag själv alldeles för sällan. Jag är alltid glädjefylld och varm inombords när jag skickar hem eleverna. Men känslan är svår att behålla när jag själv ska träna. Hos Eva Marie pratade vi mycket om att hitta känslan som får oss i rätt stämning. I fortsättningen ska jag plocka fram känslan efter Jounis pass. När min vän Jenny säger att jag ser alldeles lycklig ut. Den känslan vill jag känna oftare.


Sist bjuder jag på en film från Juhas bana. 31 hinder kors och tvärs över planen. Benen är fulla med mjölksyra och hunden var snabb, men förutom en liten miss (my bad) så satte vi banan.

Av Linda - 17 oktober 2017 20:48

I söndags åkte jag till Vallensbaek för att springa 16 lopp, trots feber och hosta. Idioti kan man tycka men det är vi agilitynördar i ett nötskal. Jag hade verkligen sett fram emot att tävla i Danmark och eftersom jag jobbat och hållit kurs hela veckan så orkade jag tävla också tyckte jag. En sanning med modifikation kanske men jag överlevde. Startfälten var små och jag sprang i varje klass, svetten forsade och jag var glad att det inte gick att få ihop banor på 200 meter i hallen.


Spice var först ut i seniorklass. Enda deltagaren i medium men man måste komma imål för att vina och få pris. Spice har vare sig tränat eller tävlat på hur länge som helst så målet var att bara komma imål. De två första hoppklasserna nollade hon, i första agilityklassen fick hon fem fel på bommen och i sista klassen blev det kaos och disk. Men hon hade roligt och det var kul att köra henne.


Efter seniorerna var det dags för klass 3. Banvandring i sju minuter för samtliga startande, alltså skulle jag tänka för tre hundar samtidigt. Banorna var inte i närheten av hur klass 3 ser ut här hemma och det var väl kanske tur med tanke på banvadringstiden. Jag fick inte heller mycket vila mellan hundarna då funktionärerna är grymt effektiva. Inroparen jagade en in på plats och banorna höjdes och byggdes om på nolltid. Jag hade i snitt fem hundar mellan Yippie och Steppa och sedan ytterligare knappt åtta till Skrutt. Jag sprang hela tiden.


Men det var såå värt det! För även om konkurrensen inte var jättestor så är det ändå skönt att sätta ett bra lopp och vinna. Man behöver det ibland. Och priserna i Danmark gör det liksom värt att vinna. Väldigt lite hundsaker (inte en rulle bajspåsar så långt ögat nådde) men desto mera alkoholhaltiga drycker eller andra praktiska attiraljer och allt var väldigt användbart.

Förutom att man får rosett när man tar cert så får man även en flaska bubbel utöver ordinarie priser. Blir man dessutom champion så får man att speciellt championatspris. På den punkten har Sverige en hel del att lära.


Det blev en hel massa priser med hem. Spice vann tre lopp, Skrutt vann två lopp, Steppa blev 1:a och 2:a med cert och Yippie fick en tredjeplats. Den placeringen hade kunnat bli mycket bättre om inte matten fått hjärnsläpp efter balansen och glömt vilket handlingsalternativ som gällde...

Även om priser inte är allt så tycker jag det är trevligt med fina priser när man väl placerar mig. Men det jag är speciellt nöjd med är att vi presterade bra och körde bra agility. De missar som blev var inga stora grejor. Några svängar som blev vida därför att hundarna hade svårt att få fäste på mattan om man ville svänga snävt. Steppa kämpade lite med hopphöjden vilket gjorde att jag inte vågade svänga henne för häftigt. Men över lag är jag nöjd och det känns skönt att avsluta säsongen positivt. Nu är det bara Lotuscupen kvar, vilket jag ser väldigt mycket fram emot, och sedan blir det vintervila och förhoppningsvis lite valpar.


 









Av Linda - 4 oktober 2017 18:58

Som några av er säkert noterat så har jag inte bloggat om Lagchansen. Det finns liksom ingenting att skriva. För jag var så fruktansvärt besviken. Av 8 klasser tog vi oss igenom 1. Resten disk. Ingen skugga ska falla över mina lagkamrater. Det var inte de som var problemet. Men jag undrade verkligen vad det var för fel på mina egna hundar. De uppförde sig som om de aldrig hade tävlat tidigare och ju mer jag försökte vara tydlig, desto värre blev det. Jag åkte hem med en väldigt dålig känsla och träningen veckan efter gjorde inte saken bättre.


I lördags coachade vi elever i Svedala hela dagen. Kändes skönt att på bekräftat att man inte är lika dålig instruktör som förare. Inga pinnar men väldigt mycket fin agility. PÅ söndagen var jag anmäld till tre gånger klass 3 i Nutrolin Arena och jag var ytterst tveksam till om jag skulle åka. Det kändes inget bra. Men samtidigt är jag inte den som bara ger upp. Och stackars Skrutt hade inte fått tävla på ett tag, så jag åkte lite för hans skull.


Och det var väl tur! Jättetrevliga banor och Skrutt var som vanligt en fröjd att springa med. Två fina felfria lopp med placering topp 5 och en disk som var mitt fel.

Steppa föll på sin absoluta svaghet i första klassen, inte mindre än fem hinder i raken skulle tas från baksidan. Det gick inte. Andra kassen var en riktig rysare där ekipage efter ekipage diskade sig. Det blev en härlig stämning när det inte längre handlade om vem som skulle vinna utan vem som skulle klara banan. Alla hejade och led med dem som diskade sig precis på slutet. I den klassen gick Steppa som en dröm och kändes jättehärlig. Tyvärr hade jag förbisett en svårighet på banvandringen, men Steppa är inte en hund som tar egna initiativ så jag såg inte den fällan. Men Steppa gick rakt i den med bara några hinder kvar.

Känslan i det loppet slår alla pinnar och cert i världen. Jag åkte hem med en fantastisk känsla och det känn toppenkul att åka till Danmark om två veckor.




Av Linda - 20 september 2017 21:18

... vi är laddade, vi är tända!

Det kan man minst säga att vi var när vi anlände till Trelleborgs BK i lördags. Fyra klasser skulle vi ta oss igenom med så många pinnar som möjligt, det var målet. Dixie fick springa med proffsig stand in då matte bestämt sig för att dra till Prag. Som tur var så gjorde Dixie sitt jobb i alla fall. Oavsett hur det gick så hade jag en fantstiskt rolig dag vilket ju faktiskt är meningen när man tävlar lag. Inte nog med att man måste vara grymma ihop på banan, man måste vara grymma ihop utanför banan också. Misslyckas en så sluter resten och upp och fixar biffen.


Minsann om vi inte fick med oss två pinnar hem! Båda två i agilityklass, en vinst och en andraplats. Vi kunde inte vara mer nöjda och till helgen åker vi till Göteborg för att tävla lagtävlingarnas lagtävling, ytterligare åtta laglopp. Sjukt långa dagar kommer det att bli, men galet kul!


   Family & Friends

Dixie, Flash, Yippie och Steppa

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se