Enligt ny forskning blir man en farlig bilförare när man använder GPS. Jag blir precis lika farlig med en handskriven vägbeskrivning.

Till dagens utflykt hade jag fått en vägbeskrivning via mail. och ändå lyckades jag köra fel. Väldigt fel.

Vägen slingrade sig mellan åkrarna ute i ingenstans och det var egentligen bara att följa den och räkna postlådor och telefonstolpar. Och ändå blev det fel. Så jag fick ringa invånarna på resmålet för att få hjälp. Tyvärr förlorade jag värdefull tid, jag som var så stolt över att vara på plats 30 minuter före utsatt tid.

Målet för min roadtrip var den lilla hålan Tirup och en endagskurs för Andreas Rundqvist. Jag fick erbjudandet mest av en slump och eftersom jag vill fortbilda mig som instruktör så försöker jag gå för så många olika som möjligt. Och när chansen uppenbarade sig så kunde jag bara inte låte bli.

Kursen var egentligen på två halvdagar, men eftersom jag bara kunde idag så erbjöd jag mig att fylla ut platsen på förmiddagen med Nova.

Vi var bara en liten grupp och det var väldigt skönt som omväxling. Det är något jag själv ska tänka på oftare, att bara ha 5-6 ekipage per instruktör. På det viset blir intensivkurserna verkligen exklusiva med max 3 ekipage per instruktör.

Vi jobbade hela tiden en och en, och första och enda uppgiften var en hoppklass 3-bana som vi delade upp i två delar.

Det fanns egentligen inte något att säga om Nova, värmen gjorde henne slöare än vanligt och det passade inte riktigt min handling. Jag är inte riktigt van vid att få tid över.

Andreas är ett stort fan av blindbyten, och givetvis blev jag satt på att testa. Det visade sig att jag är en naturbegåvning när det gäller blindbyten. Och det hade jag aldrig trott om mig! Men det är nog faktiskt så att jag har tappat mer i vikt än jag tror och att jag faktiskt blivit rätt mycket snabbare i fötterna.

Som parantes kan jag nämna att jag blev väldigt förvånad när Nova klarade söndagens agilityklass i Tranås med flera sekunder till godo på referenstiden. Det kändes inget vidare snabbt och agilityklass är verkligen inte vår starka sida. Jag frågade husse om referenstiden var ovanligt generös, men jag fick till svar att banan var lång och att tiden var ganska normal.

Förmodligen är det så att Nova inte är så snabb som jag alltid har inbillat mig och att jag - inte längre - är lika långsam som jag alltid inbillat mig.

Slut på parentesen.

Så nu har jag helkoll på hur man:

A. gör blindbyten på ett kalkylerat sätt

B. lär ut hur man gör blindbyten

C. lär hunden blinbyten

D. använder blindbyten i de diverse märkliga situationer

Jag kände mig faktiskt väldigt nöjd när vi var klara vid lunch.

Efter lunch var det däremot katastrof. Nu var det Spice tur att vara med. Och hon var jätteduktig! Hon klarade av att träna tillsammans med mig trots att det satt andra hundar i närheten. Förvisso var hon lite okoncentrerad ibland eftersom vi var på en ny plats, men hon brydde sig åtminstone om de andra hundarna. Och för mig räckte det, det var därför vi hade åkt dit.

Men för Andreas räckte det inte. Och där skiljer sig vår metodik åt med hästlängder!

Han ville att jag skulle kräva att Spice skärpte till sig och tog mer ansvar på banan. Jag skulle vara tyst och stå rak och endast använda armarna för att visa vägen. Spice var minst sagt tveksam inför sin konstiga matte, men då skulle jag huta åt henne och kräva mera ansvar av henne.

Till en mer erfaren hund med en allt för nonchalant förare hade jag sagt samma sak, absolut. Men Spice är 14 månader och har aldrig tränat någon annanstans än hemma.

Jag anser att man måste försöka möta varje ekipage där de befinner sig just nu, speciellt om man bara träffar den 1-2 dagar. Att ha förståelse för ekipagets bakgrund och se vissa omständigheter som förmildrande istället för en brist, är A och O.

Att hundar borde kunna vissa saker bara för att de är i en viss ålder eller för att föraren har en viss ambition är heller inget jag ställer mig bakom. Så länge föraren vet vad den vill och inte ställer krav på hunden som han eller hon själva inte kan leva upp till, så är det okej att vara på den nivå man är.

Jag tycker förvisso också att man måste lära sig att se när hunden verkligen jäklas med föraren och att våga ta tag i den, men att göra det med en hund som stänger av för att den är för omogen att förstå och helt enkelt inte orkar mer, det ställer jag inte upp på.

Det slutade med att min fina Spice Piraya säckade ihop och klart talade om att hon inte ville köra agility på det här viset. Hon ville göra som vi alltid har gjort, med ett handlingssystem som hon faktiskt börjar förstå. Nu blev hon istället förvirrad och ledsen, och efteråt låg hon i min famn och bad om ursäkt för att hon inte förstod.

Jag vet att jag ställer höga krav på mina hundar, men jag vet också att jag har förmågan att avgöra när det räcker. Någon kanske anser att Spice borde vara tävlingsklar nu när hon är 14 månader, speciellt med tanke på hurlänge vi har tränat.

Men det är hon inte. Och det finns många anledningar till det. Alla måste inte vara tävlingsklara när de är 18 månader. Jag hoppas att hon är det, för det hade varit så himla häftigt. Men är hon inte klar så är hon inte. Så är det med det.

Jag fick i alla fall med mig en hel del från kursen, framför allt vetskapen om att man aldrig kan vara tydlig nog. Och tydlig DET är jag!

Och så har jag blivit en jävel på blindbyten!