Alla som känner mig vet att jag inte är någon morgonmänniska. Husse påstår till och med att jag är riktigt hatisk och hotfull på mornarna. Tydligen morrar jag argt och glanar på honom med ett öga samtidigt som jag drar duntäcket upp över öronen. Han finner detta beteende så hotfullt att han knappt våga pussa mig hej då.

Jag förstår inte riktigt vad han menar med detta, jag märker inte av att jag har dåligt morgonhumör.

Jag vet i alla fall att jag avskyr att gå upp på mornarna, speciellt om jag har tider att passa och jag inte kan gå upp när det passar mig.

Men ingen kan säga att jag inte försöker. Varje morgon ställer jag klockan på 07.00 och då vet jag att jag har 60 minuter på mig att vakna ur koman. Oftast går det inget vidare eftersom jag efter första signalen sover vidare med telefonen i handen. Ibland råkar jag tappa bort den bland täcken och kuddar, och är jag inte snabb nog när den ringer så tar Nova den och bär iväg den. Och då måste jag gå upp för annars kommer min telefon att döden dö.

Folk frågar mig ibland hur sjutton jag klarar av att tävla, det är ju alltid så tidigt. Faktum är att jag frågar mig själv det ibland. Och det händer att jag funderar flera gånger när klockan ringer en tävlingsdag, om jag verkligen ska åka. Men Nova vet precis vad som gäller och hoppar upp och lägger sig på mig och är laddad som ett ludet litet Duracellbatteri. Jag har inte en chans att slippa undan.

Den här veckan är jag tvungen att gå upp med tuppen och snällt vakna för egen maskin när klockan ringer. Jag måste nämligen till stationen. Jag ska inte resa bort, istället ska jag hämta min alldeles privata och eminenta PRAO-elev.

Japp, man kan ha en sån om man har ett företag som är tillräckligt intressant, och ett sånt har jag. Stormstjärnans Hunderia HB är intressant så det förslår, man vet aldrig vad som händer och den ena dagen är inte den andra lik. Cheferna är minst sagt suspekta; den ena är aldrig där och den andra brukar inte kamma sig.

Arbetet på Hunderian är ganska omväxlande. Inför prao-perioden satte jag mig ner och skrev en lista över förekommande arbetsuppgifter på företaget. Den blev lång. Tacka sjutton för att jag aldrig hinner med vad jag ska!

Den här veckan har jag i alla fall hjälp på mer än ett sätt. Inte nog med att jag har ett par väldigt kapabla händer till min hjälp så tvingar PRAO-elevens närvaro mig att faktiskt anstränga mig för att komma upp på mornarna. Och inte orkar jag sitta upp på nätterna och arbeta heller. Och det är bra.

Vi ska hinna med en hel del minsann. Ett antal hundar har blivit klippta och badade, fästinghalsband ska tillverkas, kurser planeras och kakor bakas.

Till helgen arrangerar vi en kurs för Marie Hansson och till det ska det fixas bullar, kakor och sallader. Och så ska vi handla.

Det är tur att den stackar PRAO-eleven känner mig väl sedan innan, annars hade hon fått en chock och aldrig mer kommit tillbaka. För jag kör rätt friskt med den stackaren. Och hon får verkligen se livet i Hunderian och vad det innebär att leva med så många hundar. Men lite snäll är jag i alla fall, för jag bjuder på lunch innan jag själv rusar iväg till mitt "riktiga" jobb.

Hundarna har nog aldrig varit ute på så mycket promenader som denna veckan. Spice Pirayansson är så glad så att hon håller på att gå av på mitten. Igår var vi på stranden i solskenet och Nova och Spice brottades först i vattnet och sedan uppe i sanden. Mysigt! Idag har vi varit i skogen och fast att vädret inte var något vidare, så var det härligt. Och just den här veckan känner jag mer än någonsin att jag verkligen inte vill jobba för kommunen mera utan bara ägna mig åt Hunderian. Tänk vad skönt det hade varit!