Ibland känns det som om jag bara gnäller. Jag är nog faktiskt ganska bra på att gnälla. Kanske hänger det ihop med att jag inte fick vara sjuk, klaga eller gnälla när jag bodde hemma. Nu som vuxen känner jag att jag får.

Jag älskar verkligen att ha fullt upp och jag gillar att få hjälpa andra att lyckas. Men ibland blir det bara för mycket. Ibland hopar sig allt över en så det känns som om man ska kvävas. Och på något vis är det ändå roligt. Annars hade man väl inte fortsatt.

På TV visar de just nu en gammal repris av Extreme Home Makeover. Det handlar om en kvinna i medelåldern med två pojkar i 10-12-årsåldern. Förutom att ta hand om sina pojar så driver hon även en dansskola i området. Själv var hon välkänd balettdansös som yngre och dansade med stora balettsällskap.

När hon sökte läkarhjälp med extrem trötthet fick hon diagnosen MS. På mindre än 8 månader förändrades hennes liv, från att vara aktiv dansare till en skröplig människa som tvingas använda gåstol.

Hennes två barn tvingas sköta hushållet och hon klarar knappt att förflytta sig i sitt eget hem eftersom det innehåller trappor till i princip alla rum.

Ändå orkar hon ta sig till dansstudion och undervisa alla dessa barn.

Nej, man borde verkligen inte klaga! Skulle jag själv överleva om jag inte kunde vara aktiv agilityförare längre? Svaret är nog nej. Jag minns fortfarande hur det var under studieåren utan hundar och träning. Och studierna var ändå självvalda. Det var nästan självplågeri att läsa Agilitybladet varje gång det kom. Och ändå kunde jag inte låta bli.

Så hädanefter ska det bara bli glada och positiva blogginlägg! *lova*