I förmiddags lämnade vi Jämshög och sväföräldrarna för att dra vidare till Falkenberg. Resan tog tre timmar inklusive ett pitstop i Laholm där jag köpte både Harry Potter och ett par byxor.

När vi kom fram till campingen började det såklart regna, och vi kände oss tvingade att få uppförtältet med sidor och allt. Det blev faktiskt riktigt bra!

Campingen var gigantisk och platt och inte speciellt trevlig. Dit kommer jag inte att åka igen.

Vi åkte till tävlingsplatsen i god tid. Men det hjälpte inte. Alla tältplaser kring banan var redan upptagna och vi fick slå upp vårt tält tätt bakom alla andras. Hela tiden öste regnet ner.

Vi träffade såklart Sol och hennes matte också. Sol har vi inte träffat på evigheter och det var jättekul att se hur hon hade växt.

När det var dags för oss att banvandra var banan söndersprungen och full med vatten,på sina ställen sod det en decimeter högt.

Förhållandena var verkligen inte idealiska och inte många tog sig i mål. Inte jag heller.

Efter en lång tunnel skulle vi upp på A-hindret. Jag hade kontakt med Nova men av någon underlig anledning smet hon bakom min rygg och for upp på balansen istället.

Husse fick ett tvärstopp i en vattenpöl i en hoppkombination, men som tur var så fick han ingen vägran. Han gick runt felfritt och fick sitt sista agilitycert.

De var effektiva när det gällde prisutdelningarna. Knappt var klassen slut innan det var dags. Döm av husses förvåning när han ropas upp som nummer fem. Den stora frågan var om nummer 4 var champion eller inte.

Och mycket riktigt, husse fick sitt championat!

Senare på kvällen blev det faktiskt uppehåll och vi fick torkat en smula. Men banan var fortfarande katastrof.

Domarna hjälptes åt att bygga om hoppklassbanan så att vi slapp den värsta leran., men det dröjde inte länge förrän även det partiet var söndersprunget.

Hoppklassen var väldigt rolig. Tyvärr fick ingen av oss springa klart eftersom vi diskade oss.

En hel del kritiska röster höjdes bland de tävlande under kvällen. Domarna hade hindren på maxhöjden i samtliga klasser och referenstiderna tog ingen hänsyn till underlaget. Många ifrågasatte dessutom domarnas sätt att mäta banorna, att de inte tog den väg som hunden faktiskt skulle bli tvungen att ta. Jag vet att husse kommer att ta upp detta på domarkonferensen till hösten.

Så det var bara att packa ihop våra dyngiga hundar i bilen och åka hem. Vi satt i förtältet en stund och käkade godis medan hundarna torkade och fläkten värmde upp husvagnen.