Idag har det äntligen kommit - Sheltiebladet! Tidningen är alltid hett efterlängtad, men denna gången längtade vi lite extra. För första gången i världshistorien har vi haft med en uppfödarannons. Tyvärr kan jag inte visa den här i bloggen, men med lite tur så kan jag visa den på hemsidan. Men bilden som fanns med kan jag visa.

Oj, vad det var segt att gå upp i morse! Inte nog med att det blev sent igår, jag var inte en nykter när det var dags att kliva upp. Champagne är livsfarligt! Även om man inte dricker mycket så far bubblorna rakt ut i blodet och gör en packad på ingen tid. Jag begriper inte hur kändisarna kan häva i sig så himla mycket champagne.

Tack och lov behövde jag inte styla mig utan bara dra på träningsstället, för idag har vi tävlat agility.

Med viss möda masade jag mig upp och fick packat det sista medan husse var ute med hundarna. Mitt hopp var att en stadig frukost skulle få mig att må lite bättre.

Frukorten gjorde inga underverk men den underlättade färden till mässan och promenaden genom insläppet och in till ringen. Dagen innan hade vi ställt vår grejjor vid ringside, så vi hade inget att bära på.

Klasserna var stora och small började, så vi kunde sitta ner lite och titta. Mia Laamanen, den finska VM-domaren, hade ritat agilityklassen och den var verkligen rolig och utslagsgivande.

Men hur folk handlade sina hundar blev jag inte riktigt klok på. Kanske är vi bortskämda i Skåne med bra förare och bra handling, för Stockholmarna blev jag inte imponerade av. Inte många andra heller för den delen. Många framgångsrika förare som jag bara hört talas om men aldrig sett tävla hade sämre handling än mina elever. De gjorde tabbar som inte var utav denna värld, och man kan misstänka att de nått stora framgångar genom ett intensivt tävlande snarare än genom att vara skickliga förare. Inte undra på att de gapar högt om det nya SM-kvalsystemet och att "kreti och pleti" numera kan kvala till SM och dessutom placera sig. Helt plöstligt är de dessa förare som inte tävlar på helt lika villkor som vi andra.

Både Luna och Nova gjorde bra lopp trots att jag nu övergått till att vara bakfull och illamående och husse som fick hjärnsläpp och gjorde en handlingsmiss. Luna rev ett hinder och fick en vägran och tidsfel, Nova gjorde en fin nolla men fick 0,11 tidsfel. Tidsfelen vill jag skylla på mattan, för Nova var inte helt bekväm med den och kändes lite motspänstig. Trots allt slutade vi på 7:e plats i ett startfält på 60. Inte så pjåkigt!

Hoppklassen var också rolig på sitt sätt, men en stor betongpelare ställde till det för en del. Att pelaren stod där den stod var inte så mycket att göra åt, men domaren kunde ha byggt lite smartare. Trots allt var ringen jättestror.

Pelaren stod mitt i ett staket så förarna hade mer jobb att akta sig för stolpen än att handla sin hund. Själv hade jag valt ett annat handlingsalternativ om inte stolpen varit där, men nu var det som det var. Husse och Luna gjorde ett fantastiskt lopp och husse handlade som en gud. Tyvärr fick de tidsfel igen. Nova var också jätteduktig och trots tidsfel så var hon snabbare än Luna. Trots många nollor så hamnade vi ganska högt upp i resultatlistan.

Hemresan tog en evighet! Jag har nog aldrig längtat hem så mycket! Vi var hemma vid 22-tiden och hann packa upp en del innan det var dags att lägga sig.

Trots allt var det här en resa som jag vill göra om nästa år, det är en trevlig avslutning på tävlingsåret.

När klockan ringde 05.00 var jag förvånansvärt pigg. Husse gick upp för att mata och rasta hundarna och själv gav jag mig i kast med att förvandla mig själv från finnigt mensmonster till tjusig proffhandler. Jag får nog säga att jag lyckades ganska bra och jag kände mig fylld av självförtroende.

När husse kom in berättade han att det snöade och jag blev på ännu bättre humör.

De snälla tjejerna i receptionen hade ordnat så att vi kunde få äta frukost innan den egentliga serveringen började. Vad gjorde det att vi inte fick bacon och korv? Jag klämde i mig frukost för glatta livet, för ingick det frukost så tänkte inte jag bli hungrig innan lunch. Så himla gott det är med mat när man inte själv behöver fixa det!

Med tanke på vädret så var vi himla angelägna om att komma iväg i god tid. Men vi hade inte behövt oroa oss för snöfallet var väldigt lokalt. Ute på motorvägen var det ingen snö alls och vi var framme vid Mässan efter 15 minuter.

Det var inte dumt att vara i god tid ändå, för nu blev det kaos. Vi fick en bra parkering, men sedan fick vi tråckla oss emellan stora bussar som lastade av ännu fler människor och hundar. Kön till insläppet var inte så farligt lång. Men när jag nästan var framme hade husse fortfarande inte dykt upp med all packningen, så jag fick kliva ur kön och vänta på honom, annars hade han inte kommit in eftersom jag hade alla nummerlapparna.

Precis när jag är på väg tillbaka till bilen dyker han upp och vi får ställa oss sist i kön som nu har blivit jättelång. Typiskt!

Hallen var fantastiskt luftig och rymlig såhär tidigt när nästan inga utsällare hade anlänt ännu. Borta i agilityringen var det full rulle eftersom den startade tidigt.

Men vi kunde installera oss i lugn och ro borta vid sheltieringen. Jag hade lovat att visa Sulan om hennes matte inte blev klar med agilityn i tid, så jag satte igång att trimma henne med en gång. Hon är så flott lilla Sulan och hennes matte har tränat henne så bra. Fast att jag aldrig har visat henne innan så ställde hon upp sig så fint för mig när vi tränade.

För säkerhets skull trimmade och fluffade jag Spice också. När det nästan var vår klass som skulle in så plockade jag ur tuggummina OCH HENNES ÖRON VAR JÄTTEFINA!

Sulans matte kom i tid och vi kunde gå in i ringen med våra snygga Stormstjärnor. Tyvärr delade inte domaren vår åsikt utan gav dem varsin 2:a. Ingen skam och skandal för det, de hade varit juniorer i tre dagar och vare sig jag eller Sulans matte är erfarna handlers. Kritikerna var väldigt bra och jag vet egentligen inte varför de "bara" fick en 2:a. Eftersom jag tror mig veta vilken typ av hund denna domare gillar så hade jag inte ens räknat med något mer. Jag sa det till Sulans matte också, att vi tagit en chansning som anmält för just den domaren och att vi inte ska ta så hårt på vare sig placering eller kritik.

Jag var i alla fall väldigt nöjd med min fina Spice Pirayansson. Nu blir det inga fler utställningar förrän till Malmö Int.

Jag hann knapp hämta andan innan det var dags att göra vid Nova. Här hade jag verkligen tagit mig vatten över huvudet eftersom samma domare för två år sedan gav henne en 3:a. Dessutom har vi inte tränat något alls sedan jag visade henne på Sofiero ifjol, så jag var beredd på det värsta.

Det första han säger när han känner på henne är att hon är fet. Jag höll på att ramla baklänges, men fann mig och kontrade med att hon är rund. Hon är fet, fick jag till svar.

Japp, då var det kört, tänkte jag. Även om Nova skötte sig exemplariskt och rörde sig så snyggt så väntade jag mig inte mer än en 2:a eftersom hon tydligen är fet. Döm av min förvåning när domaren räckte mig ett rött band. Och kritiken var jättebra!

I konkurrensen åkte hon givetvis ut, trots allt gillar domaren soblar. En av de placerade tikarna var helt klart INTE bättre än Nova, men den var sobel så den fick gå före.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med resultaten och jag fick chansen att se många vackra hundar och duktiga handlers. Resten av dagen shoppade vi och tittade på agility där Sulans matte deltog.

Efteråt åkte vi till hotellet och tog en snabb dusch och åkte ut till världens bästa Nixxa och hennes familj. Vi fick så god mat och en smaskig efterrätt. Och champagne. Livsfarligt när man varit i farten sedan tidigt på morgonen.

Hör och häpna - kl. 10.20 satt makarna Andkvist färdiga och packade på soffan och väntade på att vårt ressälskap skulle anlända. Vi var tvungna att åka i god tid eftersom vi inte visste hur vägarna såg ut och för att vi var tvungna att checka in i tid på hotellet.

Bilen blev minst sagt överfullt med grejjor. Takboxen lastade vi så mycket vi vågade och resten fick ligga i baksätet. Tre personer och fem hundar trängde sedan ihop sig i bilen och styrde kosan mot den Stora Huvudstaden.

Resan gick faktisk ganska smidigt och det kändes inte som om det tog speciellt lång tid. I mitt kära gamla Jönköping stannade vi på A6 Center för att äta lunch och rasta hundarna. Husse fick hålla hårt i oss för att vi skulle gå raka vägen till en resturang och inte försvinna iväg på shopping.

Att ta sig igenom Stockholm var det som tog längst tid. Stockholmarna kan inte köra bil och det kändes ganska livsfarligt när husse vant rattade bilen från den ena filen till den andra på äkta stockholmsmanér. Ingen använder någonsin blinkers och vill man byta fil när trafiken står stilla så ställer man sig helt enkelt på tvären tills någon flyttar på sig.

När vi kom till hotellet så var det givetviss problem med rummen. Trots att vi allihopa hade bokat dubbelrum med hund, så syntes det inte i bokningssystemet. För oss ordnade det sig ganska snabbt, men för vårt ressällskap och hennes väninna gikc det inte lika lätt. De hade studentrabatt och av någon anledning kunde de inte ge dem ett vanligt dubbelrum. Istället fick de bo i ett enkelrum för rökare med en tältsäng inklämd i ett hörn.

Efter att ha installerat oss i rummen så rastade vi hundarna och letade sedan upp ett ställe där vi kunde äta. Sedan fick vi åka tillbaka till hotellet för att sätta igång och snygga till hundarna. Trimbordet hadee vi inte burit upp så skrivbordet fick duga.

Utställningen var på lördagen och jag hade ännu inte bestämt om jag skulle visa Spice. Men vi gjorde vid alla hundarna ändå och kröp sedan ner i sängarna. Gud, så skönt det var! Jag hade inte sovit ordentligt på jättelänge och jag somnade som en sten i min mjuka hotellsäng.

Knappt hade vi hunnit torka och baka lussekatter och sheltiepepparkakor förren det var dags att bege sig till Hundcenter igen.

Idag har det nämligen varit serietävling och julmys. Julmysigt var väl knappast rätta ordet, vädret har nämligen varit obetydligt bättre idag.

Eftersom det är söndag idag och inte torsdag som vi normalt brukar köra serietävling på, så hade vi lagt till en klass extra. Tyvärr var det inte många som lät sig lockas av en exra hopp 1:a och mina eminenta lussekatter. Och det var lite tråkigt med tanke på att alla vi som ordnar dessa serietävlingar lägger ner rätt mycket jobb på dem. Trots allt är det ju så att vare sig fika och korrekt ritade banor materialiserar sig ur tomma intet. Ibland önskar jag att det var så, för då hade jag inte behövt sitta en hel lördag eftermiddag framför datorn och svära över att jag behövde åstadkomma fyra väldigt bra banor vid en tidpunkt då inspirationen var lika med noll.

När man lägger ner så mycket arbete så vill man gärna att så många som möjligt ska visa sitt intresse. Tack och lov så var det några modiga själar som vågade trotsa regnet och visa sin uppskattning för mina mödosamt konstruerade banor. Och julmyset med den hysteriskt varma glöggen och de knallgula lussekatterna var bara jättetrevligt. Så där gick ni andra miste om ett och annat!

Dagens höjdpunkt denna regniga söndag var vare sig glögg eller lussekatter. Nej, det var min vackra Nov-Nov som visade mig att kurser för Annika Aller vare sig var bortkastad tid eller pengar.

I agilityklassen sprang min rabiata jycke som om själve Fan var efter henne. På väg mot gungan drog hon ifrån mig och axade hela vägen ut på kontaktfältet och på sista balansen drog hon iväg som en raket och väntade inte alls på mig.

Tyvärr missade tidtagaren att starta klockan och det var synd, för jag hade gärna velat höra den tiden.

I hoppklassen var hon precis lika laddad och till min förvåning såg jag att hon hade långa salivsträngar hängande från mungiporna! Snacka om att vara tänd!

Jag ser så himla mycket fram mor Stora Stockholm nästa helg!

Ja, inte var den då blöt i den bemärkelsen, men väl så blöt av nederbörd ovanifrån.

Vi visste att det skulle bli dåligt väder, trots allt hade ju veckan inte bestått av många torra minuter. Men att det skulle bli SÅ blött hade nog ingen räknat med. Allra minst jag som inte ens äger några regnkläder.

Vi åkte hemifrån i god tid eftersom vi skulle handla på vägen. Då småstänkte det lite. Det fortsatte att småstänka under tiden vi fixade och donade i köket.

Men i samma ögonblick som jag gick ut för att börja bygga bana så satte det igång att spöregna. Samtidigt friskade vinden i så mycket att inte ens min tunga hatt satt kvar på huvudet. Inom några minuter var jag totalt genomblöt och mitt på planen fanns nu en gigantisk vattenpöl. Givetvis stod det ett hopphinder mitt i pölen, ett hinder skulle hoppas ett par tre gånger.

Alla planer på att börja lagtävlingen utomhus fick skrinläggas. Med tanke på hur min banskiss såg ut - och den var ändå i en plastficka- så beslutade jag att det inte skulle gå att föra något protokoll.

Så vi fick köra banan som ett vanlig träningspass. Uppslutningen var stor, endast tre ekipage från två kurser fattades, så det tog en stund ändå. 

Och alla var så duktiga! Trots ovädret och alla otympliga kläder så presterade alla så bra. Det ska bli jättekul att få träffa dem till våren igen för nya framsteg.

Efteråt gick vi in i värmen och torkade lite. Fast de fick inte vara sysslolösa någon längre stund. Nu tog det som skulle varit del två i lagtävlingen vid.

Jag hade förberett en frågesport bestående av både agilityfrågor och andra hundfrågor. Bland annat skulle de skriva ner en hundras för varje bokstav i alfabetet, para ihop  kända förare med rätt hund och lite annat smått och gott.

Slutresultatet blev ganska jämt och jag tror nog att det hela var ganska lyckat.

Efteråt fikade vi och eftersom en av elevernas mamma är konditor så hade vi beställt en stor gräddtårta. Den fick väldigt bra recentioner, även de som inte gillar gräddtårta tog sig minsann en bit till.

Slutligen var det dags att säga adjö för den här gången och önska alla en god jul. Med oss hem fick vi en massa trevliga och fina presenter från deltagarna i grupperna.

Återigen, TUSEN tack för alla presenter och för en trevlig termin! Vi ses till våren!

Eftersom jag har julat till det på hemsidan så får jag väl se till att bloggen matchar.

Hur kommer det sig att en dag kan vara fyllt med stora glädjeämnen och lite sorgliga ångestfyllda händelser?

Vi har varit iväg och tränat ikväll. Inte för att vi hade tid med det precis, men stackars Spice Pirayanson är så understimulerad att hon bara stökar runt. Så vi åkte. Och visst är hon duktig lilla Spicen! Livsfarligt lyhörd och hon följer mig som en magnet. Snacka om att ställa krav på föraren!

Jag hade inte direkt tänkt träna Nova med tanke på vad hon presterade i helgen. Men på slutet fick hon komma ut lite och då bjöd hon mig på världens överraskning.

Nova har alltid betraktat banan som sin och hon sticker ifrån bilen så fort vi öppnar grinden. När jag skulle ta av henne täcket vägrade hon att stå stilla, så jag fick hålla henne i nacken. När vi sedan startade så så hade hon sådant tryck att jag nästan blev chockad. Svängarna var tajtare än en skinnbyxa och i slalomen drog hon iväg som en furie. Vad har hänt med min Nova?

Förhoppningsvis har helgen gett den nytändning jag hade hoppats på och det är bara att be för att effekten är bestående.

Dagen stora besvikelse är Spice. I förmiddags ramlade ett tuggumi ur och örat reste sig rakt upp. Nästa helg ska jag visa henne på Stora Stockholm bland alla de "fina" hundarna, och frågan är om jag ska göra mig till sådant åtlöje. Jag har även fattat beslutet att inte namäla till någon utställning den närmaste tiden. När det bli dags för Malmö Int. i vår så får jag se hur det ser ut. Frågan är bara vad jag gör med hunden om det hela inte rättar till sig. Jag hade lovat mig själv dyrt och heligt att inte fylla huset med fler "värdelösa" hundar och att Spice, om inte skulle komma att hålla måttet, skulle få flytta. Inom en snar framtid är kanske detta ett faktum och det känns väldigt tråkigt att skiljas från min fina Spice-Piraya.