Efter min traumatiska morgon så blev ingenting som det var tänkt. Frisören hade helt andra idèer än jag om mitt misshandlade jag. Resultatet blev blonda slingor i mitt redan solblekta hår och en rejäl klippning. När jag tittar i speglen är det en ny människa jag tittar på.

Eftersom jag inte hann mata hundarna och gå ut med dem, så gjorde jag det så fort jag kom hem. Sedan lastade jag in hela rasket i bilen och åkte trots stormen till Kontaktfältet för att träna. Medan jag byggde fick hundarna rasa av sig lite.

Jag började med lite ringträning tillsammans med Spice. I morgon ska hon ju kunna detta...

Sedan tog vi några tunnlar och något hopp. Men eftersom Nova satt bunden vid staketet och gjorde lekinviter, så ville Spice inte stanna hos mig. Så hon fick sitta i bilen en stund medan jag tränade Nova.

Jag hade byggt en  kombination från Oskarshamn, en av dem jag diskade mig i. Det tog ett par gånger innan vi kom överens, Nova och jag. Men när det väl funkade så blev det jättebra. Vi körde ett par slalom också och jag tryckte på bra för att hinna före henne och göra ett framförbyte. Det blev lite småstopp i bytet; inte för att jag kom ivägen utan för att hon inte fattade att hon bara skulle strunta i mig och fortsätta framåt. Så det ska vi jobba mer på.

Nova fick hoppa in i bilen så att jag kunde jobba med Spice. Och äntligen har poletten trillat ner! Nu är hon mottaglig för träning och belöning och är beredd att lyssna. Det är helt otroligt med grejjor hon kan!

Hittills har vi bara lekt med tunnlar och hopphinder, men idag kunde hon ta en massa hinder efter varandra. Jag hade samma kombination uppe som jag nyss tränat Nova i. Spice kunde sitta kvar medan jag gick förbi två hinder. Sedan kunde jag kalla in henne över hindren som stod i vinkel, svänga 90 grader in i en lång böjd tunnel för att sedan hoppa ett hinder rakt fram, omgivet av andra hinder på båda sidorna.

Fatta vilken tjej jag har!

Ah, härliga lediga lördag! Bara lata mig och göra mina få måsten i min egen takt. Den enda tid jag har att passa är väckarklockan imorgonbitti, annars kommer jag inte iväg till utställningen i Skurup.

Ack, vad jag bedrog mig! Min lördag har hittills varit allt annat än vilsam.

Jag ställde klockan för att komma upp i tid för jag hade äntligen beställt en tid hos frisören för att denne skulle göra en insats i mina vilda lockar. Innan dessa hade jag tänkt mata och rasta hundarna, äta en god frukost och sedan promenera ner till stan i sakta mak.

När jag gick över gatan för att hundarna skulle få ta en morgonkiss kastade jag som vanligt en blick neråt gatan. Vid busshållplatsen ett tiotaö meter från mig ser jag en liten vit hund som står och kissar på en buske. Ingen matte eller husse fanns inom synhåll.

Ha, tänkte jag, ytterligare en kärringhund med 15 meter Flexikoppel.

Raskt gick jag över gatan för att slippa kärringhunden och slippa vänta på bilen som kom susande nerifrån stan. Bilen kom i hög hastighet på 50-vägen och när jag kastade en ilsken blick på fartsyndaren såg jag att hunden kom springande efter oss, lös.

Spice, som nästan lärt sig acceptera andra hundar i sin närhet, fick ett frispel och skällde som en galning i tätbefolkat område klockan 8.05 en lördagsmorgon. Kul!

Jag gjorde några försök att schasa bort honom samtidigt som jag sökte med blicken efter en matte eller husse. Till slut gav jag upp och tog av Rupa kopplet och satte i halsbandet på den vita lilla ulltussen. Jag släpade in alla hundarna i lägenheten och den vita hunden kissade omedelbart på skohyllan. Han fortsatte sedan i rask takt vidare till trappräcket och Höganäskruset innan jag hunnit lugna ner mina hundar så pass att jag kunde komma in genom dörren. Den vita ulltussen åkte in i tvättstugan med buller och bång medna jag ringde polisen. Kan ni fatta att det var kö så dags en lördagsmorgon?! Medan jag satt där och väntade så höll ulltussen en vacker serenad för mig ackompangerad av Spice ilskna gruffande. Till slut beslöt jag mig för att ta ulltussen med mig ut och se om någon i grannskapet letade efter honom. Jag träffade på en del människor som var vakna och uppe, men ingen saknade en hund och ingen hade sett honom i grannskapet heller.

Ilsken som sjutton över att behöva använda min dyrbara tid till att föröska få tag i en ägare till ulltussen, marscherade jag hem och ringde polisen. Jäkla människor som inte kan hålla reda på sina hundar i den här stan!

Den här gången kom jag genast fram hos polisen. Och sedan blev jag vidarekopplad.

Vad gör jag med hunden, frågade jag till slut.

Den får du behålla tills någon gör anspråk på den, blev svaret.

Jag höll på att ramla av soffan!

Nä minsann, sa jag. Jag har en tid att passa och ni har 60 minuter på er att skicka en bil och hämta upp hunden.

Det kunde inte ordnas, kanske senare under dagen. Allra senast söndag kväll.

Nu hade jag eldat upp mig rejält!

Så ni menar alltså att jag ska ha ytterligare en hund i min lägenhet, en som vare sig är rumsren eller tyst, en hel helg för att ingen har anmält hunden försvunnen, undrade jag.

Polistanten i andra änden av luren förstod genast allvaret i situationen och kopplade mig lättat vidare till nästa person. Lustigt nog upprepade sig samma samtal även här. Och gissa vad, jag blev vidarekopplad! Till arresten!

Återigen talade jag om mitt ärende och de nu endast hade 45 minuter på sig att hämta hund j*vlen. Den unge mannen som fått mig på halsen var mycket förstående och rådfrågade sin äldre, och otrevliga kvinnliga, kollega om råd.

De kunde minsann inte hämta någon hund, för folk kunde inte bara ringa in och tro att de kunde ordna allting. Men jag hade ju blivit ditskickad via växeln. Det spelade ingen roll för de hade inga papper på hämtning av en hund.

Jag tyckte synd om killen som var tvungen att jobba med en sådan satkäring. Det var väl inte hans fel att jag hade hittat en hund som ingen ville ha?

Till slut bad han att få mitt nummer så att han kunde ringa upp.

5 minuter senare ringde en kvinna upp och bad att få min adress så att de kunde försöka skicka en bil. Jag fortsatte med mina morgonbestyr, omutifall jag mot förmodan skulle hinna till frisören. Hela tiden fick jag säga åt ulltussen att vara tyst och att inte kissa på inredningen. Efter ytterligare 5 minuter ringer en manlig polis och berättar att han är hos mig om 20-30 minuter. Jag skulle hinna till frisören, men det skulle bli på håret. Nämen oj, nu blev det visst en vits!!

Hur som helst, när jag höll på att byta om så ringde telefonen igen. Nu var det hundens matte som ringde. Och hon fanns i samma hus som jag. Hon  var bekant med en av de andra hyresgästerna och hade lånat lägenheten över helgen. Kunde vi ses på parkeringen? Jag hade kunnat träffa henne på månen bara jag hade blivit av med ulltussen.

När jag kom ner på baksidan stod en välklädd och välmålad kvinna på baksidan med telefonen i örat och en cigarett i munnen.

Antingen var det min uppenbara irritation som skrämde henne eller så saknar hon helt hyfs, för hon bad personen i andra änden vänta ett ögonblick, tog hunden under armen, tackade mig flyktigt för hjälpen och gick sedan in i lägenheten.

Jag hade god lust att rusa efter och smälla till henne! Inte för att jag hade förväntat mig hittelön direkt, men ett längre samtal om var hunden hittats och hur jag haft det samt ett ärligt menat tack hade nog varit på sin plats.

En del människor borde bara inte ah hund!