Idag har det äntligen blivit av - föreläsningen i djurkommunikation. Tidigt i höstas gick jag ut med en intresseförfrågan, men inte förrän idag har det gått att genomföra.

Vädret har varit strålande och strax efter 9.00 åkte jag ut till Bialitt för att hänga upp de nysydda gardinerna i husvagnen. Jag hade nästan bestämt mig för att strunta i det, för jag kände att tiden inte räckte, men när jag plockade ner de gamla gardinerna så är jag glad att jag gjorde det.

DET BODDE GREJJOR I DEM!

Jag tycker inte om småkryp och annat knytt och jag var helt kallsvettig när jag modigt slet ner den sista gardinen. Men det var det värt, för nu ståtar Jyckeåket med moderiktiga paljettgardiner som husse valt.

Jag blev klar lagom till att välkomna dagen föreläsare Katarina Honoré. Efter lite kaffe och smörgås slog vi oss ner för att höra henne berätta om djurkommunikation. Det var helt fantastiskt!

Katarina berättade om hur tokigt det kan bli ibland när vi tvåbenta pratar över huvudet på djuren. Bland annat så berättade hon om ett par med två hundar som tidigare bott i stan men flyttat ut på landet. Så fort matte och husse gick ut i trädgården med spadarna och skulle gräva så försvann hundarna i och gömde sig, och ingen kunde begripa varför.

Hundarna berättade för Katarina att de hade hört husse och matte sitta och prata på verandan en dag. De pratade om hur fint det var i nya trädgården och om hur de skulle gräva ner hundarna där när de blev gamla.

problemet var bara att de inte berättade att hundarna skulle vara döda först innan de blev nergrävda. Och när Katarina förklarat för hundarna att det var så husse och matte menade, så började de vara med ute i trädgården.

När alla hade slut på frågor och satt helt matta av alla intryck, så var det dags för fem lyckliga att få prata med sina hundar. Det blev en plats över och den fick Magnus och Luna. Men innan det blev deras tur hade jag en privatelev på agilitybanan. Hon hade med sig världens sötaste kelpieflicka och hon ville ha hjälp med att checka av så att träningen fortskred som den skulle.

Till slut blev det Lunas tur, och jag smet med för att ställa några egna frågor.

"Jag är en modig och stor hund. Jag är bäst och vill alltid få uppmärksamhet. Jag vet precis hur jag ska göra för ingen står ut med att lyssna på mig. Jag älskar att sitta högt och det gör jag om jag sitter i knät eller på en soffa. Jag är bara liten till utseendet och inte i själen. Jag tycker att saker och ting bör vara på ett visst sätt och att det går enligt rutin. När det inte gör det säger jag genast ifrån. Jag tycker att mat ska serveras på vissa tider, alltså när jag är hungrig. Jag vill leka på bestämda tider och då vill jag gå ut. Jag gillar att hoppa men sen är jag lite svag emellanåt. Nuförtiden kan jag inte hoppa så högt och då behöver jag hjälp, för upp ska jag. Jag kan tåla andra hundar, bara de inte trampar på mig eller stöter till mig, då blir jag ilsken. Jag ska gå i lagom takt, alltså i min takt när vi är ute. Jag ska hinna nosa på allt som jag vill. Jag har nästan ett heltidsjobb med att hålla reda på allt som händer och nuförtiden får jag ta om det igen när ingen lyssnar. Ibland försöker alla låtsas att jag inte finns, men inte någon längre stund. När det är kallt på vintern får jag problem med mina tassar, de blir torra och kliar, men nu är det bättre. Jag kan bli lite tungandad ibland, det kan vara lite jobbigt, men det blir bättre när jag vilar. Ibland kan jag faktiskt vila jättelänge. Jag älskar att vara med och träffas. Älskar att åka bilen men blir lätt varm och hässjig. Jag tycker att jag är det snyggaste som finns. Jag vet att jag en gång blev bortvald, men det blir jag inte nu. Bara jag kunde vara lite tystare. Jag har det jättebra och jag älskar min familj lika mycket som de älskar mig."