Efter incidenten igår, den senaste i raden av alla hundattacker vi varit utsatta för, så började jag att fundera. Eftersom jag är medlem på diverse hundforum så vet jag att att det varje dag händer otaliga sådana här saker, där människor och hundar utsätts för otäcka händelser. Och allt detta bara för att vare sig människor eller djur idag kan konsten att visa respekt. Och jag är helt övertygad om att detta hänger ihop!

När jag började med hund för snart 20 år sedan så hade alla koll på sina hundar. Lös hund hade man bara om hunden kom när man kallade, de allra flesta hade åtminstone gått en valpkurs på BK och hund var inget man skaffade lättvindligt. Alla hundar kunde läsa hundspråk och visade tillbörlig respekt för varandra, ägarna vågade ta tag i sina hundar om de klev över gränsen och alla höll sin hundar i kort koppel vid möten.

Renraser var det som dominerade och de blandraser som fanns var ganska enkla; labbe/golden, labbe/schäfer, rottis/dobber. I de flesta fall hundar med liknande temperament och rasbakgrund.

De hundattacker man hörde talas om var hormonstinna rottishanar på BK som rök ihop med en annan hane. Ägarna var medvetna om sitt ansvar som hundägare, bad om ursäkt och betalade vad det kostade.

Idag har hundägandet fullkomligt exploderat. Blocket, se svämmar över av skumma blandraser som vid 9 månaders ålder måste ha ett nytt hem pga. allergi. Och jag köper inte det! För så många människor kan inte drabbas av allergi varje år.

Genom mitt yrke har jag fått en ganska god människokännedom och praktisk erfarenhet i hur folk ur de olika sammhällsklasserna tänker och handlar.

Jag skulle nog våga mig på att säga att de som annonserar ut sina 9-månaders blandraser - och för all del renraser också -  har barn, dåligt med pengar, har inte alltid lust att jobba, har egentligen inget intresse av hundar utan "barnen såg en söt hund på TV, så vi köpte en sån." I dessa familjer har vare sig barn eller hundar fasta rutiner eller regler. De är otrygga och förstår inte det sociala samspelet och saknar respekt för andra människor, sig själva och världen i stort. När det blir problem med något så sticker man huvudet i sanden istället för att ta tag i det - man slänger ut gubben, säljer hunden, låter barnen byta skola, säger upp sig...

De som fortfarande har kvar sina hundar när de är 9 månader har länge funderat över vilken ras de ska välja, vilken uppfödare de ska välja, vilken BK de ska gå på och vilka andra hundar deras hund ska få umgås med. De har läst alla böcker som finns att läsa om valpar och hunduppfostran innan de ens bestämmer sig för vilken ras de vill ha. De låter absolut inte barnen välja och de väntar tills barnen är gamla nog att förstå vilket ansvar och arbete det innebär att vara hundägare. De lär sina barn att respektera levande varelser i allmänhet och hunden i synnerhet. I dessa familjer fostras barn och hundar lika, det finns tydliga regler som är till för att följas och om de inte följs så blir det en konsekvent påföljd. Både barn och hundar vet vad de har att rätta sig efter och de är allihopa trygga, väluppfostrade och har social kompetens.

Eftersom jag jobbar inom skolan och skolbarnomsorgen så möter jag massor av barn och vuxna varje år. Eftersom jag i regel tillbringar mer tid med barnen än vad föräldrarna gör - sådant är sammhället tyvärr idag oavsett vilken socialgrupp man kommer ifrån - så får jag en djup inblick i hur familjen fungerar.

Det som slår mig är barns brist på respekt för både andra barn och vuxna. De slåss och kallar varandra de mest hårresande saker. De kan diverse fula tjuvknep redan i de lägre åldrarna och de är helt övertygade om att de har alldeles rätt i sitt handlande.

Givetvis är konflikterna på skolan många. Och när man börjar reda ut en konflikt så slås man av den totala bristen på respekt. Barnen tror alltås på fullt allavar att det är OK att kalla någon annan för kuk, bög och fitta och att det är okej att ge någon en rak höger bara för att denne har en avvikande åsikt i en fråga. De tittar på en som om man inte var riktigt klok i huvudet som ifrågasatte deras rätt att handla på det viset. De har alltså inte ens vett att skämmas.

När man sedan informerar föräldrarna om det som hänt så förstår man genast var barnen har fått sin totala brist på respekt från. Jag kan återge ett ganska typiskt samtal med en förälder.

- Jag har haft en liten dispyt med din son idag.

- Jaha, vad är det NU som har hänt?

- Han slog en annan pojke ett flertal gånger med en sopkvast i huvudet. Och när jag stoppade honom och tog in honom för att prata igenom det som hänt tillsammans med den andra pojken så kallade han mig "jävla hora".

- Ja, det var väl inte så konstigt om du avbröt honom när han försvarade sig mot den andra pojken.

- Nja, försvarade sig gjorde han inte direkt. Den andra pojken hade kvasten och din son ville ha den. Och när han inte fick den så ryckte han tag i den och började slå den andra pojken med den.

- Gud, så dumt! Det hade ju varit bättre att den andra pojken hade gett honom kvsten med en gång så hade det inte blivit något bråk!

Blir man mörkrädd eller???

När jag reflekterar över min yrkesroll så tänker jag ofta tillbaka på när jag själv var i den åldern. Vi visste vad respekt var. Det vuxna sa åt oss gällde och vi kunde lösa konflikter med våra kompisar utan att slåss och kalla någon "hora". Vi kom inte alltid överens och vi blev visst sura på varandra. Vi bråkade och det blev till och med slagsmål ibland, men det var på lika villkor. Det var konfliktlösningar som gått i stå, inte som den enkla utvägen. När vuxna kom och satte stopp så skämdes man som djur och visste så väl att man gjort fel. Man bad varandra om ursäkt och menade det verkligen. Reglerna var klara och tydliga och man visste att det fick påföljder om man inte följde dem.

I morse var husse iväg för att kolla upp adressen där Spice blev påhoppad igår. Han ringde på och fick tala med kvinnan som ägde hunden. Hon visste inte vad respekt var. Hon ville absolut inte ta på sig skulden, snarare var det vårt fel som promenerat just där. Och hon tänkte minsann inte betala eventuella veterinärbesök.

När jag tittar på explotionen av hundar i samhället, hur hundhållningen ser ut, den totala bristen på kunskap om det strikta hundägaransvaret, människornas brist på respekt för varande och sina hundar, så blir jag gråtfärdig.

Varje gång jag läser de grälla rubrikerna i tidningarna om barn som blivit bitna av hundar så undrar jag i mitt stilla sinne vad ungj*vlen har gjort mot hunden. För hundar idag ska tåla allting. Ungarna ska kunna peta dem i ögonen, dra dem i pälsen, stjäla deras mat, hoppa på dem när de drar sig undan, sticka ner handen i halsen på hunden samt dra den i könsorganet. Inte undra på att hunden till slut biter! Hunden varningsmorr har förmodligen gått både barn och vuxna förbi och "hunden attackerade helt oprovocerat". Bullshit! Visst händer det att det slår slint i huvudet på en hund, men alla hundar kan inte vara dåligt avelsresultat eller lida av störningar i hjärnan.

Jag har mer och mer blivit positivt inställd till ett sk. hundkörkort. Det kommer att sluta illa för mitt absoluta favoritdjur om det inte görs något snart. Hur många hundar lider inte i onödan för att deras tvåbeningar inte har haft en aning om vad de gett sig in på när de impulsköpte hunden. En hund ska ha två hem i sitt liv; uppfödarens och den nya familjens. All respekt för er som av olika seriösa och genomtänkta anledningar tvingas omplacera era hundar, men de som betraktar hunden som en slit och slängpryl har jag inget till över för. Att vara hundägare borde vara ett privilegium och inte en rättighet!

Idag har vi varit i Halmstad och tävlat. Eller rättare sagt, jag har tävlat och husse har dömt. 05.00 ringde klockan och 6.45 var vi på plats i Halmstad. Helt sjukt med tanke på att jag tävlade de två sista klasserna. Jag hade sex elever på plats som jag kunde roa mig med att coacha under tiden. Och som vanligt var de helt fantastiskt duktiga. Inte mindre än 6 pinnar blev det, en uppflyttning och flera bra lopp. Bra jobbat och stort grattis!

Solen stekte skönt hela dagen och när det äntligen var min tur att tävla, vid 16-snåret, så var jag knappast motiverad.

Agilityklassen var ingenting att bekymra sig för tyckte jag, en ganska tråkig bana helt enkelt. Trots allt diskade många sig.

Jag startade först med Nova. Av någon anledning missade hon ett bakombyte vid balansen, kan ha varit mitt fel, och fick en vägran. På nergången tog hon ett jätteskutt över kontaktfältet, och det vägrade jag att acceptera. Så jag tog upp henne igen och diskade mig därmed. Eftersom hon var duktig då så lät jag henne fortsätta och då kraschlandade hon i dubbelhindret. Jag hade glömt säga "hoppa högt"! Stackars Nov-Nov! Men hon tröstade sig med nya favoritbelöningen - leverpastej på tub.

Luna var lite sådär halvroad av att tävla agility. Hon tyckte det var kuligare att äta kaninbajs. Men hon startade i alla fall fint och hon klarade bakombytet på balansen. Men när jag berömde henne hoppade hon av och vi fick en vägran i alla fall. Vis av skadan med Nova och dubbelhindret så sa jag "hoppa högt" till Luna. Något så fånigt hade hon aldrig hört och tittade så storögt på mig att hon missade hindret och fick en vägran till.

I hoppklassen startade jag med Luna först och hon var inte alls med på noterna. I starten satt hon och snusade i vinden och hon sprang som ett gammalt tuggummi, segt och dant. I det första framförbytet blev svängen lång och seg och jag fick nästan schasa in henne i tunneln. Några hinder till orkade jag dra henne med mig men till slut diskade vi oss för att Luna tog fel hinder.

Nova däremot var taggad till max, väl medveten om att leverpastejen låg och väntade i målfållan. Satan i gatan vad hon sprang! Efter att ha suttit i solgasset hela dagen var min hjärna lite dimmig och virrig och hängde inte alls med i svängarna. Min handling var lite hysterisk och vilsen och flera fall fick jag ta till plan Ö eftersom jag totalt glömt bort vad plan A och B var. Men vi kom imål med 0 fel, ytterligare en SM-nolla bärgad, och många berömde min handling! Jag måste bara titta på filmen och se om det var lika illa som jag inbillade mig. Nova kom 5:a och givetvis fick 4:an certet.

Kl. 19.30 kunde vi äntligen rulla ut från parkeringen och styra kosan hemåt. Efter att ha lastat in alla grejjorna beställde vi pizza, matade Spice och promenerade iväg till pizzerian med alla jyckarna.

På vägen tillbaka träffade vi på en man med en 7 månader gammal russelhane. Han tyckte brudarna var jättehäftiga och kunde inte fortsätta promenaden förrän vi gick förbi. Precis när vi passerar så far det ut en stor svart hund genom  häcken i trädgården intill. De gamla hundarna ställde sig genast i försvarsställning men Spice, som var helt oförberedd och som bara träffat snälla hundar tidigare, for runt som en vante i kopplet. Till slut slet hon sig lös och flydde längs gatan med den andra hunden efter sig, bort mot pizzerian och traffiken. Husse kastade pizzorna på marken och rusade efter hundarna, jag vrålade åt dem i trädgården att fång in sin j*vla hund! Ett barn sticker ut huvudet genom häcken och efter två minuter kommer en vuxen ut på uppfarten en bit bort. Då har husse lyckats få tag i Spice som har kissat på sig av skräck, och nu klöser hon och river i husse och vill inte alls tillbaka till oss. Tandköttet var kritvitt och hjärtat bankade i hundra knutar. Husse försökte prata med villaägaren men "hunden har ju aldrig gjort så innan" och "vad stod jag där och vrålade för"? Flera grannar kom ut och tyckte definitivt att vi skulle polisanmäla händelsen.

När Spice väl lugnade ner sig, och jag med, så såg jag att hon inte gick riktigt rent. Hon haltade inte direkt, utan svängde mer benet runt sin egen axel som om hon inte ville böja på knät. Hon smärtade inte när vi klämde på henne och jag trodde att det bara var tillfälligt, men det gav inte med sig.

Jag så pengarna fladdra iväg på dyra veterinärvårdsräkningar och en skadad hund som kanske vare sig kan träna agility eller gå i avel.

Så jag trotsade mesiga husse och ringde helt sonika polisen och gjorde en anmälan. Även om Spice inte får några fysiska men av detta så höll polisen med om att det helt klart skulle hjälpa oss att få pengar om ut i fall att. Kvinnan som tog emot mitt samtal var väldigt trevlig och tog saken på stort allvar.

Så nu sitter vi här, 22.19 en lördagskväll, och ska äta uppvärmda pizzor från ugnen. Luse har precis spytt upp en stor klump pizzasallad på hallgolvet, för det hann hon smälla i sig i tumultet när pizzorna ändå låg på marken.

Jag hoppas innerligt att Spice är OK, så att vi bara behöver jobba med den psykiska biten, även om den blir nog så jobbig.

Japp, på måndag börjar jag jobba igen. Inget jag ser fram emot direkt.

Idag har jag försökt göra mycket av de saker jag har haft fem veckor på mig att göra. Behöver jag säga att jag inte hunnit med hälften?

En stor del av dagen har gått åt till att städa. Jag har även hunnit baka lite nya muffins, fixa med hemsidan och så har vi varit och tränat. Jag har också hunnit börja sy en prototyp till ett hundhalsband. Imorgon åker jag och handlar lite mer material.

Nu ikväll har jag  tagit itu med att fylla i bloggen om våra äventyr från förra veckan. Jag trodde att det skulle vara en baggis, men jag hade lyckats fylla mitt block med ganska mycket text. Så jag får nog fortsätta en annan dag. För nu ska jag gå och lägga mig!