Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under november 2007

Av Linda - 28 november 2007 08:45


Anchiliques Fabulous Filippa

1997 - 2007


Älskad och saknad!


Idag fick lilla Chezzie sluta sina dagar. 10 år är inte mycket till ålder, men är man sjuk och trött så är det dags. Beslutet är aldrig lätt att fatta och jag är glad att beslutet inte vilade på mig.

Även om man när man köper en hund är medveten om att det inte varar för evigt, så skjuter man det framför sig och väljer att inte tänka på det. Men sorgen är inte desto mindre när det är dags att säga adjö till en gammal trogen vän.

Chezzie har aldrig bott hemma hos oss men har ändå spelat en stor roll i våra liv. Chezzie var den hund jag tränade och tävlade när jag mötte husse och hon kom senare att bli husses träningskamrat och läromästare. Tillsammans med henne upplevde vi den fantastiska resan till Piteå och Ungdoms-SM där hon kammade hem ett silver och ett brons.

I många år har hon levt pensionärslivets glada dagar, men nu har vi slutligen fått säga adjö.


Sov gott Chezzie!


ANNONS
Av Linda - 26 november 2007 11:54


Det var ett tag sedan jag bloggade senast. Men det har liksom inte hänt något spännande i våra liv, och ändå har det hänt ganska mycket. Fast bara sådant som inte varit värt att blogga om.


Idag bloggar jag från skolans dator. Fast inte på arbetstid. Hur går det ihop sig? Har jag åkt tidigare för att slippa Stygg-Lunas "vackra" röst? Eller har datorn i Dårpippiland även den fått dårpippi och gett upp?

Inget av ovanstående faktiskt, även om Stygg-Luna för tillfället ligger ganska risigt på rätten att få existera över huvud taget.

Anledningen till att jag denna iskalla måndag med arktiska vindar som sveper runt knuten sitter och bloggar på skolans dator är att jag helt enkelt åk hit för tidigt. Av misstag.

När klockan ställdes om till vintertid satt sprinten på min armbandsklocka fast och jag har liksom inte ansträngt mig något vidare för att få loss den. Jag har helt enkelt duktigt dragit bort en timme varje gång jag tittat på klockan. Idag på förmiddagen har jag varit riktigt duktig och planerat vårens kurser och besvarat en massa mail. När jag helt plötsligt tittar på klockan får jag panik. 30 minuter kvar till jag måste åka till jobbet! Och här sitter jag iförd träningskläder och har vare sig kammat håret eller rastat några hundar.

Undan fick det gå och jag var minsann på jobbet med 5 minuter till godo.

Till min stora förvåning var inte min kollega på plats. Hon skulle komma tidigt för att baka äppelkaka, berättade hon i fredags när vi önskade trevlig helg. Ingen kollega. Ingen hade hört från henne och inte var hon sjuk heller. När jag nervöst plockade ihop listorna för att hälsa på barnen så talade andra, ganska förvånade kollegor, om att jag fick vänta lite eftersom klockan bara var 11.50 Det planerade inte att sluta förrän 12.50 Så tokigt det kan bli! Så här sitter jag och bloggar på skolans dator en iskall måndag i slutet av november och försöker slå ihjäl en timme.


I helgen har jag varit ensam hemma. Det är faktiskt ganska skönt ibland. Jag hade tusen planer för vad jag skulle göra i min ensamhet, men som vanligt fick jag inte gjort ett dugg. För jag har, hör och häpna, tagit det lugnt hela helgen!

Både lördag och söndag var jag och tränade med Nova och Spice. Novas kontaktfält har helt plötsligt blivit uslare än uslast. Frågan är bara varför. Själv tycker jag att jag har varit väldigt konsekvent och gjort lika både på träning och tävling. Men förmodligen har jag inte det. Förhoppningsvis ska jag få hjälp att lösa problemet nästa helg då jag för en gångs skull ska få gå kurs själv.

Spice är liksom bara Spice. Totalt urhäftig med ett makalöst tryck och träningsvillig som få. Det finns i princip inga handlingsövningar som är för svåra för henne. Det som gäller nu är att lägga lite krut på enstaka hinder som däck, säck och klätterhinder. Vi klickar kontaktfält så mycket vi bara kan. Ibland går det jättebra och ibland begriper hon inte vad vi håller på med. Men så är hon ju fortfarande bebispiraya.


På eftermiddagen började jag adventspynta så smått. Jag har handlat lite julstjärnor och hyacinter och jag städade upp både här och där. Jag är ett julfreak av stora mått. Nej, det är inte tomtevarning hemma hos mig, men jag älskar julen och allt som hör till. Trots detta så julpyntar jag inte speciellt mycket. Blommorna är viktiga och julgranen. Ljusen och några dukar också. En och annan tomte kommer också fram, det är mest känslan och dofterna jag är ute efter.

Jag har aldrig svårt att hitta julstämningen även om det hade hjälpt med lite snö.


På söndagen hade jag en konsultation - ett ekipage som kom ända från Blekinge. Eller möjligtvis Småland. Geografi har aldrig varit min starka sida.

Jag blir så ledsen när jag träffar duktiga och träningssugna ekipage där den egna klubben inte har något att erbjuda. Där man fortfarande lär ut saker som varit passé i flera år eller andra helt tokiga saker. Jag glömmer aldrig ekipaget som till sin förvåning fann sig diskade efter slalom. Hunden hade gått in på fel sida om första pinnen och föraren fortsatte bara och blev givetvis diskad. Jag får fortfarande klåda i tänderna när jag tänker på vad föraren berättade, att de fått lära sig att det kvittar på vilken sida hunden passerar första pinnen. Hur ska sporten kunna utvecklas om det inte finns krav på oss intruktörer att fortbilda oss och kanske dessutom tävla då och då?


På kvällen kom husse hem från domarkonferensen i Stockholm och berättade vad som sagts. För en del domare hade den tydligen varit väldigt lärorik. De hade fått lära sig att det i reglerna står att det ska vara 5-7 meter mellan hindren, hundens väg. Hur kan man ha missat detta????

En fråga som varit på tapeten var hur mycket en domare ska döma för att få behålla auktorisationen. För närvarande är det en gång vartannat år. Många tycker att det är för lite, och jag är beredd att hålla med. Det handlar inte om att hänga med i sporten och utvecklingen, utan om att hålla rutinen att döma vid liv. Och varför vill man vara domare om man ändå bara dömer 1 tävling vartannat år? Varför ska man få lov att uppta en plats på domarutbildningen, som någon annan kanske varit mer förtjänt av, om man nu ändå inte tänker döma?

Och det handlar ju inte bara om det. Det klagas på att det inte finns tillräckligt många domare, att det är svårt att få domare till tävlingarna och att många dessutom tävlar själva också. Är det så konstigt? Hur många domare har vi som dömer aktivt? När husse räknade efter så visade det sig att han hade dömt 27 tävlingsdagar under 2007. I många fall har han tackat ja just för att klubben inte får tag i någon annan domare. För om det ska vara så svårt att få tag i domare, i kombination med större krav på arrangörerna från de tävlande, så kommer det snart inte vara någon som vill hålla tävling.

Någon hade under helgen räknat ut att om alla domarna delade på de tävlingsdagar som är beräknade för 2008 så skulle alla behöva döma 7 gånger. Jag kan inte tycka att det är för mycket. Det är inte ens en tävling i månaden och det lämnas gott om utrymme för det egna tävlandet.


Fast det är bara jag. Jag som inte ens har en hund som är agilitychampion, som dessutom kvalat till SM.


ANNONS
Av Linda - 11 november 2007 20:55


Idag har det varit utställning för hela slanten! Tidigt i morse klev jag upp för att börja förberedelserna. Det känns fortfarande konstigt att gå upp och klä sig snyggt inför tävlingar som inte börjar förrän 9-9.30 Och inte ens då behöver man vara på plats. Jag beräknade att vi skulle in i ringen vid 12-snåret, vad det blev i verkligheten glömde jag kolla.


Strax innan nio kom Sol och hennes matte för att jag skulle lägga sista handen vid jycken och fluffet. Eftersom väglaget var lite risigt så åkte vi i god tid, och vi hade några timmar att slå ihjäl innan vi skulle in i ringen. Men det är liksom inga problem. Det finns massor att titta på och massor att prata med. Och rätt som det var så var det dags.

Sols matte var lite bekymrad för att de inte hade tränat tillräckligt, men de rörde sig i ringen som om de inte hade gjort annat. Spice däremot var lite uttråkad och stod och nosade på golvet medan vi väntade.

När domaren hade gått igenom alla hundarna och vi visat upp oss i ringen, gick hon länge fram och tillbaka längs raden och funderade. Och så fick vi ta ett varv igen.

Spice och jag blev uppropade först, inte för att vi vann, utan för att vi kom sist! Jag blev minst sagt snopen! Sol däremot kom tvåa och fick HP och fina, fina Kiwi vann såklart.

Efteråt, när vi läste varandras kritiker, så kunde vi konstatera att de var i stort sett identiska och att vem som helst kunde ha vunnit. Jag hade velat ha en förklaring till domarens tanke. Ingen av kritikerna innehöll egentligen något negativt. Och om alla nu var så himla bra och svåra att rangordna, varför fick vi då inte HP allihopa?

Sol och hennes matte gjorde verkligen ett kanonjobb och jag är så glad att de fick kamma hem rosetter på sin första utställning!


Av Linda - 10 november 2007 20:44


Så som det blåste och stormade igår så trodde vi aldrig att vi skulle kunna genomföra vår sheltieträff. Men morgonen grydde klar och solig. Åtminstone tills vi kom fram till Hundcenter; i horisonten tornade stora svarta snömoln upp sig.

Att säga att vi var mång på träffen var en klar överdrift. Vi var tre stycken. Jag, Husse och en elev. Sheltisarna var fler, hela sex stycken.

Men vad gjorde väl det? Vi tränade och hade trevligt i två timmar och fick kört igenom en massa bra kombinationer.

Både Nova och Spice fick ta time out emellanåt, de var så laddade att de inte klarade av att lyssna. Nova börjar komma tillbaka sakta med säkert och tycka att agility är skoj igen. Och Spice förvånade mig ytterligare en gång när hon på slutet tog sig igenom en klass 3-kombination som jag vet använts på ett landslagsläger. Hon gick förvisso inte för fullt, men att klara threadlar, fel tunnelingång, boxhörnor och byten i nästan 15 hinderpassager är inte illa för en Bebis-Piraya på 8 månader. Hon gör allting så himla naturligt att jag nästan blir matt. Visst, det finns tusen grejjor att fila på, men det är ju det som är det kuliga!


Efter träningen blev vi inbjudna på kaffe och pratade bort en liten timme. Till slut kom vi i alla fall hem och fick ta itu med nästa projekt, nämligen bada hund.

Min elev brukar nämligen få hjälp av mig att frisera sin sheltie, och eftersom jag ändå skulle göra vid Spice så passade vi på efter träningen. Och även om hennes hund inte var speciellt hjälpsam så blev han både badad och klippt och luktade som en liten vaniljbulle när han åkte.


Helt plötsligt är dagen slut och det är dags att packa inför morgondagen. Det är inte utan att jag är lite nervös!


Av Linda - 9 november 2007 09:40


Äntligen fredag! Veckan är slut och vi har en trevlig helg framför oss.

Något som inte är trevligt är vädret. Hela veckan har blåst arktiska vindar blandat med ösregn, hagel och stormbyar.

Ingen träning har det blivit på hela veckan heller.

I tisdags höll husse en föreläsning på Hundcenter om agilityreglerna och hur domarna dömer. Meningen var att jag skulle tränat under tiden, men dels hade jag mycket pappersarbete och dels var vädret inte kul.

I onsdags hade vi tävlingskurs, men husse fick åka själv och ha teori. Det blåste storm här i stan och på Hundcenter var det ännu värre. Så husse fick prata om regler en gång till eftersom eleverna inte varit på föreläsningen. Själv låg jag hemma och kurerade mitt värkande huvud som inte klarar av konstigt väder så bra.

Tyvärr ska det väl intebli bättre väder i helgen. Sheltiträffen imorgon flyttar vi lätt inomhus. Men jag kan se mig själv och min fluffiga hund stå i kö i ösregnet utanför mässan och Malmö valp på söndag. Bilden tilltalar mig inget vidare.


Av Linda - 4 november 2007 22:39


Söndag och vackert väder - som gjort för att träna hund hela förmiddagen!

Lastade in Nova och Spice och åkte till Hundcenter för att för en gångs skull få träna i lugn och ro. Störning i all ära, men ibland är det bara skönt att få vara själv.

Banan från torsdagens serietävling stod kvar, så jag började med Nova. Hon gjorde precis som då, for omkring som en stolle med vida svängar och missade kontaktfält. Så det blev bakläxa! Massor med kontaktfält och snäva svängar blev det.

Efter det åkte kedjan på, för det är hög tid att börja utställningsträningen. Nova är väldigt sparsamt utställd, men idag har husse anmält oss till Stora Stockholm i december. Spice ska också med, och Luna, men hon ska bara tävla agility. Nova ska också få tävla agility. Jag tvekade länge och väl och funderade på om hon skulle orka, men som hon har betett sig på sistone så tror jag nog att hon är på väg tillbaka. Men jag vill ändå vara försiktig.


När det blev Spice tur var hon superfokuserad från början. Vi övade framåtsändande, svängar, däcket och slalom. Slalomingångarna har jag velat klicka in, bara för att prova, men jag tycker inte att jag kommer någonstans. Så då flög själve fan i mig och jag halade upp en godis ur fickan och körde mitt gamla hederliga "slalom/hit". Spice tog 12 pinnars slalom i riktigt hyfsat tempo och tittade på mig och sa:

- Om det var såhär du ville ha det, varför sa du inte det från början??!

Ibland är inte gamla beprövade metoder inte att förakta. Varför laga det som inte är trasigt?


På kontaktfälten tränar vi "två av/två på" som jag aldrig tidigare gjort det, med hjälp av target. När jag klickade in Spice lärde jag henne target om- uti-fall-att. Eftersom inget annat funkat och hon inte förstår vad jag vill med kontaktfälten, så tog jag idag fram locket som vi använder som target. Genast trillade poletten ner och Spice körde "två av/två på" som hon aldrig hade gjort annat.

Och nej, hon får givetvis inte ta hela balansen utan vi håller oss på kontaktfältet. Här tränar vi med backchaining.

Fast gungan har hon faktiskt fått ta idag. Hela. Jag kan liksom inte se hur man ska kunna träna med backchaining på ett hinder som är gjort för att röra sig i en riktning.

- Men gungor är väl inget, sa Spice Pirayansson och jagade efter bollen som ett svart streck.


Bättre sent än aldrig! Det kan man säga om vår julannons till Sheltiebladet. Nu är den i alla fall klar, men jag vet inte om den håller kvalitén som krävs eller om den hinner in i tid.

Så därmed är alltså röstningen avslutad. Någon lustigkurre röstade för att vi definitivt inte skulle ha någon annnons. Jag vill gärna tro att den personen antingen slant på tangentbordet eller tänker på hur fattig man är i slutet av året och helt enkelt är orolig för vår ekonomi.

Jag skulle kunna gissa vem personen i fråga är. Däremot kan jag inte ens i min vildaste fantasi gissa mig till varför denna person inte tycker att vi ska ha en annons med i Sheltiebladet.

Oturligt nog så är jag lika envis som Spice stolta ståndöron, trots stora tyngder från 8 veckors ålder. Fast jag antar att det är tack vare denna envishet som jag är där jag är idag, trots att jag inte är utställningsmänniska. Och min fasta tro och övertygelse är att det ena inte behöver utesluta det andra.

Så därför har jag precis mailat iväg min julannons till Sheltibladets redaktion.

Så det så!



Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se