Idag har vi varit på Kontaktfältet och haft serietävling. Det var himla kul att se att så många dök upp trots att de flesta trots allt är hemma och tvättar och kammar inför Sofiero till helgen.

Själv hade jag inga hundar att starta eftersom alla löper. Ja, Nova har också börjat nu, så porrshowen är porrigare än någonsin. Tack och lov så erbjöd sig gamla Rumpan att ställa upp och köra med mig. Och hon var så duktig! Trots några missförstånd och en veritabel kraschlandning i däcket så kom vi hem med två rosetter.

Allra sist startade jag med Löpludret Nova. Jag ville nämligen se vad hon gick för, om det är lönt att starta på Sofiero i helgen. Den internationella agilityklassen får man nämligen starta i fast att hunden löper.

Tyvärr hade personalen på Löpludrets hjärnkontor tagit tjänstledigt och beräknades inte komma tillbaka förrän och tre veckor. Så något Sofiero blir det troligvis inte för Nova.

Och det är ju ganska typiskt eftersom jag velat länge fram och tillbaka om det är lönt att tävla Nova på Sofiero alls, eftersom husses hela familj är med och hjälper till. Och skulle jag dessutom ställa både Rupa och Spice som det var tänkt så hade det blivit ganska snärjigt. Men jag anmälde mig ändå.

När alla hade åkt fick Spice springa lite, Så fort jag släppte henne for hon runt på banan i fem minuter som en stolle. Inte ens när hon sprungit klart kunde hon koncentrera sig. Så jag gav upp.

Spice är för övrigt ett kapitel för sig. Eller åtminstone hennes öron. Jag hade planerat att åka på massor med utställningar med henne under hösten, men ska hon fortsätta att ha ståndöron så tänker då inte jag visa henne.

På söndag är hon anmäld till sheltiespecialen och om två veckor till en inoff. i Lund. Men jag kommer inte att åka på någon av dem om inte öronen är okej. I värsta fall blir de aldrig okej och då är den utställningskarriären över.

Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig...

Sorgligt men sant, för just så är det. Alla planer man hade och alla förhoppningar man hyste... Ja, vad ska man säga? *suckar uppgivet*

Hela sommaren har jag gått och mått som en säck rutten potatis. Själv gissade jag på total utarbetning efter en jobbig vår och sedan syndfull lättja i fem regniga semesterveckor. När det var dags att börja jobba igen så drabbades jag av akut jag-vill-inte-tillbaka-till-jobbet-ångest. Inte så konstigt egentligen, för vem vill tillbaka till jobbet efter fem veckor på sofflocket och sena nätter vid datorn?

Men aldrig har jag haft så starka olustkänslor inför att börja jobba. Och jag GILLAR mitt jobb.

Så småningom drog alla kurser igång, träningen av Spice Pirayansson, utställningar och SM-kval. Och mitt lilla företag som ger mig så mycket. Magsår bland annat. Mitt liv är så innehållsrikt och positivt, men ändå mår jag inte bra.

Till slut kommer man fram till ett vägskäl. Att fortsätta köra huvudet i sanden eller "to face the music." Jag har nu insett att vissa kroniska åkommor kan man inte gömma sig ifrån och att det inte alltid lönar sig att vara stark. Problemen hinner alltid ifatt en oavsett hur man bär sig åt. Kan man bara tillåta sig att vara lite ynklig med jämna mellanrum så kan man hålla det i schack, men försöker man vara duktig så trycker man bara undan det och till slut så spricker allt.

Jag lider av kronisk serotoninbrist och skulle egentligen behöva medicinera jämt. Men jag har valt att inte göra det eftersom det är lite knepigt att sluta och för att jag aldrig vet om jag är på väg att bränna ut mig eller inte. Medicinen gör att jag kan vara hur aktiv som helst 24 timmar om dygnet och alla varningssignaler försvinner.

Fast utan medicin så inser jag tyvärr aldrig förrän det nästan är försent vad som håller på att hända. Så det är lite grand som att välja mellan pest eller kolera.

Till råga på allt så är jag förbaskat envis. Jag vägrar låta mig besegras av min sjukdom och jag vägrar medicinera för att någon annan säger åt mig att jag borde. Dessutom är mitt tillstånd absolut inte livshotande, jag blir inget vidare suicid under min "svarta perioder", utan det handlar mer om välbefinnande. Men omger jag mig bara med rätt sorts människor så brukar det lösa sig.

Och fast att serotoningbrist även kallas för kronisk depression, så är nog deprimerad det sista jag är. Hos mig blir det istället en överväldigande trötthet. Och det var precis det jag drabbades av i somras. Jag håller sakta men säkert på att hämta mig, men det är en bit kvar. Jag är inte på topp, även om det kanske inte märks.

Så jag har bestämt mig för att ta det lite lugnare och faktiskt sitta ner och göra ingenting ibland. Fast bara ibland...