I mitt hem råder kaos. Det kan jag nog leva med eftersom det är ett övergående kaos. Bebis-Pirayorna är definitivt en orsak till kaoset. Bebis-Pirayorna nöjer sig nämligen inte med att hålla sig i hagen, nej de måste vara med i händelsernas centrum. Dessutom rör sig Bebis-Pirayorna oroväckande fort. Exempelvis när man ska ta ut de stora hundarna på en liten kissrunda. Då tittar man sig förstulet omkring och konstaterar att Bebis-Pirayorna ligger och sover utströdda  lite här och var i lägenheten. Tyst kallar man till sig de stora och kopplar och går ut genom dörren. Men när man vänder sig om för att stänga dörren, så går det inte. Istället hörs ett förtvivlat tjut från en ledsen Bebis-Piraya som kommit i kläm. På två röda sekunder har den förflyttat sig från sovande ställning borta på puffen till att bli klämd i dörren. Helt otroligt! Inte ens de stora hundarna rör sig så snabbt.

Att ha Bebis-Pirayor i sitt hem är alltså inte helt enkelt. Förutom att de pockar på ens uppmärksamhet hela tiden och kräver tid och plats, så har de en fantastisk förmåga att vara överallt och ingenstans. Numera kan man inte bära alla fyra ner för trappan samtidigt, nu får man ta dem två och två och hålla väldigt hårt. För Bebis-Pirayorna vet vad som väntar där nedanför. Fullt ös medvetslös!

De sprattlar och ålar och vill bara ner. Väl nere i hallen så skingras de som frö för vinden och går till attack på livet. Ja, de går till attack även på andra saker; mina gardiner, min blommor på balkongen, hallmattan, skosnören, PET-flaskor, byxben, varandra, de stora hundarna...

Fast de stora hundarna är lagom roade av Bebis-Pirayorna. Soul smög sig på gamla Rumpan härom kvällen och pussade henne på nosen där hon låg. Rumpan for upp som en raket och visade alla tänderna. Numera hyser Soul en hälsosam respekt för gamlingen. Bebis-Pirayor har rysligt vassa tänder och de drar sig inte för att använda dem. Detta är något som husses fötter har fått erfara. Mig har de aldrig satt tänderna i, men husses stinkande 44:or hyser Bebis-Pirayorna en förkärlek för.

Att Stygg-Luna var första klassens satkäring, det visste vi. Hon är beräknande, nedrig, egoistisk och fruktansvärt framfusig. Jag trodde ändå att hon skulle vara trevlig mot valparna och visa hur man uppför sig, men icke! Om två Bebis-Pirayor har dragkamp om en leksak så tar Stygg-Luna den och gömmer, vanligtvis under köksbordet. Själv vill hon inte leka med den, hon vill bara inte att någon annan heller ska ha den. Om det sitter en Bebis-Piraya i famnen på någon så drar sig inte Stygg-Luna för att hoppa upp till vederbörande och lägga sig på Bebis-Pirayan. Stygg-Luna kan inte förstå varför alla blir så upprörda på henne hela tiden, och när husse inte är hemma måste hon klaga högljutt.

Bebis-Pirayornas mamma, min vackra Nova, är tillfälligt omdöpt till Ful-Nova. Redan när Bebis-Pirayorna bara var några veckor satte Ful-Nova igång att fälla. Inget konstigt med det, det gör alla valptikar. Jag visste vad jag hade att vänta mig. för hon tappade allt när Nixxa föddes.
Jag hade fel! Jag visste inte alls hur det skulle bli. För när de säger att en valptik tappar all päls och blir mager och anskrämligt ful, så menar de verkligen det. Min vackra Nova ser numera ut som ett vandrande skelett med VÄLDIGT gles päls. All underull är borta och det mesta av täckhåren också. På sina ställen är hon helt kal, bara några förskrämda täckhår som ligger över. Häromdagen ansåg jag att hon hade fällt färdigt och bestämde mig för att bada bort eventuella rester. Det skulle jag nog inte gjort! För min vackra Nova tappade nog lika mycket päls till. Hon ser inte klok ut och går alltså numera under namnet Ful-Nova. Till råga på allt så har vi inte gjort något vid hennes öron nu när hon har valpar, så de står rakt upp. De som ser henne tror antingen vi är dumma i huvudet som avlar på en så ful tik, eller så tror de att vi är djurplågare. Jag vet faktiskt inte vilket som är värst.

Hur som helst så ska Nova ställas ut på Sofiero i september, och då ska det inte stå Ful-Nova i katalogen, det ska jag bli man för!