Ja, då var Bebis-Pirayorna officiellt leveransklara, 8 veckor gamla. Inte utan att det börja kännas lite nu. Visst är de brötiga och högljudda, man samtidigt så underbart ljuvliga när de kommer med bruna sammetsögon och viftande svansar, fyllda av förtroende för sina tvåbeningar. Vad kommer det att bli av dem?

Jag har valt mina valpköpare med omsorg, men sedan valparna är betalda upphör min rätt till dem. Min rätt att låta dem sova i min säng på natten. Min rätt att kela med dem i soffan. Min rätt att banna dem när de tuggar på möblerna. Min rätt att finnas vid deras sida i vått och torrt.

På något vis känns det som ett stort svek. Jag har satt dem till världen och låtit dem bo hos mig, verkligen älskat de små liven, och överlåter jag dem helt "lättvindligt" åt någon annan. Usch, vad det är jobbigt att vara uppfödare ibland!

Jag minns så väl när Nixxa flyttade. Hela sista dagen mådde jag så fruktansvärt dåligt. Hela min själ skrek nej, och jag ville bara ringa och säga att köpet inte blir av. Det var så jobbigt att se henne åka och när ytterdörren stängdes efter dem blev det knäpp tyst. Och sedan kände jag en stor frid. Det här skulle bli så bra! Nixxa hade en fantastisk framtid att gå till mötes, inte med mig, men med någon som skulle komma att älska henne lika mycket. Det känns så skönt att se Nixxa och hennes fodervärd tillsammans, för hon älskar sin Nixxa. Lika mycket som jag. Och jag hoppas att jag ska få lika mycket foton och hälsningar från mina nya valpköpare som jag fått från Nixxa och hennes familj. För det är det lilla som gör det. Det som krävs för att jag ska veta att mina Bebis-Pirayor har det bra.

I alla böcker står det att man måste valpsäkra sitt hem; ställa skorna på hatthyllan, lägga upp alla sladdar, plocka undan alla föremål man är rädd om...

Jag har lyckats med det. Nästan. Eftersom Pirayorna vägrar att vara i valphagen mera, så tillbringar de numera sin ensam-hemma-tid med Nova i vårt sovrum. Det gillar Pirayorna. De kan ligga under dubbelsängen och mysa eller kura ihop sig i en av de många hundkorgarna. De gillar även att sitta på nedersta hyllan i våra nattduksbord. Varför det är så fantastiskt spännande har jag inte en aning om, men de sitter där ganska ofta. På min hylla har jag ett par böcker liggande, istället för sömntabletter, och Pirayorna har faktiskt inte rört en enda en. Förrän idag. Fast då hade jag å andra sidan i all hast lämnat boken på golvet. Ganska många sidor hade de minsann ätit upp i min favoritbok. Så är det någon som har en extra bok, eller sidorna 15-28, i "Divor" av Jilly Cooper, så mottages dessa tacksamt!

I helgen har Stormstjärnans Nixxa och hennes fodervärd varit hos oss och hälsat på. Husse skickade jag iväg till Norge på fredagen, på ett domaruppdrag, och senare samma eftermiddag hämtade jag Nixxa och hennes matte på tåget i Helsingborg. Det blev ett kärt återseende! Jag tycker att det är så fantastiskt roligt att Nixxa blir så glad varje gång vi träffas, och jag hoppas att alla mina valpar kommer att ha en "soft spot" för sin mamma.

Nixxa tyckte att de nya syskonen var sådär. Ganska påfrestande och efterhängsna var de faktiskt. Vi tvåbeningar softade på balkongen med varsin drink och lite snacks medan Bebis-Pirayorna levde rövare på golvet. Både Nova och Nixxa tog sin tillflykt till våra knän när lekarna blev för häftiga. Eftersom min vackra ranunkel numera är ett minne blott så har Bebis-Pirayorna övergått till penséer och murgröna. Ganska häftigt gick det till när Scoop hade bestämt sig för att murgrönan skulle dö.

Pirayorna är ena glada rackare. Så fort de blir utsläppta från var de nu har varit instängda, så är det fullt ös. Deras personligheter är minst sagt uttalade vid det här laget. Soul är definitivt den äventyrligaste. Häromdagen lärde hon sig klättra upp på första trappsteget. Nu kan hon springa upp för hela trappan. Fort. Fast ner kommer hon inte. Hon står och gråter Bebis-Piraya-tårar till någon hämtar henne. Om man tröttnat, efter si sådär en femton gånger, och inte hämtar ner henne så går hon och lägger sig i korgen och tjurar.

Ett pass på agilitybanan hann vi också med under helgen och givetvis fick Pirayorna vara med. De sprang som stollar över den stora planen, men de höll ändå ett öga på oss så de inte kom för långt iväg. Alla utom Soul vill säga. Hon fortsatte glatt springa fast att de andra var hos oss. Flera gånger fick jag gå och hämta henne. När Pirayorna hade sprungit klart provade de lite agilityhinder. Spice och Secret provade tunnlar och Scoop testade lite hopphinder.

Givetvis är det fullt ös medvetslös i Bebis-Piraya-land! All deras tid går åt till att upptäcka världen och vi tvåbeningar måste hela tiden anpassa oss efter Pirayornas önskemål. Ibland upptäcker vi att det till och mer blir bättre om vi gör Pirayorna till lags och att det faktiskt inte strular till vår vardag allt för mycket. Pirayorna har bland annat fått nya sovrutiner. Vi tvåbeningar blev mäkta irriterade på de gapande Pirayorna tidigt på morgonen. Hade Pirayorna bara varit hungriga och sedan gått och lagt sig så hade väl allt varit frid och fröjd. Men Pirayorna vill leka. En morgon fick jag ett utbrott på de vrålande Pirayorna som med viftande svansar och tänderna kring gallret hälsade mig när jag stormade in i valperian. Så jag öppnade helt enkelt grinden och släppte ut dem. Sedan gick jag tillbaka till min säng. Pirayorna skuttade glatt efter. De lekte lite med gardinen, tuggade på korgen, ryckte i byxorna på betjänten och somnade sedan. Även jag kunde få somna om en stund. Dagen därpå åkte jag och införskaffade en extra korg och en mysig fleecefilt, så nu sover Pirayorna i sovrummet tillsammans med oss.

Bebis-Pirayorna övar sig för fullt på att åka bil. De har åkt bil både framlänges och baklänges, och nu börjar det gå riktigt bra. Förhoppningsvis ska de bli lika trygga passagerare som mamma och mostrarna som fullkomligt älskar att åka bil. Vi hinner knapp upp tillkorsningen innan de sover gott i buren.

Igår var vi och höll kurs hela dagen och givetvis fick Bebis-Pirayorna följa med. De låg så fint i buren i baksätet och solade och sov större delen av dagen. Under en paus med efterföljande banombyggnad plockade jag ut Spice så att hon skulle få träffa lite folk och fä. Det dröjde inte länge innan hon glatt sprang efter allt och alla, blev omkullsprungen och trampad på, och hon bara viftade på svansen och skällde glada Bebis-Piraya-skall. Snart fick hon sällskap av Secret och tillsammans gjorde de sitt första agilityhinder, en kort tunnel under A-hindret. Båda stannade snällt hos oss och hittade inte på egna äventyr. Annat var det med Soul. Hon tyckte inte det var så noga var vi befann oss om det fanns roligare saker någon annanstans. Jag har en känsla av att Souls nya matte inte kommer att få det helt enkelt.