Efter incidenten igår, den senaste i raden av alla hundattacker vi varit utsatta för, så började jag att fundera. Eftersom jag är medlem på diverse hundforum så vet jag att att det varje dag händer otaliga sådana här saker, där människor och hundar utsätts för otäcka händelser. Och allt detta bara för att vare sig människor eller djur idag kan konsten att visa respekt. Och jag är helt övertygad om att detta hänger ihop!

När jag började med hund för snart 20 år sedan så hade alla koll på sina hundar. Lös hund hade man bara om hunden kom när man kallade, de allra flesta hade åtminstone gått en valpkurs på BK och hund var inget man skaffade lättvindligt. Alla hundar kunde läsa hundspråk och visade tillbörlig respekt för varandra, ägarna vågade ta tag i sina hundar om de klev över gränsen och alla höll sin hundar i kort koppel vid möten.

Renraser var det som dominerade och de blandraser som fanns var ganska enkla; labbe/golden, labbe/schäfer, rottis/dobber. I de flesta fall hundar med liknande temperament och rasbakgrund.

De hundattacker man hörde talas om var hormonstinna rottishanar på BK som rök ihop med en annan hane. Ägarna var medvetna om sitt ansvar som hundägare, bad om ursäkt och betalade vad det kostade.

Idag har hundägandet fullkomligt exploderat. Blocket, se svämmar över av skumma blandraser som vid 9 månaders ålder måste ha ett nytt hem pga. allergi. Och jag köper inte det! För så många människor kan inte drabbas av allergi varje år.

Genom mitt yrke har jag fått en ganska god människokännedom och praktisk erfarenhet i hur folk ur de olika sammhällsklasserna tänker och handlar.

Jag skulle nog våga mig på att säga att de som annonserar ut sina 9-månaders blandraser - och för all del renraser också -  har barn, dåligt med pengar, har inte alltid lust att jobba, har egentligen inget intresse av hundar utan "barnen såg en söt hund på TV, så vi köpte en sån." I dessa familjer har vare sig barn eller hundar fasta rutiner eller regler. De är otrygga och förstår inte det sociala samspelet och saknar respekt för andra människor, sig själva och världen i stort. När det blir problem med något så sticker man huvudet i sanden istället för att ta tag i det - man slänger ut gubben, säljer hunden, låter barnen byta skola, säger upp sig...

De som fortfarande har kvar sina hundar när de är 9 månader har länge funderat över vilken ras de ska välja, vilken uppfödare de ska välja, vilken BK de ska gå på och vilka andra hundar deras hund ska få umgås med. De har läst alla böcker som finns att läsa om valpar och hunduppfostran innan de ens bestämmer sig för vilken ras de vill ha. De låter absolut inte barnen välja och de väntar tills barnen är gamla nog att förstå vilket ansvar och arbete det innebär att vara hundägare. De lär sina barn att respektera levande varelser i allmänhet och hunden i synnerhet. I dessa familjer fostras barn och hundar lika, det finns tydliga regler som är till för att följas och om de inte följs så blir det en konsekvent påföljd. Både barn och hundar vet vad de har att rätta sig efter och de är allihopa trygga, väluppfostrade och har social kompetens.

Eftersom jag jobbar inom skolan och skolbarnomsorgen så möter jag massor av barn och vuxna varje år. Eftersom jag i regel tillbringar mer tid med barnen än vad föräldrarna gör - sådant är sammhället tyvärr idag oavsett vilken socialgrupp man kommer ifrån - så får jag en djup inblick i hur familjen fungerar.

Det som slår mig är barns brist på respekt för både andra barn och vuxna. De slåss och kallar varandra de mest hårresande saker. De kan diverse fula tjuvknep redan i de lägre åldrarna och de är helt övertygade om att de har alldeles rätt i sitt handlande.

Givetvis är konflikterna på skolan många. Och när man börjar reda ut en konflikt så slås man av den totala bristen på respekt. Barnen tror alltås på fullt allavar att det är OK att kalla någon annan för kuk, bög och fitta och att det är okej att ge någon en rak höger bara för att denne har en avvikande åsikt i en fråga. De tittar på en som om man inte var riktigt klok i huvudet som ifrågasatte deras rätt att handla på det viset. De har alltså inte ens vett att skämmas.

När man sedan informerar föräldrarna om det som hänt så förstår man genast var barnen har fått sin totala brist på respekt från. Jag kan återge ett ganska typiskt samtal med en förälder.

- Jag har haft en liten dispyt med din son idag.

- Jaha, vad är det NU som har hänt?

- Han slog en annan pojke ett flertal gånger med en sopkvast i huvudet. Och när jag stoppade honom och tog in honom för att prata igenom det som hänt tillsammans med den andra pojken så kallade han mig "jävla hora".

- Ja, det var väl inte så konstigt om du avbröt honom när han försvarade sig mot den andra pojken.

- Nja, försvarade sig gjorde han inte direkt. Den andra pojken hade kvasten och din son ville ha den. Och när han inte fick den så ryckte han tag i den och började slå den andra pojken med den.

- Gud, så dumt! Det hade ju varit bättre att den andra pojken hade gett honom kvsten med en gång så hade det inte blivit något bråk!

Blir man mörkrädd eller???

När jag reflekterar över min yrkesroll så tänker jag ofta tillbaka på när jag själv var i den åldern. Vi visste vad respekt var. Det vuxna sa åt oss gällde och vi kunde lösa konflikter med våra kompisar utan att slåss och kalla någon "hora". Vi kom inte alltid överens och vi blev visst sura på varandra. Vi bråkade och det blev till och med slagsmål ibland, men det var på lika villkor. Det var konfliktlösningar som gått i stå, inte som den enkla utvägen. När vuxna kom och satte stopp så skämdes man som djur och visste så väl att man gjort fel. Man bad varandra om ursäkt och menade det verkligen. Reglerna var klara och tydliga och man visste att det fick påföljder om man inte följde dem.

I morse var husse iväg för att kolla upp adressen där Spice blev påhoppad igår. Han ringde på och fick tala med kvinnan som ägde hunden. Hon visste inte vad respekt var. Hon ville absolut inte ta på sig skulden, snarare var det vårt fel som promenerat just där. Och hon tänkte minsann inte betala eventuella veterinärbesök.

När jag tittar på explotionen av hundar i samhället, hur hundhållningen ser ut, den totala bristen på kunskap om det strikta hundägaransvaret, människornas brist på respekt för varande och sina hundar, så blir jag gråtfärdig.

Varje gång jag läser de grälla rubrikerna i tidningarna om barn som blivit bitna av hundar så undrar jag i mitt stilla sinne vad ungj*vlen har gjort mot hunden. För hundar idag ska tåla allting. Ungarna ska kunna peta dem i ögonen, dra dem i pälsen, stjäla deras mat, hoppa på dem när de drar sig undan, sticka ner handen i halsen på hunden samt dra den i könsorganet. Inte undra på att hunden till slut biter! Hunden varningsmorr har förmodligen gått både barn och vuxna förbi och "hunden attackerade helt oprovocerat". Bullshit! Visst händer det att det slår slint i huvudet på en hund, men alla hundar kan inte vara dåligt avelsresultat eller lida av störningar i hjärnan.

Jag har mer och mer blivit positivt inställd till ett sk. hundkörkort. Det kommer att sluta illa för mitt absoluta favoritdjur om det inte görs något snart. Hur många hundar lider inte i onödan för att deras tvåbeningar inte har haft en aning om vad de gett sig in på när de impulsköpte hunden. En hund ska ha två hem i sitt liv; uppfödarens och den nya familjens. All respekt för er som av olika seriösa och genomtänkta anledningar tvingas omplacera era hundar, men de som betraktar hunden som en slit och slängpryl har jag inget till över för. Att vara hundägare borde vara ett privilegium och inte en rättighet!