Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under augusti 2007

Av Linda - 29 augusti 2007 20:29


Nu har jag på allvar kommit igång med Pirayans agilityträning. Det känns himla skönt faktiskt  och det ska bli himla kul att hålla på och pula med hennes träning i vinter. Hon är så himla kul och lättlärd och även om jag vet av erfarenhet att det kommer bakslag, så känner jag mig ändå ganska kaxig.



ANNONS
Av Linda - 26 augusti 2007 21:37


Så har då Spicedjuret Pirayanson gjort debut i utställningsringen. Och det blev en dag att minnas!


Klockan ringde rysligt tidigt. När man ska på utställning så måste ju både hund och handler vara snygga och upprissalde till tänderna. Hunden är lätt ordnat, det fixar man på plats, men tvåbeningen måste göra sina förberedelser hemma. Håret blev en lite business för sig, för den nyklippta frillan hade jag inte riktigt koll på hur jag skulle göra iordning. Det ordnade sig i och för sig men för säkerhets skull stoppade jag ner en klämma och ett diadem i väskan. Sedan var det ju detta med kläderna. Svart hund ska visas med ljusa byxor och min garderob är inte speciellt välförsedd. Beige piratbyxor eller vita hellånga linnebrallor. Med tanke på vädret och temperaturen så valde jag linnebrallorna även om vitt helt klart är opraktisk. Men jag tog på mig mina grå träningsbyxor att åka i och resa tält i. Om det dessutom blev riktigt skräpväder så kunde jag i värsta fall visa hund i dem, resonerade jag.


Så styrde jag kosan söderut och gjorde ett snabbt stopp i Arlöv för att hämta upp min hantlangare, svägerska Sara, och precis i rätt tid rullade vi in på parkeringen i Skurup.

I Skurup blåste det storm! Vi hade ett helsike att sätta upp tältet och hålla det på plats, men det gick. Det tog en ryslig tid och rätt som det var så började bedömningen. Jag skyndade mig att byta till mina vita byxor och kamma till Spice. Sedan fick vi springa bort till rätt ring.

Vi väntade och väntade. Sheltisarna skulle gå tidigt och jag hade ett tidigt nummer. Men det blev inte sheltisarnas tur.

Då visade det sig att de hade bytt ordning på klasserna. Utställningen var officiell för brukshundsraserna men inofficiell för oss andra. På PM:et stod det att den inofficiella utställningen skulle vara först. Men det hade de då ändrat. Så vi fick vänta lite till.


Till slut fick jag göra Spice klar igen och plocka ur tuggummina ur öronen. Bing, sa det, och så stod både öronen stolt rakt upp. Detta var det jag hade fasat för mest. Jag hade hoppats så innerligt att de hade tippat åtminstone lite grand, i alla fall medan vi var i ringen. Men icke! Jag såg mina chanser segla rätt ut i det blå.


Medan vi stod där och väntade så tornade molnen upp sig.

- Du ska se att det börjar regna så fort jag går in i ringen, sa jag till svägerskan.

Och mycket riktigt. Vi hann inte mer än ställa upp oss för domaren innan himlens portar öppnade sig. Vinden ven, åskregnet piskade och det kom hagel stora som golfbollar. Men bedömningen fortsatte.

Det var en annan valp med i klassen och den var före oss, så vi fick stå ute i regnet och vänta. Domaren drog in bordet i sekretariatet, och när det var vår tur kröp vi in där. Men det hjälpte inget vidare. Regnet piskade rakt in och Spice ville inte alls vara på bordet. Så jag ställde mig på utsidan och försökte skydda henne från väder och vind, men stackars Pirayan frös och försökte krypa in under min kavaj. Till råga på allt skulle vi sedan visa upp oss ett par vändor i ringen. Spice skötte sig betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppas på med tanke på vädret och allt runt omkring. Hon belönades med en slät 1:a, HP:t uteblev på grund av öronen. Men just det bryr jag mig inte om, för kritiken var så himla fin i övrigt.


När jag kom ur ringen upplyste mig svägerskan upphetsat om att alla hade diskuterat mina underkläder eftersom mina vita byxor blivit helt genomskinliga i vätan.

Ja herregud! Som hundförare får man inte vara rädd för att göra bort sig!

Så denna utrställningen blev något att minnas av flera anledningar.


ANNONS
Av Linda - 25 augusti 2007 16:46


Efter min traumatiska morgon så blev ingenting som det var tänkt. Frisören hade helt andra idèer än jag om mitt misshandlade jag. Resultatet blev blonda slingor i mitt redan solblekta hår och en rejäl klippning. När jag tittar i speglen är det en ny människa jag tittar på.


Eftersom jag inte hann mata hundarna och gå ut med dem, så gjorde jag det så fort jag kom hem. Sedan lastade jag in hela rasket i bilen och åkte trots stormen till Kontaktfältet för att träna. Medan jag byggde fick hundarna rasa av sig lite.

Jag började med lite ringträning tillsammans med Spice. I morgon ska hon ju kunna detta...

Sedan tog vi några tunnlar och något hopp. Men eftersom Nova satt bunden vid staketet och gjorde lekinviter, så ville Spice inte stanna hos mig. Så hon fick sitta i bilen en stund medan jag tränade Nova.

Jag hade byggt en  kombination från Oskarshamn, en av dem jag diskade mig i. Det tog ett par gånger innan vi kom överens, Nova och jag. Men när det väl funkade så blev det jättebra. Vi körde ett par slalom också och jag tryckte på bra för att hinna före henne och göra ett framförbyte. Det blev lite småstopp i bytet; inte för att jag kom ivägen utan för att hon inte fattade att hon bara skulle strunta i mig och fortsätta framåt. Så det ska vi jobba mer på.


Nova fick hoppa in i bilen så att jag kunde jobba med Spice. Och äntligen har poletten trillat ner! Nu är hon mottaglig för träning och belöning och är beredd att lyssna. Det är helt otroligt med grejjor hon kan!

Hittills har vi bara lekt med tunnlar och hopphinder, men idag kunde hon ta en massa hinder efter varandra. Jag hade samma kombination uppe som jag nyss tränat Nova i. Spice kunde sitta kvar medan jag gick förbi två hinder. Sedan kunde jag kalla in henne över hindren som stod i vinkel, svänga 90 grader in i en lång böjd tunnel för att sedan hoppa ett hinder rakt fram, omgivet av andra hinder på båda sidorna.

Fatta vilken tjej jag har!


Av Linda - 25 augusti 2007 16:09


Ah, härliga lediga lördag! Bara lata mig och göra mina få måsten i min egen takt. Den enda tid jag har att passa är väckarklockan imorgonbitti, annars kommer jag inte iväg till utställningen i Skurup.


Ack, vad jag bedrog mig! Min lördag har hittills varit allt annat än vilsam.

Jag ställde klockan för att komma upp i tid för jag hade äntligen beställt en tid hos frisören för att denne skulle göra en insats i mina vilda lockar. Innan dessa hade jag tänkt mata och rasta hundarna, äta en god frukost och sedan promenera ner till stan i sakta mak.


När jag gick över gatan för att hundarna skulle få ta en morgonkiss kastade jag som vanligt en blick neråt gatan. Vid busshållplatsen ett tiotaö meter från mig ser jag en liten vit hund som står och kissar på en buske. Ingen matte eller husse fanns inom synhåll.

Ha, tänkte jag, ytterligare en kärringhund med 15 meter Flexikoppel.

Raskt gick jag över gatan för att slippa kärringhunden och slippa vänta på bilen som kom susande nerifrån stan. Bilen kom i hög hastighet på 50-vägen och när jag kastade en ilsken blick på fartsyndaren såg jag att hunden kom springande efter oss, lös.

Spice, som nästan lärt sig acceptera andra hundar i sin närhet, fick ett frispel och skällde som en galning i tätbefolkat område klockan 8.05 en lördagsmorgon. Kul!

Jag gjorde några försök att schasa bort honom samtidigt som jag sökte med blicken efter en matte eller husse. Till slut gav jag upp och tog av Rupa kopplet och satte i halsbandet på den vita lilla ulltussen. Jag släpade in alla hundarna i lägenheten och den vita hunden kissade omedelbart på skohyllan. Han fortsatte sedan i rask takt vidare till trappräcket och Höganäskruset innan jag hunnit lugna ner mina hundar så pass att jag kunde komma in genom dörren. Den vita ulltussen åkte in i tvättstugan med buller och bång medna jag ringde polisen. Kan ni fatta att det var kö så dags en lördagsmorgon?! Medan jag satt där och väntade så höll ulltussen en vacker serenad för mig ackompangerad av Spice ilskna gruffande. Till slut beslöt jag mig för att ta ulltussen med mig ut och se om någon i grannskapet letade efter honom. Jag träffade på en del människor som var vakna och uppe, men ingen saknade en hund och ingen hade sett honom i grannskapet heller.

Ilsken som sjutton över att behöva använda min dyrbara tid till att föröska få tag i en ägare till ulltussen, marscherade jag hem och ringde polisen. Jäkla människor som inte kan hålla reda på sina hundar i den här stan!

Den här gången kom jag genast fram hos polisen. Och sedan blev jag vidarekopplad.

Vad gör jag med hunden, frågade jag till slut.

Den får du behålla tills någon gör anspråk på den, blev svaret.

Jag höll på att ramla av soffan!

Nä minsann, sa jag. Jag har en tid att passa och ni har 60 minuter på er att skicka en bil och hämta upp hunden.

Det kunde inte ordnas, kanske senare under dagen. Allra senast söndag kväll.

Nu hade jag eldat upp mig rejält!

Så ni menar alltså att jag ska ha ytterligare en hund i min lägenhet, en som vare sig är rumsren eller tyst, en hel helg för att ingen har anmält hunden försvunnen, undrade jag.

Polistanten i andra änden av luren förstod genast allvaret i situationen och kopplade mig lättat vidare till nästa person. Lustigt nog upprepade sig samma samtal även här. Och gissa vad, jag blev vidarekopplad! Till arresten!

Återigen talade jag om mitt ärende och de nu endast hade 45 minuter på sig att hämta hund j*vlen. Den unge mannen som fått mig på halsen var mycket förstående och rådfrågade sin äldre, och otrevliga kvinnliga, kollega om råd.

De kunde minsann inte hämta någon hund, för folk kunde inte bara ringa in och tro att de kunde ordna allting. Men jag hade ju blivit ditskickad via växeln. Det spelade ingen roll för de hade inga papper på hämtning av en hund.

Jag tyckte synd om killen som var tvungen att jobba med en sådan satkäring. Det var väl inte hans fel att jag hade hittat en hund som ingen ville ha?

Till slut bad han att få mitt nummer så att han kunde ringa upp.


5 minuter senare ringde en kvinna upp och bad att få min adress så att de kunde försöka skicka en bil. Jag fortsatte med mina morgonbestyr, omutifall jag mot förmodan skulle hinna till frisören. Hela tiden fick jag säga åt ulltussen att vara tyst och att inte kissa på inredningen. Efter ytterligare 5 minuter ringer en manlig polis och berättar att han är hos mig om 20-30 minuter. Jag skulle hinna till frisören, men det skulle bli på håret. Nämen oj, nu blev det visst en vits!!


Hur som helst, när jag höll på att byta om så ringde telefonen igen. Nu var det hundens matte som ringde. Och hon fanns i samma hus som jag. Hon  var bekant med en av de andra hyresgästerna och hade lånat lägenheten över helgen. Kunde vi ses på parkeringen? Jag hade kunnat träffa henne på månen bara jag hade blivit av med ulltussen.

När jag kom ner på baksidan stod en välklädd och välmålad kvinna på baksidan med telefonen i örat och en cigarett i munnen.

Antingen var det min uppenbara irritation som skrämde henne eller så saknar hon helt hyfs, för hon bad personen i andra änden vänta ett ögonblick, tog hunden under armen, tackade mig flyktigt för hjälpen och gick sedan in i lägenheten.

Jag hade god lust att rusa efter och smälla till henne! Inte för att jag hade förväntat mig hittelön direkt, men ett längre samtal om var hunden hittats och hur jag haft det samt ett ärligt menat tack hade nog varit på sin plats.

En del människor borde bara inte ah hund!


Av Linda - 22 augusti 2007 01:16


Idag har det varit kursstart ute på Kontaktfältet. Egentligen hade vi vår första kursstart redan i söndags, men den glömde jag att skriva om mitt i allt shoppande och halsbandtillverkande.

Det käns himla skönt att vara igång igen. Jag gillar att hålla kurs och jag trivs så bra ute på Kontaktfältet och med samarbetet vi har.


I söndags startade vi upp Våga tävla 1 och det var verkligen roligt att se att så många ville vara med på kursen. Vi körde ett rejält pass på några timmar och betade av en bit teori innan vi gick ut för att ha lite praktik. Det är så fantastiskt att ha att göra med människor som har totalt förtroende för det man säger och som verkligen satsar och är öppna för våra instruktioner. Att se dem bygga upp ett fungerade samarbete med sina hundar på banan är bara så himla häftigt! Det slår nästan att träna en egen hund. Men bara nästan. *s*

Hur som helst så var de jätteduktiga och det ska bli så kul att fortsätta jobba med dem och se dem utvecklas.


Idag har vi då haft kursstart igen, den här gången med Våga tävla 2. Det är vårt gamla gäng som, tillsammans med en del nygamla ansikten, återvänder för att bli plågade av oss ytterligare en termin. Husse har inte varit med idag för han fick åka på ett möte med Sydskånska kennelklubben angående Sofiero om några veckor. Han är ju tävlingsledare för agilityn, och den får givetvis bara synas och höras, men inte ta plats. De senaste åren har det varit en del bråk kring saken och nu ska husse vara med i planeringsarbetet för att undvika "missförstånd".


Alltså fick jag klara mig på egen hand, vilket i och för sig gick bra. Vi hade ett teoripass först och sedan fick en grupp gå ut och ha praktik medan den andra gruppen var kvar inne och jobbade praktiskt med det jag just föreläst om.

Ute körde vi en bana med mycket byten i. Hindren hade ingen numrering utan jag gick före och pekade första varvet. Sedan fick alla två varv var på sig att banvandra. Sedan skulle de köra som om det var tävling, det vill säga skärpa sig och prestera sitt yttersta.


För mig kändes det som en bra start och jag fick en klar bild över vad folk har sysslat med sedan jag träffade dem senast. Så nu vet jag vad vi ska jobba med framöver...


Av Linda - 21 augusti 2007 22:47


... eller freak accidents.

Ja, det händer faktiskt lite då och då. På senaste tiden har det varit en del både här och där. Hundarna bidrar snällt med sin del...


Flitens lampa lyser i Dårpippilands matsal. Nä, jag ger inga fina middagar utan det är där som magin händer, där som mina vackra halsband blir till. Symaskinen står uppställd på matsalsbordet och högar med tyger och band brottas med avbrutna symaskinsnålar och måttband. Och det är symaskinsnålarna som står för olycksfallen.

För de vägrar envist att vara hela. Jag har provat olika sorter och olika modeller, olika tjocklek och olika ändamål. Men ändå bryts de. Enda tills nu. När jag brutit den sista av svärmors hypervassa specialnålar fick jag välja. Antingen ge mig i kast med det jag hade eller köra inom symaskinsreparatören på väg till jobbet imorgon. Jag valde att ta det jag hade. Och det visade sig vara ett riktigt lyckokast. För den grövsta nålen i asken har jag ikväll sytt två halsband med utan att bryta nålen en gång. Så nu är allt frid och fröj. Eller nästan. För jag har drabbats av den hemska åkomman sömmerskefinger. Högerhandens pekfinger är alldeles ömt och rött. Det är nämligen det fingret jag använder när jag nålar i det hårda nylonbandet som utgör själva halsbandet.


Ikväll har vi varit på möte på klubben med de övriga agilitynördarna, som sammankallande kallade oss.

Mötet handlade om huruvida vi kände oss mogna att hålla en lite tävling till våren. De tyckte vi. Eftersom jag blivit utsedd till tävlingsledare för hela rasket så fick jag hålla i mötet. Tur att man är van att prata inför andra och bestämma. Alla verkade i alla fall nöjda och entusiasmen var på topp.


På väg till klubben rök Nova ihop med antingen Spice Pirayanson eller Stygg-Luna. Vem som är skyldig vet jag inte, men det är tur för Nova att hon inte är anmäld till någon utställning just nu. För mitt på nosryggen har hon ett stort hål. Förmodligen har hon blivit huggen med en hörntand som dragit med sig en bit hud. Hon blödde inte så mycket i alla fall och verkar inte ha ont. Men vi ska hålla koll på det så att hon inte blir infekterad.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4 5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16 17 18 19
20
21 22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se