Hu, vad det är hett! Man ska inte klaga, förra sommaren regnade det bara, men man är inte riktigt van vid värmen ännu. Jag har inte ens ett par shorts!

Trots att det är varmt så har vi varit i Råådalen och tävlat på en utbytestävling. Vi hade egentligen kurs idag med Tävlingsgruppen, men vi bestämde att vi skulle åka och tävla istället. Vad ska man annars göra med en Tävlingsgrupp?

Första klassen var en agilityklass 2. Ganska enkel tyckte jag, och Pirayavänlig. Jag sprang med Nova först, hon gjorde ett felfritt lopp men var lite långsam tyckte jag. Fast hon tog kontaktfälten fint.

Med Spice var det däremot fullt ös medvetslös i hettan.

Häftigt! sa hon och drog på i femmans växel så fort att hon ibland nästan glömde bort att svänga.

En märklig vägran fick hon och så ramlade hon nästan av gungan. Fast att jag sa åt henne så bromsade hon inte ett dugg. Och slalom blev det katastrof av. Jag diskade mig självmant när hon missade sista pinnen, jag ville inte krångla mera utan lät henne ta upploppet.

I nybörklassen fick hon bara en vägran i slalomingången, för övrigt gick hon som på räls och till och med husse var imponerad. Spice vann medium, men eftersom de slog ihop storlekarna så fick hon "nöja sig" med att bli trea.

Det var en skön revanch efter psykbrytet igår eftermiddag.

Hoppklass 2 var ganska svår med en slalomingång från klockan 9 och ett långt staket.

Nova drog hårt mot slalomingången trots att jag försökte styra ut henne en bit och tyvärr fick hon en vägran. För övrigt skötte hon sig fint och blev 3:a totalt.

Spice orkade inte riktigt hålla ihop det, men vad gör väl det?

Jag försökte styra ut henne från slalomingången för att kunna göra en snurr utan att få vägran, men Spice susade lyckligt rakt igenom slalom och in i kort tunneln som låg en bit bort. Men vi fortsatte och kom imål utan några fler fel!!! Är hon den bäststaste Piayan eller vad?

Enligt ny forskning blir man en farlig bilförare när man använder GPS. Jag blir precis lika farlig med en handskriven vägbeskrivning.

Till dagens utflykt hade jag fått en vägbeskrivning via mail. och ändå lyckades jag köra fel. Väldigt fel.

Vägen slingrade sig mellan åkrarna ute i ingenstans och det var egentligen bara att följa den och räkna postlådor och telefonstolpar. Och ändå blev det fel. Så jag fick ringa invånarna på resmålet för att få hjälp. Tyvärr förlorade jag värdefull tid, jag som var så stolt över att vara på plats 30 minuter före utsatt tid.

Målet för min roadtrip var den lilla hålan Tirup och en endagskurs för Andreas Rundqvist. Jag fick erbjudandet mest av en slump och eftersom jag vill fortbilda mig som instruktör så försöker jag gå för så många olika som möjligt. Och när chansen uppenbarade sig så kunde jag bara inte låte bli.

Kursen var egentligen på två halvdagar, men eftersom jag bara kunde idag så erbjöd jag mig att fylla ut platsen på förmiddagen med Nova.

Vi var bara en liten grupp och det var väldigt skönt som omväxling. Det är något jag själv ska tänka på oftare, att bara ha 5-6 ekipage per instruktör. På det viset blir intensivkurserna verkligen exklusiva med max 3 ekipage per instruktör.

Vi jobbade hela tiden en och en, och första och enda uppgiften var en hoppklass 3-bana som vi delade upp i två delar.

Det fanns egentligen inte något att säga om Nova, värmen gjorde henne slöare än vanligt och det passade inte riktigt min handling. Jag är inte riktigt van vid att få tid över.

Andreas är ett stort fan av blindbyten, och givetvis blev jag satt på att testa. Det visade sig att jag är en naturbegåvning när det gäller blindbyten. Och det hade jag aldrig trott om mig! Men det är nog faktiskt så att jag har tappat mer i vikt än jag tror och att jag faktiskt blivit rätt mycket snabbare i fötterna.

Som parantes kan jag nämna att jag blev väldigt förvånad när Nova klarade söndagens agilityklass i Tranås med flera sekunder till godo på referenstiden. Det kändes inget vidare snabbt och agilityklass är verkligen inte vår starka sida. Jag frågade husse om referenstiden var ovanligt generös, men jag fick till svar att banan var lång och att tiden var ganska normal.

Förmodligen är det så att Nova inte är så snabb som jag alltid har inbillat mig och att jag - inte längre - är lika långsam som jag alltid inbillat mig.

Slut på parentesen.

Så nu har jag helkoll på hur man:

A. gör blindbyten på ett kalkylerat sätt

B. lär ut hur man gör blindbyten

C. lär hunden blinbyten

D. använder blindbyten i de diverse märkliga situationer

Jag kände mig faktiskt väldigt nöjd när vi var klara vid lunch.

Efter lunch var det däremot katastrof. Nu var det Spice tur att vara med. Och hon var jätteduktig! Hon klarade av att träna tillsammans med mig trots att det satt andra hundar i närheten. Förvisso var hon lite okoncentrerad ibland eftersom vi var på en ny plats, men hon brydde sig åtminstone om de andra hundarna. Och för mig räckte det, det var därför vi hade åkt dit.

Men för Andreas räckte det inte. Och där skiljer sig vår metodik åt med hästlängder!

Han ville att jag skulle kräva att Spice skärpte till sig och tog mer ansvar på banan. Jag skulle vara tyst och stå rak och endast använda armarna för att visa vägen. Spice var minst sagt tveksam inför sin konstiga matte, men då skulle jag huta åt henne och kräva mera ansvar av henne.

Till en mer erfaren hund med en allt för nonchalant förare hade jag sagt samma sak, absolut. Men Spice är 14 månader och har aldrig tränat någon annanstans än hemma.

Jag anser att man måste försöka möta varje ekipage där de befinner sig just nu, speciellt om man bara träffar den 1-2 dagar. Att ha förståelse för ekipagets bakgrund och se vissa omständigheter som förmildrande istället för en brist, är A och O.

Att hundar borde kunna vissa saker bara för att de är i en viss ålder eller för att föraren har en viss ambition är heller inget jag ställer mig bakom. Så länge föraren vet vad den vill och inte ställer krav på hunden som han eller hon själva inte kan leva upp till, så är det okej att vara på den nivå man är.

Jag tycker förvisso också att man måste lära sig att se när hunden verkligen jäklas med föraren och att våga ta tag i den, men att göra det med en hund som stänger av för att den är för omogen att förstå och helt enkelt inte orkar mer, det ställer jag inte upp på.

Det slutade med att min fina Spice Piraya säckade ihop och klart talade om att hon inte ville köra agility på det här viset. Hon ville göra som vi alltid har gjort, med ett handlingssystem som hon faktiskt börjar förstå. Nu blev hon istället förvirrad och ledsen, och efteråt låg hon i min famn och bad om ursäkt för att hon inte förstod.

Jag vet att jag ställer höga krav på mina hundar, men jag vet också att jag har förmågan att avgöra när det räcker. Någon kanske anser att Spice borde vara tävlingsklar nu när hon är 14 månader, speciellt med tanke på hurlänge vi har tränat.

Men det är hon inte. Och det finns många anledningar till det. Alla måste inte vara tävlingsklara när de är 18 månader. Jag hoppas att hon är det, för det hade varit så himla häftigt. Men är hon inte klar så är hon inte. Så är det med det.

Jag fick i alla fall med mig en hel del från kursen, framför allt vetskapen om att man aldrig kan vara tydlig nog. Och tydlig DET är jag!

Och så har jag blivit en jävel på blindbyten!

Ett par timmar senare än vad vi hade tänkt susade vi hem från samtalet med Luna och kastade in det sista i husvagnen och styrde kosan mot Tranås. Lustigt nog kände vi oss inte stressade; vi hade ingen tid att psaa och solen sken. Campingen hade vi redan betalt och de hade ingen bom, så vi kunde komma när vi ville. Vare sig lunch eller middag hade vi fått, men vi tänkte att vi skulle åka en bit och sedan stanna för att äta.

Mitt i en mening började husse svära så det osade och styrde häftigt in bilen till vägkanten och stannade. Ena hjulet på husvagnen hade exploderat! Svart rök och lukten av bränt gummi svepte förbi när husse öppnade dörren.

Reservdäcket hade vi inte med oss eftersom det inte fick plats, och domkraften hade vi ändå inte kommit åt eftersom den ligger i bagageutrymmet under hundburen. Och med tanke på hur lite respekt som folk visade för vår uppsatta varningstriangel så hade jag ALDRIG plockat ut hundarna ur bilen på motorvägen.

Ni som känner oss, och i synnerhet mig, tror säkert att jag skulle få ett utbrott. Men vet ni vad jag gjorde? Jag resignerade inför mitt öde. Jag kände att jag fullkomligt struntade i om jag kom till Tranås eller inte. Jag orkade inte ens bli arg. Detta är liksom så typiskt. Ni som följer bloggen vet vad som hände senaste vi var ute med husvagnen.

Nästan lite full i skratt frågade jag husse om han visste var burken med pannbiff var. Surt svarade han att den säkert var kvar i skafferiet, för han hade minsann inte rört den.

Nähä, tänkte jag, men vad spelar det för roll? Vi har ju ändå vare sig, ris, vatten, gryta, el eller gasol, så vad spelar det för roll om vi har burken med pannbiff med oss eller inte?

Jag är ledsen Jeanette, men till jul får du nog ge oss något vettigare än pannbiff på burk, frystorkad atronautmat kanske?

Jaha, vem ringer man när man sitter fast på E4:an kl. 19.20 en fredagkväll?

Telefonen gick i alla fall varm till olika mackar och bärgningsfirmor, men ingen kunde hjälpa till med ett däck. Till slut verkade det enda altenativet vara att koppla loss bilen och köra till Billesholm och hämta reservdäcket och en domkraft, trots allt hade vi ju inte hunnit längre än till Örkelljunga.

Men husse provade ett nummer till och fick tack och lov napp. Euromaster hade möjlighet att komma ut, men det skulle kosta 2000:- samt arbete och material, så slutnotan skulle sluta på ca. 4000 pengar. Efter en kort överläggning kom vi fram till att hur vi än gjorde så skulle det kosta oss pengar att få flyttat på husvagnen, och med hjälp av Euromaster skulle vi i alla fall kunna fortsätta till Tranås även om vi var 4000:- fattigare.

De lovade att ringa när de var på väg, så husse och jag fick ägna oss åt lite andra saker. Båda var vi hysteriskt kissnödiga. För män är det inga större problem att kissa offentligt. För oss kvinnor är det lite bökigare. Och just här fanns det givetvis ingen buske eller liknande att gömma min vintervita rumpa bakom. Hur jag gjorde? Det är min hemlighet...

När vi hade väntat ett bra tag ringde det till slut. Nu hade vårt ärende skickats vidare till Ljungby, och mannen i andra änden "skulle bara" leta upp ett däck och köra de 7 milen ner till Örkelljunga.

Att säga att vi var roade var en överdrift. Nu när problemet var så gott som löst så tänkte vi bara på hur sent vi skulle vara framme i Tranås och hur tidigt vi skulle upp dagen efter.

Vi ringde våra klubbkompisar som började undra var vi blev av och fick dessutom den föga upplyftande nyheten att det ösregnade från Jönköping och uppåt. Dessutom skulle det tydligen regna hela helgen.

Till slut, nästan tre timmar efter det att vi stannade, kunde vi äntligen rulla vidare. Vi körde vidare till Ljunby där vi stannade till snabbt för att äta, och sedan åkte vi vidare.

Vi kom fram till campingen strax efter halv två på natten. Vår plats var nästan precis vid ingången och det fanns gott om plats att ställa husvagnen på, så vi behövde inte väsnas i onödan. När Jyckeåket äntligen stod på plats och vi fått ut allt som inte skulle vara inne, upptäckte vi att vi inte hade någon ström. Kylskåpet gick för fullt men inte en lampa fungerade. Skumt! Det som var värst var att inte heller värmefläkten fungerade. Jag drog helt enkelt på mig kläderna jag skulle ha nästa dag och kröp ner under duntäcket tillsammans med Spice. Att jag somande som en sten behöver jag kanske inte skriva.

Klockan ringde bara ett par timmar senare och strax efter 07.00 banvandrade vi för första klassen.

Jag tänker inte skriva om hur det gick i de olika klasserna, men Nova fick i alla fall två SM-nollor med sig hem. Och det regnade i alla fall inte. Det blev nästa riktigt fint väder. På kvällen grillade vi och drack gott tillsammans med en massa trevliga människor, och vi satt ute tills det blev alldeles mörkt.

Elfelet berodde på att husse fått fel säkring när han varit på Statoil i veckan. Han bad om en sort och fick en annan som verkligen inte var tillräcklig.

Det snörpligaste i hela historien är att om vi hade provat att koppla in värmefläkten, vilket vi inte gjorde eftersom vi inte trodde att vi hade ström, så hade vi upptäckt att elutaget fungerade som det skulle.Lampan över diskbänken fungerade inte eftersom sladden inte satt i ordentligt...

Idag har det äntligen blivit av - föreläsningen i djurkommunikation. Tidigt i höstas gick jag ut med en intresseförfrågan, men inte förrän idag har det gått att genomföra.

Vädret har varit strålande och strax efter 9.00 åkte jag ut till Bialitt för att hänga upp de nysydda gardinerna i husvagnen. Jag hade nästan bestämt mig för att strunta i det, för jag kände att tiden inte räckte, men när jag plockade ner de gamla gardinerna så är jag glad att jag gjorde det.

DET BODDE GREJJOR I DEM!

Jag tycker inte om småkryp och annat knytt och jag var helt kallsvettig när jag modigt slet ner den sista gardinen. Men det var det värt, för nu ståtar Jyckeåket med moderiktiga paljettgardiner som husse valt.

Jag blev klar lagom till att välkomna dagen föreläsare Katarina Honoré. Efter lite kaffe och smörgås slog vi oss ner för att höra henne berätta om djurkommunikation. Det var helt fantastiskt!

Katarina berättade om hur tokigt det kan bli ibland när vi tvåbenta pratar över huvudet på djuren. Bland annat så berättade hon om ett par med två hundar som tidigare bott i stan men flyttat ut på landet. Så fort matte och husse gick ut i trädgården med spadarna och skulle gräva så försvann hundarna i och gömde sig, och ingen kunde begripa varför.

Hundarna berättade för Katarina att de hade hört husse och matte sitta och prata på verandan en dag. De pratade om hur fint det var i nya trädgården och om hur de skulle gräva ner hundarna där när de blev gamla.

problemet var bara att de inte berättade att hundarna skulle vara döda först innan de blev nergrävda. Och när Katarina förklarat för hundarna att det var så husse och matte menade, så började de vara med ute i trädgården.

När alla hade slut på frågor och satt helt matta av alla intryck, så var det dags för fem lyckliga att få prata med sina hundar. Det blev en plats över och den fick Magnus och Luna. Men innan det blev deras tur hade jag en privatelev på agilitybanan. Hon hade med sig världens sötaste kelpieflicka och hon ville ha hjälp med att checka av så att träningen fortskred som den skulle.

Till slut blev det Lunas tur, och jag smet med för att ställa några egna frågor.

"Jag är en modig och stor hund. Jag är bäst och vill alltid få uppmärksamhet. Jag vet precis hur jag ska göra för ingen står ut med att lyssna på mig. Jag älskar att sitta högt och det gör jag om jag sitter i knät eller på en soffa. Jag är bara liten till utseendet och inte i själen. Jag tycker att saker och ting bör vara på ett visst sätt och att det går enligt rutin. När det inte gör det säger jag genast ifrån. Jag tycker att mat ska serveras på vissa tider, alltså när jag är hungrig. Jag vill leka på bestämda tider och då vill jag gå ut. Jag gillar att hoppa men sen är jag lite svag emellanåt. Nuförtiden kan jag inte hoppa så högt och då behöver jag hjälp, för upp ska jag. Jag kan tåla andra hundar, bara de inte trampar på mig eller stöter till mig, då blir jag ilsken. Jag ska gå i lagom takt, alltså i min takt när vi är ute. Jag ska hinna nosa på allt som jag vill. Jag har nästan ett heltidsjobb med att hålla reda på allt som händer och nuförtiden får jag ta om det igen när ingen lyssnar. Ibland försöker alla låtsas att jag inte finns, men inte någon längre stund. När det är kallt på vintern får jag problem med mina tassar, de blir torra och kliar, men nu är det bättre. Jag kan bli lite tungandad ibland, det kan vara lite jobbigt, men det blir bättre när jag vilar. Ibland kan jag faktiskt vila jättelänge. Jag älskar att vara med och träffas. Älskar att åka bilen men blir lätt varm och hässjig. Jag tycker att jag är det snyggaste som finns. Jag vet att jag en gång blev bortvald, men det blir jag inte nu. Bara jag kunde vara lite tystare. Jag har det jättebra och jag älskar min familj lika mycket som de älskar mig."