och PANIK!!!

Igår gjorde vi då tävlingsdebut. Igen. Tävlar man aktivt med sin avelstik i grenar som vare sig kräver päls eller nyfriserade tassar, så gör man tävlingsdebut ganska ofta. Att tävla sin avelstik är förenat med en ständig väntan och ett stort tålamod. För till slut har det gått 70 dagar efter valpning. Och man får göra tävlingsdebut. Igen.

Igår var det alltså dags och vi började i agilityklass 3. Att påstå att jag var nervös var inte det rätta ordet. Nervositet blandat med ringrostighet, glädje, förväntan och till slut missmod var de känslor som for igenom mig när det var dags för banvandring. Resolut proppade jag in lite musik i öronen och försökte bli kvitt känslan av ludd och tankestillestånd som rådde i min hjärna. Ur min synvinkel var banan en potentiell katastrof. Allt det jag inte hade tränat på fanns med; tunnelingångar med hinder bredvid, passering av tunnelingångar  och till sist balansens kontaktfält direkt in i en kort tunnel inunder.

Även ur husses synpunkt är banan en katastrof; han morrar om för korta avstånd och irrationell bansträckning. Men så är han ju också domare. Och det är en yrkesskada att morra på allt som inte stämmer på milimetern.

Fast till och med jag kan se att det minsann inte är några 5 meter mellan vissa hinder.

Jag hade starnummer 9 och bestämde mig för att inte banvandra tiden ut. Dels gjorde det ingen nytta, jag hade bestämt hur jag skulle köra, och dels fanns både A-hinder och balans på framhoppningen. Så jag hade utmärkta möjligheter att träna kontaktfält precis innan start. Hur ofta har man den lyxen?

Precis som vi ska sätta igång så meddelar speakern att bana 2 ligger efter och att man kommer att bryta klassen för att ha en extra banvandring. Gissa efter vilket nummer? Självklart, nummer 8! Alltså var jag helt plötsligt lite tidigt ute. Husse kommer farande ur tomma intet för att försäkra sig om att jag hört speakern. I nästa andetag meddelar han att vi är strukna. Strukna?! Trots att vi anmält oss inom den på PM:et angivna tiden så har sekretariatet redan varit och kollat listorna och då strukit oss. För vi var inte anmälda. Punkt. Just då, nä. Men då var det fortfarande tid kvar enligt PM:et. Som vi givetvis tagit med oss. Och efter lite gruffande så är vi ostrukna.

Denna högst oväsentliga information gör inte mina nerver i bättre skick.

Helt plötsligt så tar saker och ting ytterligare en ny vändning när vi inser att den extra banvandringen inte kommer att vara efter nummer 8. Den pågår nämligen för fullt nere på banan. Alltså är det bara att sätta fart.

Givetvis är Nova på G och redo för uppgiften. Och fina kontaktfält gör hon också. Och svänger snävt när jag ber henne. Så nu känns det i alla fall lite bättre.

När jag anmäler mig i inropet så är det ett tjockt svart streck över mitt och Novas namn. För vi är ju stukna. Och någon har glömt att meddela farbror Inropare att vi är ostrukna. Tack och lov löser det sig, så jag får gå in på banan.

När jag lämnar Nova i starten för att gå ut på banan så slår det mig att Nova inte är så bra på att stanna kvar i starten på tävling. Och sånna tankar är portförbjudna på tävling. Speciellt när man redan har lämnat hunden i starten. Och medan jag tänker förbjudna tanka så tjuvstartar min telepatiska hund. Tack och lov har jag hunnit nästan dit jag ska och eftersom jag också är lite telepatisk så visste jag att hon skulle tjuvstarta i samma stund hon gjorde det. Så nu var det bara att köra.

Första stötestenen var gungan. Kontaktfält är knepiga tycker Nova och de tar alldeles för mycket "springtid". Men det blev ett fint kontaktfält. Ett litet hopphinder och sedan A-hindret. Lite hafsigt kontaktfält blev det, för min hjärna var redan vid Den Hemska Tunnelingången Med Hopphinder Bredvid. Jag avvaktade så mycket jag kunde och försökte att inte styra för mycket åt något håll. Och när hon väl stack in i tunneln så fylldes min kropp av samma känsla som jag brukar komma imål efter ett bra lopp. Men det varade bara en tusendels sekund, tills jag insåg att loppet inte var över och att jag var tvungen att rappa mig för att hinna göra ett framförbyte innan slalom. Det var på håret att jag hann, lite på efterkälken blev jag, och jag fick nästan panik när hon kastade sig in i slalomen i 120 knutar. Jag fick springa på bra för att komma ikapp henne. Och det var bara att fortsätta springa, för sen var det balansen med tunneln under. Kontaktfältet blev sådär och hon drog därifrån fortare än en avlöning. Tyvärr blev svängen in i tunneln alldeles för vid, men det gav mig tid att flytta mig lite längre än jag hade tänkt. Hopphindret efter tunneln skulle hoppas bakifrån och vägen dit kändes som en fars, ungefär som att försöka fånga ett halt föremål som hela tiden glider en ur händerna. Men vi lyckades och kom imål med 0 fel.

Vad ska man säga? Oavsett placering så hade vi i alla fall tagit en SM-nolla.

Husse och Luna? De gick in i slutet av klassen, nollat lopp sekunden snabbare än oss. Så om någon skulle ta certet så var det inte jag. Just då brydde jag mig inte för vi hade tagit en SM-nolla. Så det så!

Jag var så nöjd med Nova att jag alldeles glömde bort att vi hade hoppklassen kvar. Så det var bara att samla ihop sig och banvandra igen. Nu hade tack och lov känslan kommit tillbaka och jag kunde tänka lite mer rationellt. Och det behövdes, för banan var knepig. När jag lämnade banan funderade jag fortfarande på om jag skulle ta höger- eller vänsterslalom. Efter slalom skulle man ta ett hopphinder bakifrån och sedan göra ett framförbyte för att komma rätt i resten av kombinationen.

Jag hade ett ganska tidigt startnummer, men jag hann tita på några ekipage innan dess. De provade båda varianterna med olika resultat. Så jag bestämde mig för högerslalom.

Jag vet inte om det var ett dåligt beslut, om jag hade kroppen felriktad eller om Nova fick hjärnsläpp. För vi diskade oss i alla fall. Nova hoppade hindret efter slalom åt fel håll...

Enda trösten är att husse gjorde en värre tabbe och drog Luna med sig i ett bakombyte och tog fel hinder. Jättefånigt eftersom det var näst sista hindret och de hade en snabb nolla gå G.

Hur vi placerade oss i agilityklassen? Jag och Nova kom 6:a. Husse och Luna kom 5:a och fick CERTET. Och jag blev tvärilsk. Jag är ingen dålig förlorare, men jag hade hellre förlorat certet till vem som helst för övrigt. Men med tanke på att husse nästan aldrig tränar sin hund och ändå seglar förbi och snor certet från mig, och alla andra som lägger ner sin själ i träningen...

Vårens alla bekymmer på jobbet, stressen och därmed slitningarna i äktenskapet tog ut sin rätt och jag deppade ihop fullständigt. Jag funderade hela vägen hem och hela natten, på mitt liv, mitt tävlande och mitt arbete. Om jag bara hade... Om bara inte... Om HAN inte...

Helt plötsligt kändes det inte alls spännande att tävla hela helgen och jag var helt beredd på att stanna hemma.

Känslan höll i sig hela dagen, men när jag kom hem hade jag ändå bestämt mig för att åka med.

Men så utbyter PANIK! Helt plötsligt säger husse:

- Valpar under fyra månader får inte komma in på tävlingsområdet.

Jag trodde jag skulle storkna! Var i h*lvete ska vi göra av Spice hela helgen? Vi åker ju imorgon!

Efter att ha släppt denna bomb sätter sig husse lugnt och tittar på TV igen. Jag flår istället upp på kontoret och rafsar igenom utställningsbestämmelserna. Ibland skulle jag kunna smälla till mig själv. Jag hade helt enkelt inte kopplat ihop utställningsvärlden med agilityvärlden, även om jag reglerna för båda.

Givetvis visste jag att valpar under fyra månader inte får komma in på en utställning. Men vi ska ju tävla agility. Och där finns inte den regeln. Men eftersom helgens tävling går på ett utställningsområde så finns regeln. Även om vi ska tävla agility. Och det fåniga är att Spice blir fyra månader snart. På måndag, närmare bestämt. Men det hjälper inte, för SKK är stenhårda. Är det fyra månader så är det!

Ilsket tvingar jag husse att ringa upp tävlingsledaren. Och vips så har allting ordnat sig.

Nej, Spice får inte komma in på utställningsområdet. Men det visar sig att hela agilityområdet inte ligger inom utställningsområdet. Och DÄR får Spice vara. Vad det gör för skillnad kan jag inte begripa. Spice kan väl få kennelhosta på det området likväl som på utställningsområdet? Men vi följer i alla fall SKK:s regler, och det är det viktigaste.