Det ska mycket till för att jag ska missa ett kurstillfälle. Ändå sitter jag här framför datorn, en regnig onsdagskväll medan husse är på Kontaktfält och drillar mina duktiga kursare. Svetten rinner, jag mår illa, blicken är dimmig och jag känner mig asberusad. Och ändå har jag bara druckigt Pepsi Max hela dagen. Anledningen till min "mitt-i-veckan-fylla" är att jag följde min läkares ordination och stoppat i mig inte mindre än fem piller. Två antiinflammatoriska, en muskelavslappnande och två Alvedon med lite extra stake i.

När jag vaknade i morse kunde jag inte röra en fena. Hela vänstersidan skrek av olidlig smärta och jag grät så tårarna sprutade när jag insåg att jag inte bara legat lite fel under natten, utan att det var allvarligare än så.

Med benägen hjälp av husse, som genast fattade att det var allvar, lyckades jag ta mig ur sängen och ut på toa. Jag hade hoppats att lite rörelse skulle sätta fart på systemet, men det kändes inte ett dugg bättre. Med viss möda och fler tårar fick vi på mig lite kläder och tog oss ner för trappan och ringde och sjukanmälde mig.

När vår husläkare öppnade klockan åtta slängde vi oss på luren och fick en akuttid vid lunch. Husse åkte iväg för att jobba lite och jag fick försöka lägga mig på soffan och lida lite.

Det visade sig bli lidande med stora bokstäver, för Spice Pirayanson tyckte det var jättemysigt att ha mig liggande i soffan. Alltså tog hon alla tillfällen i akt att hoppa upp och kela. Problemet är bara att Spice kelar så himla hårt, gärna ända upp i ansiktet.

På något vis överlevde jag förmiddagen och husse kom hem för att skjutsa mig till doktorn. Även om vi har en stor bil så var det inte lätt att komma in i den. Och plötsligt så insåg jag vilka fruktansvärt dåliga vägar vi har i stan. Jag kände av varenda håla och knuta.

Jag tackar ofta min lyckliga stjärna över att jag har en så trevlig och lättsam doktor. När han såg min stela uppenbarelse så skrattade han och så att jag såg förskräcklig ut. Jag kunde inget annat än att hålla med.

Efter att ha klämt på mig lite och frågat om mer eller mindre relevanta saker så konstaterade han att jag har drabbats av akut muskelinflammation och muskelkramp i kappmukeln. Hade jag en ryslig tur så skulle jag kunna gå och jobba på måndag.

Under tiden får jag inte köra bil, gå ut med hundarna, antränga mig eller något annat dumt. Sitta, ligga eller stå ska jag också passa mig för eftersom det gör fasansfullt ont.

Så nu gäller det bara att tålmodigt vänta tills eländet läker ut av sig själv.