Trots fyra dagars arbetsvecka så har veckan känts som sju svåra år. Så mycket har gått snett och så många människor har mått dåligt. Men så blir det tydligen när cheferna bestämmer allt för mycket och dessutom inte är vidare diplomatiska.

Jag får inte vara kvar på mitt jobb till hösten, utan flyttas till en helt annan avdelning, med nya kollegor och nya barn. Det enda jag begärde var ett år av lugn och ro, utan några förändringar. Men det straffar sig alltid att vara duktig, då står man tydligen pall för allt.

Beskedet fick jag på ett personalmöte. Jag visste inte ens att det var på gång med förändringar, det visste ingen. Men när beskedet kom så trodde alla att JAG åtminstone visste. Men det gjorde jag inte och det blev en chock. Resten av den dagen - som dessutom redan innan var fylld av bekymmer och saker som måste hanteras - gick jag som i en dimma. Kollegorna var upprörda över förfaringssättet och jag fick om och om igen berätta vad som sagts under mitt samtal med chefen och hur jag reagerat på beskedet.

Till råga på allt så har vi haft världens olämpligaste väder hela veckan. I onsdags tvingades vi ställa in kursen, något som aldrig tidigare hänt. I slutet av mars känns det väldigt konstigt med snö och kursuppehåll. Att det händer i februari kanske...

Så nu gäller det att hitta ett datum där vi kan ha en extra kursgång. Men nu är det i alla fall helg. Ikväll ska vi äta tacos som vanligt och titta på finalen i Let's dance.

Imorgon ska vi ett hett efterlängtat träningspass på agilitybanan. Om det inte kommer mer snö förståss, för ikväll är det kallt.