Vi vaknade pigga och utvilade efter en god natts sömn. Husse dömde tidigt idag och jag satte igång att packa.

Solen lyste från klarblå himmel men över oss hängde hotet om storm och översvämning. Vart efter som förmiddagen gick så blev det mulet och kallt. Vinden friskade i och molnen tornade upp sig. Mitt utställningställt tog sig en flygtur och räddades av mina snälla grannar. PÅ eftermiddagen blev molnen blålila och det mullrade kraftigt på avstånd.

Klass 1 och 2 pryddes av framgångar av mina elever. Stort grattis till er allihopa!

Hoppklass 3 hade husse ritat och den var riktigt kul.

Jag sprang med Luna först och var felfri. Tyvärr klarade vi inte referenstiden och fick lite tidsfel, så någon SM-nolla blev det inte.

Underbara Nova gick också felfritt och slutade på 5:e plats. Och jag fick certet!

åtminstone i 5 minuter. Placering 4 behövde ytterligare ett cert efter regel'ndringen om utställningsmeriten., så jag blev utan. Snopet värre!

I agilityklassen startade Nova först. Banan var rolig och tajt på sina ställen. Nova jobbade så duktigt och fixade en för henne svår slalomingång galant. Tyvärr blev vi oplaverade men vi fick ytterligare en SM-nolla, den tredje för helgen.

Luna är ett kapitel för sig. Med henne gäller inte vanliga regler. När vi startade var hon ofokucerad och fick fem fel i slalom. Strax efter diskade vi oss trots att jag försökte handla efter hennes premisser. Luna åkte ut från banan fortare än kvickt och jag var arg som ett bi!

Allt hade väl varit gott och väl om en bekant inte hade dristat sig till att beskylla mig för diskningen samt envist hävda att det viss funkar att handla alla hundar likdant. En ganska häftig ordväxling utbröt mitt framför en massa människor.

För mig är det fullkomligt absurt att kommentera hur folk handlar sina hundar, åtmintone offentligt. Det är sådant man håller för sig själv eller diskuterar i tältet där ingen hör. Jag tycker också saker om hur folk kör hund, men det ger mig inte rätt att tala om det för dem. Var och en gör som de vill. Det viktigaste är dett DE vet varför de gör som de gör.

Så var helgen över och vi packade det sista. Just som husse var klar med husvagnen så började det ösregna, och det höll i sig ett helt dygn.

Vi styrde kosan mot svärföräldrarna och var framme sent på kvällen. Där blev vi bjudna på grillat och dricka. Det var underbart skönt att komma inomhus och få sitta ner på riktiga möbler och äta på riktiga tallrikar. Hundstackarna, som tillbringat helgen innanför diverse kompostinhängnader, sprang omkring i trädgården glada och lyckliga.

Natten blev våldsam. Regnet vräkte ner och orkanen riste i husvagnen. Det var riktigt otäckt och jag var beredd att åka raka vägen hem.

Vi sov inte speciellt gott inatt. Hundarna tyckte det var konstigt att sova i husvagnen och fann ingen riktig ro. Dessutom oroade jag mig för att Pirayan skulle hoppa ner och kissa på golvet.

Kl. 06.00 gav vi upp och klev ur sängen. Husse skulle inte döma förrän senare på dagen och jag skulle inte tävla förrän i de två sista klasserna, så vi hade haft en förhoppning om att kunna sova tills folk började röra sig upp mot stugan. Nu fick vi istället försöka fördriva tiden fram till första start kl. 9. Då skulle vi i alla fall ha något att titta på. Efter lite frukost och hundrastning så kunde jag vandra iväg mot banan. Under förmiddagen höll min två elever mig sysslesatt i klass 1 och 2. De var så himla duktiga!

Till slut blev det i alla fall min tur att tävla, och jag började i hoppklassen. Jag hade kollat upp mina startnummer på Internet och Luna hade 2 och Nova 8. Det tyckte jag var lite tätt, så jag kollade med inroparen om jag kunde springa med Luna först och flytta Nova till sist. På Internet hade det stått fel, och det visade sig att jag hade 8 och 26 istället. Och det var ju lugnt, då hann jag byta hund och hämta andan innan jag skulle in igen.

När det var min tur så insåg jag att jag hade fel hund med mig! Jag hade hämtat Luna eftersom jag trodde att hon hade 2. Men nu startade jag först med 8 - och det var ju Nova.

Men det ordnade sig, och de fantastiska funktionärerna bytte raskt plats på mina hundar i papprena.

Banan var inte jättesvår och hade bara egentligen ett ställe som jag fick ångest inför. Var föraren bara snabb så fick man inte problem. Men snabb är jag inte! Alltså fick jag välja en annan taktik.

Redan i slalom fick jag en vägran med Luna. Det svåra stället klarade vi men diskade oss på nästa hinder istället. Att köra Luna är inte som att köra en vanlig hund.

Min vackra Nov-Nov är så duktig - synd bara att jag inte kan matcha henne. Jag försökte vinna tid genom att göra ett blinbyte, något som vi aldrig egentligen tränat på. Givetvis tappade jag hunden och fick en vägran. Ett skutt tillbaka över ett hinder och vi var diskade. Jag bara gapskrattade! Det var bara mitt fel, helt och hållet.

Vi hann knappt andas innan det var dags för agilityklassen. Banan var ganska svår och hindren stod tätt.

Jag startade först med Luna. Redan under uppvärmningen kände jag att hon var väldigt ofokucerad. Men jag lyckades hålla ihop henne ända till slalomen - där missade hon en enkel ingång. En stund senare sprang hon förbi A-hindret. Vi kom imål i alla fall, med 10 hinderfel och Gud vet hur många tidsfel.

Min fantastiska Nova gick som ett fullastat godståg i nerförsbacke, knep en 6:eplats och en SM-nolla.

Kvällen tillbringade vi i vårt förtält med god mat och god dricka. Vi var allihopa trötta ganska tidigt och var och en gick till sitt.

Ja, alltså, vad ska man säga? Större utflykter med det andkvistska hushållet är alltid förenat med lätt kaos. Givetvis är detta inget undantag!

Husse är och förblir en tidsoptimist. Dessutom är han lite lat. Jag ägnar mig åt att skriva listor, organisera och tänka praktiskt. I grund och botten är jag nog lika lat som husse, men eftersom jag är kvinna så insåg jag tidigt i livet att om man gör det tråkiga först och fort som sjutton, så kan man ägna sig åt kuligare saker sedan.

Husse gillar att ta saker som de kommer och hans devis är: Det ordnar sig!

Jag gillar att tänka framåt och göra saker och ting ordentligt för att få tid över till annat. Förstår ni varför det blir kaos?

Dagen gick åt till att packa och mina listor såg till att vi fick med oss allt.

Den lånade husvagnen beredde oss en del bekymmer dock. Elöverföringen fungerade inte som den skulle och vi hade vare sig bromsljus eller blinkers. Husse tyckte att det var betydligt mer spännande, och manligt, att försöka lösa detta bekymmer än att packa. Många turer blev det till verktygtslådan och sedan till släpvagnsverkstan.

Vi hade bestämt tid med vårt ressällskap 15.30 Behöver jag säga att vi inte kom i tid?

Resan till Karlskroan gick bra. Tiden gick fort och när vi rullade in på BK hade vi flera husvagnsplatser att välja på. Eftersom husse skulle döma så fick vi har VIP-plats uppe vid klubbstugan. Alla andra fick sova på åkern.

Husse satte igång att bygga förtält medan vi andra byggde utställningstält vid banan.

När vi kom tillbaka till husvagnen för att grilla, stod husse med alla tältpinnarna utspridda på marken och såg förvirrad ut. Fyra driftiga kvinns satte igång att hjälpa den stackars hussen, och 1,5 timme senare hade vi hjälpligt fått upp stommen och duken. Det visade sig att pinnarna kom från två olika tält, dessutom fattades några, och duken hörde inte till någon av stommarna. Spännande! Tältsidorna gick inte att sätta upp, men vi hade i alla fall tak över huvudet.

Till slut fick vi i alla fall mat och efter ett par glas vin tedde sig inte problemet med tältet inte så stort.

Ett problem som vinet inte hjälpte mot var myggen. Hemma har det hittlls varit mygfritt i år och jag har därför inte ätit någon allergimidicin. Det har jag bittert fått ångra! Att bli myggbiten är en sak - att vara allergisk mot myggbett en annan.

På nattkröken, efter ytterligare lite vin, bestämde vi oss för att vi inte ville ha våra tält där vi hade satt dem. Alltså tog vi och flyttade dem till andra banan. Eftersom vi var trötta monterade vi inte ner dem utan lyfte helt sonika upp dem och bar iväg dem. Hela tiden fnittrade vi hysteriskt och tyckte att hela projektet var vansinnigt roligt. Långsidan på bana 2 var helt tom och i mörkret kunde vi inte se om det satt skyltar om tältfria zoner. Just då struntade vi i vilket och vinglade tillbaka till husvagnen.

Nu drar vi iväg på turné!

Hemsidan är inte klar, så ni som tittar in får klara er med det som finns. Får vi möjlighet så uppdaterar vi bloggen medan vi är borta. Annars har jag med mig papper och penna och skriver om våra bravader.

Nä, jag har inte fått värmeslag! Även om man skulle kunna tro det, för kvavt är det. Och fuktigt.

Om en vecka har husse och jag varit gifta i sju år. Inte klokt vad tiden rusar iväg! Jag är kanske en lustig fru, men jag har aldrig direkt uppskattat de överdådiga blombuketterna som vissa män dövar sitt samvete med. För många fruar är det säkert höjden av romantik. För mig betyder det betydligt mer om jag kan få försjunka i mitt, i trygg vetskap om att det jag egentligen borde har gjort nu tas omhand av mannen i mitt liv. Nu händer ju inte detta så ofta så det stör, men ändå...

När husse och jag blev ett par hade han inget hundintresse alls. Ändå köpte han min brinnande fanatism och stöttade mig i allt jag företog mig. När Luse flyttade in i mitt hem och husses säng var det precis som om hon alltid varit där. Eftersom jag alltid vetat att jag skulle bli hunduppfödare så var husse tidigt medveten om mina planer.

Efter bara två månaders lyckligt kärleksrus var husse tvungen att åka iväg till Litauen en vecka. När jag hämtade honom på flygplatsen visste min kärlek inga gränser och vi var båda överens om att ju fortare vi flyttade ihop desto bättre. Jag visste redan att husse köpt en present åt mig, men han måste ha blivit mäkta förvånad över den reaktion som hans present framkallade.

För aldrig har väl en människa blivit så totalt till sig öven tio paket Toy? För mig var detta det mest romantiska han kunde göra. Det betydde att han till fullo stöttade mina planer på hunduppfödning.

Året innan hade man nämligen slutat tillverka Toy, och avsett vad andra uppfödare tycker, så ÄR Toy det bästa att hänga i motsträviga sheltieöron. Och när husse råkade snubbla över dessa på flygplatsen och dessutom tänkte att det var precis vad kärleken behövde, då beseglade han sitt öde. För om inte tio paket Toy är äkta kärlek, då vet jag inte vad det är!

Och nej, det var inte tuggummina som var presenten!

Ända sedan valparna föddes har jag svurit ve och fasa över att man inte längre kan köpa Toy. På senaste tiden har jag använt häftmassa, och det är det klart bästa näst efter Toy.

Och idag har husse hittat Toy i affären och köpt hem en hel masssa! Så nu ligger han på plus igen.

Jag vet inte vad det är med mig, men de senaste dagarna har det rått full aktivitet i det Andkvistska hushållet. Förmodligen har det något att göra med den stundande veckolånga tävlingsturnén. Helt plötsligt var det en massa saker som måste ordnas, bara för en liten vecka. I husvagnen finns nämligen ingenting. Nada, noll, completly empty. Alltså gäller det att komma ihåg att ta med minsta lilla påsklämma, för annars kan sememstern bli katastrof.

Igår tog jag mig äntligen i kragen och bakade det efterlängtade amerikanska muffinsen. Och efterom mitt motto är att antingen gör jag det ordentligt eller så gör jag det inte alls, så ligger det nu två stora soppåsar i frysen fyllda med chokladmuffins, hallonmuffins och Dumlemuffins. Med Dumlemuffinsen gick jag kanske lite till överdrift; det är ungefär lika stora som en normalstor fralla. En sådan, och du vill aldrig mer äta muffins! *veta*

 Muffinsarna tänkte jag släpa med i husvagnen och tvinga på alla jag träffar. *bestämma*

Jag började även på allvar ta tag i uppdateringen av hemsidan. Hittils har jag bara ägnat mig åt att plocka hem lämpligt material. Helt plötsligt så fick jag en ljus idé om hur jag skulle kunna lösa ett designproblem som jag gått och funderat på sedan hemsidan byggdes. Det har tagit mig en och en halv dag att få det att fungera, men nu så är det klart. *gör vågen*

Allt som återstår är nu att göra om allting så det passar sidan; bakgrunder, texter, bilder, typsnitt.....

Sent igår kväll, när jag ändå satt och slötittade på TV, tog jag tag i ett riktigt skitgöra. Hundarnas godis har varit på upphällning den senaste månaden och ett nytt Frolicpaket har stått ovanpå torktumlaren länge nu och väntat på att någon ska bryta itu dem och stoppa i burken.

Jag tog alltså tag i detta och bröt 1 kilo minifrolic i fyra delar vardera och stoppade i den stora syltburken. Det tog ett tag. Jag är öm i fingrarna fortfarande. Och min långa vänstra tumnagel är ett minne blott - den bröt jag ända nere vid fingerblomman. Så där är jag extra öm.

Idag har jag på allvar tagit itu med förberedelserna för kommande vecka. Jag har sorterat alla PM och startkort som legat slängda på skrivbordet hur länge som helst, satt in teoripapper i pärmar och anmält Pirayan Pirayanson till sin första utställning i Skurup.

Jag har fortsatt pilla med hemsidan och idag kom jag då äntligen på lösningen på mitt problem. Har jag tur så hinner jag göra färdigt en bit i natt.

Jag har också hunnit med att bada hundarna. Allihopa kliade sig som galningar efter mycket träning och ett par turer till grustaget. Badvattnet blev alldeles grått...

Nu sitter hela flocken på balkongen och torkar.

Idag har vi haft allmän uppsnyggning och styling av våra hundar. Eller vadå vi? JAG! Till min hjälp hade jag en av mina elever och hennes mamma, för jag skulle nämligen styla deras sheltie också.

Jag hann klippa Nova och Spice innan de dök upp. När jag väl hade fått Pirayan att lägga sig ner och ligga still, så gick det hur bra som helst. Det tog inte lång stund att klippa henne inte.

Den besökande sheltien var en helt annan sak. Min vilda och galna flock hade bokstavligt talat skrämt skiten ur honom och han tänkte minsann inte ligga ner och bli klippt, trots att de galna brudarna var instängda i tvättstugan. Till slut hade vi övertalat honom och han blev hur snygg som helst.

När besökarna hade åkt hem hade jag bara tre hundar kvar att klippa. Så idag har jag alltså klipp 6 hundar. Pirayan Pirayanson roade sig glatt med att ta hårtussarna och sprida dem i hela huset.

Husse har förresten mätt Spice idag. 32,5 cm över havet är minsann den lilla räkan! Inte så hög som jag hade befarat dock, men nu får hon snart inte växa mer.

Idag är det en typisk söndag. Vi sov alldeles för länge, åt en god frukost och tittade på TV. Tvättade, dammsög och plockade undan. En typisk söndag alltså. Det enda som inte är typiskt är vädret. För idag har det varit sol. Och varmt. Strandväder faktiskt.

Ingen av oss orkade promenera med hundarna, så vi åkte till grustaget och kombinerade nytta med nöje. Hundarna älskar att åka dit och störtar som stollar ur bilen. De älskar de vida vidderna och att få galoppera över slät vit sand. För Spice är det alldeles lagom motstånda att träna benmusklerna på. Gamlingarna får träna lite i en mindre backe medan Nova och Luna får springa ett par gånger i den stora.

Hela eftermiddagen har det varit väldigt lugnt i vardagsrummet. *s*

För snart 2 år sedan födde Nova sin första valpkull. Eller kull och kull, det blev hela en valp som överlevde. Denna valp skickades efter mycket vånda på foder till min vän Tina och hennes familj i tron om att hon skulle få den seriösa träning och uppfostran det anstår en Stormstjärna. *s*

Till min fasa har vi med jämna mellanrum fått glada mail med vidhängande bilder på det bortskämda stycket poserande framför studsmattor, pooler och nu allra senast, husse cab. Vad ska man säga! *s*

Min lilla Nixxa Pixxa Pöö har det så bra som en 08-brat bara kan ha det! Och snart får vi träffa både henne och Tina, för de kommer till Oskarshamn och tävlar. Det ska bli så himla kul att ses. *vinkar till Tina*