Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under juni 2008

Av Linda - 30 juni 2008 10:54


När jag gick på semester i fredags så var jag full av planer för alla fem veckorna. Idag när första dagen är avklarad så har jag inte hunnit med ett dugg. Vi har förvisso kommit en bit genom den enorma tvätthögen på golvet i tvättstugan och jag har sytt ett par halsband och svarat på mail. Men mer än så är det inte.


Idag på eftermiddagen har jag varit hos tandläkaren. Jag har hysterisk tandläkarskräck och har ägnat de två senaste åren att reparera skadorna efter nästan tolv års uteblivna tandläkarbesök.

Min nya tandläkare, specialist på tandvårdsrädsla, är en underbar människa. Trots alla lugnande försäkringar om att mina problem kommer att lösa sig med tiden och att hon har varit med om att behandla mycket mer svårbehandlade patienter än mig, så såg jag idag en liten glimt av desperation i blicken.


Mitt stora dilemma har alltid varit att jag är svår att bedöva. Så de senaste gånger har jag tagit lugnande tabletter för att kroppen inte ska kämpa mot bedövningen. För även om jag numera tycker att det är ganska okej att gå till tandläkaren så är det bara mitt huvud som tycker så. Resten av kroppen preotesterar vilt. Lugnande tabletter har fungerat alldele utmärkt och förra gången märkte jag inte ens att de borrade, ljudet har liksom aldrig stört mig.


Men idag ville det sig inte riktigt. Trots tabletterna vägrade bedövningen att ta. Och eftersom hålen sitter mellan tänderna så måste de borra bort halva tanden för att komma åt. Då vill det verkligen till att bedövningen tar. Till slut hade jag fått maxdos och det gjorde fortfarande skitont. Allt utom munnen var fullkomligt bedövat och avslappnat och jag ville bara sova. I ren desperation började jag sjunga och tanläkaren och sköterskan stämde också in. Att vi inte sjöng samma sång spelade mindre roll. Och det lustiga är att vibrationerna som skapades lindrade smärtan så pass att de kunde borra bort det sista. Men efteråt var det minsann inte bara jag som var alldeles kallsvettig.


Lagom tills jag fick gå hem så hade bedövningen tagit med buller och bång, jag var bedövad långt ner i halsen. Bahandlingen hade tagit en timme längre än beräknat och det var bara att åka raka vägen till Bialitt och hålla kurs. Fast jag var inte vidare aktiv, jag åkte enbart med för att säga adjö till en god vän som flyttar till USA nu i veckan. Annars hade jag stannat hemma på sofflocket.


Av Linda - 29 juni 2008 21:49


Ah, vad härligt det är att vakna upp på ett fräscht hotellrum och veta att det bara är att gå raka vägen ner till buffén och äta frukost innan man åker till tävlingsplatsen. Den lyxen skulle man ha jämt!


En annan lyx man skulle ha jämt är underlaget vi har sprungit på i helgen. Välklippta och fina fotbollsplaner utan tillstymmelse till stenar eller gropar. Det har bara varit att gasa på utav bara den.


Trots att sheltieringen bara låg ett stenkast från agilitybanorna så är jag väldigt glad att jag inte hade någon hund att visa. Min klasser krockade förstås med utställningen och jag hade aldrig hunnit visat Spice även om jag hade tänkt det. Bedömningen började nämligen inte förrän vid 10.00, hade den börjar 9.00 så hade jag nog hunnit klämma in det.

11.00 hade jag tävlat klart för dagen och kunde ägna mig åt annat. Bland annat var jag borta i sheltieringen och kollade lite samt hejjade på en bekant. Kameran tog jag aldrig med mig dit så det blev inga bilder. Däremot blev det lite bilder från agilitbanan.

När bedömningen var slut så fick jag bedriva tiden med lite shoping och lite annat. Klockan drog iväg snabbt men blev ändå nästan 19.30 innan vi var tillbaka på hotellet, så det blev en lång dag.


Efter en välbehövlig dusch och lite vila så drog vi ut på stan för att hitta något att äta. Vi funderade först på en resturang vi åt på ifjol, men där såg det rätt fullt ut. Så vi gick vidare och tittade lite här och var. Till slut bestämde vi oss för att återvända till den första resturangen. Men i dörren blev det stopp; de hade mage att ta betalt för att vi skulle gå in och äta! 60:- per skalle för att få komma in och beställa mat som inte är jättebillig. Nej tack!

Så vi gick tillbaka till en grekisk resturang som funderat på tidigare. Och det var tur att vi gick dit för de serverade alldeles underbar mat!


På söndagen tävlade jag också på förmiddagen och var klar till lunch. Husse skulle döma några klasser till så jag gick till papillonringen och hejjade på en god vän som blev 3 bt med CK. Grattis!


Det var skönt att kunna köra hem tidigt och komma hem i lugn och ro. Man har ändå lite att göra när man har varit bortrest.  Vi åt middag i lugn och ro och packade upp en del. Resten blundade vi för, vi har ju semester nu.


Hur det gick på tävlingen? Luna var seg som ett tuggummi och var inte vidare på hugget. Men Nova däremot börjar komma tillbaka. I lördagens hoppklass var vi flefria ända fram till slalom där hon konstigt nog gick ur mitt i. Inte ens på filmen kan jag se varför. I agilityklassen missade hon ett kontaktfält och fick sedan en vägran på ett hopphinder eftersom jag var helt felplacerad.

I söndagens hoppklass rev hon två hinder och det var vi minsann inte ensamma om. Men vi fick en bra tid och det tyckte jag kändes bra. I sista agilityklassen fick vi avsluta med en SM-nolla! Hon till och med skällde på mig i svängarna och tyckte inte jag var snabb nog. Så nog finns det hopp!


Av Linda - 27 juni 2008 15:28


För 4 timmar sedan började jag min semester. Jag borde vara jublande glad, men det är jag inte. Det borde vara sommar och sol, men det är det inte heller. Istället är det hällregn och åska.


Idag har jag gjort min allra sista dag på Regnbågens fritidshem, ett ställe som gett mig så mycket men samtidigt tagit så mycket mer.

När jag kommer tillbaka i augusti så kommer jag att hålla till tvärs över gården med nya barn och nya kollegor, och mina gamla kollegor kommer att fortsätta att ha trevligt och trivas utan mig. Life sucks!


Min melankoli beror inte enbart på att vädret är skit utan snarare på att jag de senaste åren funderat på om detta verkligen är vad jag vill göra. Jag är inte trött på att vara pedagog och jag är inte trött på barnen. Däremot är jag innerligt trött på den väg som fritidspedagogiken verkar vandra. Min chef har faktiskt sagt åt oss att vi inte ska ha så höga ambitioner och att vi, indirekt, ska ägna oss mer åt att förvara barnen medan föräldrarna arbetar. Och DET kommer jag aldrig att göra! Jag har yrkesstolthet så det skriker om det och jag vill gå hem på kvällen och känna att det har varit en bra dag, att jag har varit behövs. Så som det ser ut nu så gör jag inte det.


Men men, nu har jag fem veckors semester framför mig. Eller semester och semester - nu är det Hunderian som gäller. Om några minuter åker vi till Borås och checkar in på Scandic Plaza, och innan vi åker till tävlingsplatsen i morgonbitti ska vi vältra oss lite i frukostbuffén. Inte helt fel!


Som avslutning bjuder jag på en fin bild jag fick av Loves matte. Såhär borde sommaren se ut!

Trevlig helg!


 

Av Linda - 25 juni 2008 13:12


Läste precis ett inlägg på Agilitylistan. Det handlade egentligen inte om agility, men det gjorde mig faktiskt lite upphetsad och smått upprörd.


I senaste numret av Hundsport Special hade utställningsdomaren Kenneth Edh skrivit - ta nu detta med en nypa salt eftersom jag har inte läst detta själv - om faran med att tulla på en ras rasstandard för att anpassa den till ett populärt användningsområde. Rasen som nämdes i det här fallet var sheltien och sporten var agility, och Kenneth Edh menade att alldeles för många undermåliga hundar gå i avel eftersom de har egenskaper som gör dem till bra agilityhundar, bla. smala bröstkorgar och tunna kroppar i allmänhet, "anpassade" mankhöjder till en viss storleksklass, långa kroppar med långa ben för bra påskjut och vändbarhet och tunna pälsar för luftmotståndets skull.

Han skrev också att rasen har en tydlig och utförlig beskrivning på hur en korrekt individ ska se ut, men med allt för många nya okunniga uppfödare är det svårt att hålla sig till standarden. Det finns många uppfödarutbildningar att gå, kanske borde SKK ordna en för enbart sheltieuppfödare? (tydligen är vi så kassa att vi måste gå i OBS-klass)


Det som jag nog mest irriterade mig på var att en känd uppfödare, som på många rasforum uttryckt sin "förakt" för oss som föder upp arbetande shelties och som jag många gånger haft häftiga diskussioner med, åter igen var igång med att fördöma nya uppfödare som tävlade i annat än utställning. Återigen är detta hörsägen eftersom jag inte vet var inlägget på Agilitylistan har sitt ursprung och var vederbörande fått informationen ifrån.


MEN vad jag vet med säkerhet är att många framgångsrika uppfödare har uttryckt följande:


  • jobba gärna med din hund men låt den för guds skull inte gå i avel, även om den har enbart 1:or i kvalitet på utställning. Arbetsmeriter är snarare ett handikapp än en merit. Skulle den däremot var SUCH så kan den få gå i avel även om den arbetar. Känns lite skumt med tanke på att många uppfödare har sitt förflutna på brukshundsklubbarna och har massor med arbetsmeriter på sina stamdjur.
  • man ska bara avla på förstklassigt material, men man ska absolut inte förvänta sig att en toppuppfödare ska sälja en lovande valp till dig, först måste du visa vilken bra uppfödare du är. (hur fan går det ihop sig?)
  • som ny uppfödare är du mer eller mindre idiot och totalt okunnig - även om jag haft rasen i 20 år. Visst, jag är inte världsbäst, men jag kan i alla fall en hel massa.
  • som ny uppfödare måste du skaffa dig kontakter bland de andra uppfödarna (läs: RÄTT uppfödare) och inte vara rädd för att ställa frågor. Hm, med tanke på hur en del tittar på en när man ställer och hur andra har uttryckt sig på rasforum och liknande så VILL jag inte ha med andra uppfödare att göra.
  • shelties delas nästan utan undantag upp i två grupper - fula arbetshundar eller vackra vältränade intelligenta utställningshundar.
  • rasklubbens valphänvisning bara borde få användas om båda föräldrarna har minst CK.
  • att uppfödning minsann inte är lätt och att det kräver stor kunskap som man inte förvärvar bara sådär. Helt rätt, men var ska man annars börja om man nu inte får börja på toppen?

Samma uppfödare:

  • ställer envist sin avelshane som aldrig får mer än en 2:a i kvalitet
  • skriver stolt på sina hemsidor om den egna uppfödningens bedrifter på tävlingsbanorna.
  • medger att de mycket väl kan tänka sig att para individer som har brister både här och där, om kombinationen är den rätta.
  • säljer gärna tilltävlingsintresserade ägare som kanske inte vill ställa ut.

OCH DET ÄR OKEJ! Jag är inte ute efter att döma någon, jag vill bara peka på dubbelmoralen. Det är lätt att peka finger åt andra och sedan blunda för sina egna felsteg.


Nu har jag kanske varit lite oförtjänt elak och dragit alla över en kam, det är ju så att vissa hörs och syns mycket mer än alla andra och därmed skitar ner andra också.

Det finns en hel del uppfödarkollegor där ute som jag har stor respekt för och vars råd jag uppskattar.


I det stora hela håller jag med både Kenneth Edh och min "antagonist", vi får inte tulla på standarden hela tiden. Ska man göra det så ska man ha en förbannat god anledning. Det finns alldeles för många som köpt en tik som de sedan tar en kull på för att den är så söt och fin, och valparna blev söta och fina, och så vips så blev de uppfödare.

Men det finns också gott om folk som jag, som haft rasen i många år, som länge har haft drömmen om att avla, som efter mycket tankar och funderande äntligen vågat ta steget. Och så blir man bemött som om man var fullkomlig idiot. Alla är vi barn i början och det är helt okej, men de som inte tar klivet vidare har inte i branchen att göra, trots allt är det liv vi har att göra med.


Sheltiens standard är tydlig men lämnar ändå mycket öppen för tolkning. Och där har domarna ett finger med i spelet, den typ av hundar som premieras på utställning är den typ av hund som uppfödarna försöker skapa. För vem borde veta bättre hur en sheltie ska se ut än en rasdomare?

Även domarna tolkar standarden olika och det gör att hundar som ser olika ut ändå håller sig inom ramen för rasen. Nu handlar det inte om så stora skillnader att det är avgörande för rasen, men det gör ändå att individerna är olika varandra. Alla kan inte bli champions och tur är väl det! Men det betyder inte att alla som inte lyckas är dåliga exemplar för det.


Och vad är egentligen en seriös uppfödare? Som jag förstår det så får jag inte kalla mig seriös, det har jag haft för få kullar för. Inte heller åker jag på varje utställning som erbjuds. Att det sedan beror på att mina hundar blir pälslösa då och då och inte duger att visa och jag inte har fler hundar än så, det spelar tydligen ingen roll.

För mig är en seriös uppfödare något helt annat. Det är en kunnig person som inser att den är felbar och faktiskt inte vet allt. Det är en person som hjälper de nya, som påpekar och varnar utan att knäcka. De parar inte med grannens hane bara för att det är nära, de planerar sina kombinationer noga och har en vision med sin uppfödning. De är måna om sina valpköpare och säljer inte till första bästa.

Men framför allt värnar de om rasen och vill dess bästa, att förbättra är okej men att göra om är oacceptabelt.

Precis som bland oss människor så finns det ett fåtal lysande stjärnor som höjer sig över den grå massan, stjärnor som alla vänder sig om efter och som alla vill smöra för.

Men vad skulle världen vara utan den grå massan? Hade det varit roligt och spännande med en värld som bara bestod av stjärnor?


Lagom är bäst, brukar jag säga. Om man börjar lite lagom med bra medelmåttor och har som mål att avkommorna ska bli bättre för varje generation, så bör man så småningom nå toppen. Man ska sikta uppåt, men att tro att man ska komma dit med en gång är att hoppa i galen tunna. Men att inse att det man har i snöret just nu inte är championmaterial är inte det samma som att inte vilja föra sin avel framåt, att vara oseriös. Det tycker jag snarare tyder på sunt förnuft och självkännedom.



Av Linda - 23 juni 2008 18:32


Ja, vad ska man säga??? En vecka kvar till semestern och förra årets väderleksrapport verkar gå i repris. Om det ska regna och blåsa under hela min ledighet så vet jag inte vad jag gör. Förra året kände jag att jag lika gärna hade kunnat jobba istället för att ligga på soffan och titta på såpor eller läsa. En del människor uppskattar säkert den sortens semester men jag är inte en av dem.


De senaste två dagarna har handlat om agility. Igår hade Hundcenter sin traditionella midsommartävling, en liten trevlig inoff i alla vänskaplighet. Tyvärr var antalet starter lite litet eftersom Simrishamn körde en officiell klass 1 och alla våra elever var där istället. Helt förståeligt, det hade jag också valt.

Jag startade med Nova och Spice, mest för övnings skull. Nova behöver lära sig sin plats och Spice behöver öva inför tävlingsdebuten. Nova gick ganska bra, 0 fel i hoppklassen och 10 fel i agilityklassen.

Spice inledde med flygande fanor och klingande spel, en snabb nolla som ledde till seger och mamma Nova fick finna sig i att komma 3:a.

I nybörjarklassen missade hon förvånande det näst sista hindret som vi fick ta om, men tiden var outstanding. När vi sedan kom till hoppklass 1 och öppen hopp så var Spice trött och orkade inte hålla ihop det. Vägran på samma runda tunnel i bägge klasserna. Men hon gjorde fyra felfria slalomingångar vilket jag är väldigt imponerad över. Hon gick bara ur slalom en enda gång och det var för att jag blev övermodig och jagade på henne. Men se det gick inte! På det hela taget är jag väldigt nöjd med henne och jag kan knappt vänta tills vi ska få starta på riktigt.


Idag har vi varit och hållit kurs i ovädret. Halv orkan har det blåst och emellanåt har det kommit riktiga åskregn. Men agilityförare är härdade människor. Fast att eleverna hade sina bilar bara ett stenkast bort så var det ingen som satte sig och skulade. Som mest tog de skydd för vinden bakom en byggnad där de ändå kunde titta ut på plan.

Själv hade jag tack och lov bästa placeringen under några träd, inte bara för vädret skull utan även för att se ekipagen bra. Fast jag var ändå bara lite torrare än de.

Jag gillar förare som inte bangar för något väder och som tycker att vi ska ställa in bara för att det regnar lite. Okej, nu var det extremt idag, men det händer ibland att elever inte dyker upp bara för att det har regnat hela dagen. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att missa ett kurstillfälle på grund av lite vatten.


På onsdag ska vi tävla i Varberg och då hoppas jag att det har regnat färdigt.


Av Linda - 20 juni 2008 09:51


Jaha, då var det midsommar igen! Tydligen så ska man fira det, något jag inte gjort på många år.

När jag var yngre och fortfarande musicerade så betydde midsommarafton och midsommardagen ett evigt farande mellan olika institutioner av olika slag, men det var ändå något visst och jag fick klä upp mig och ha krans i håret. Numera spelar jag inte så ofta, bara på jobbet och då bara till jul och midsommar. Så igår spelade jag faktiskt till dansen kring stången och alla 100 fritidsbarnen dansade. Det var faktiskt himla kul!


Om några timmar ska vi åka till Blekinge till husses mamma med familj. Vi ska ha husvagnen med och sova på deras gård. Jag gillar inte att sova borta så husvagnen är den perfekta lösningen, mitt eget krypin på annans mark. Och hundarna stortrivs i Jyckaåket och det är såklart ett extra plus.

Eftersom vädret inte är det trevligaste så blir det vare sig finkläder eller krans i håret. Precis som de senaste åren så får det bli jeans och fleecetröja. Väldigt festligt!


NU ska jag faktiskt göra något så ovanligt som att åka ner till stan och seom jag kan hitta lite kul kläder.


Jag önskar er alla en glad midsommar!


Av Linda - 16 juni 2008 23:19


Idag är det måndag och första dagen på sommarlovet. Ja, jag har inte sommarlov, men om åtta dagar börjar semestern. Och då ska vi tävla!


Det är inte utan att det känns lite konstigt, så mycket tid och engagemang vi lagt ner på att genomföra SM och så blir det lik förbannat måndag igen som om ingenting hade hänt. Endast en av mina arbetskamrater är medveten om vad vi har haft för oss i helgen och dessutom frågat hur det har gått.


Tack alla ni andra för alla stöttande ord både i bloggen och i gästboken och på SMS.

Husse och Luna hälsar och tackar för alla grattisar!


Av Linda - 15 juni 2008 23:01


Idag har det alltså avgjorts - vem som blir Svensk  Mästare i agility 2008.

Vi har sett så många spännande lopp att vi nästan har haft ont i magen imellanåt. Det har varit vinna eller försvinna som har gällt, och en del har vunnit och en del har försvunnit.


Mediumlagens strid missade vi precis, men till vår glädje vann ett skånskt lag som vi känner väldigt väl, och det var verkligen jätteroligt.

Largelagens final såg vi, men de lag vi kände placerade sig inte tillräckligt högt för att det skulle vara spännande. Smallagen vara bara lite spännande, ledarna och förra årets vinnare ledde så stort från start att bara en mindre katastrof hade kunnat hindra dem från att ta hem segern.


De individuella klasserna gick över två lopp där ekipagen började om från 0 fel, och i första loppet gällde det att skaffa sig en så bra position som möjligt.

Luna var lite motsträvig och blond, hon fick för sig att hon skulle hälsa på en hindervakt efter hinder nummer 4 i hoppklassen. Hallå, så gör man bara inte när man tävlar i klass 3 och dessutom är med i SM-finalen.

Husse fick hundj****en med sig till slut och kom i mål med tidsfel.


När det var dags för det sista och avgörande loppet så nådde stämningen  kokpunkten. Det var så spännande att man fick lust att bita på naglarna. Jag fotade hej vilt i hopp om att få med mig några bra actionbilder hem.


Medium var såklart mest spännande. Husse startade som nummer 9 och många ekipage hade fallit ifrån eller dragit på sig massor med fel. Tyvärr föll  även Luna och de slutade på totalt 20 fel, inte bra i en final.

Men striden om segern fortsatte och speakern hetsade förarna genom att berätta exakt hur många fel de hade till godo. I många fall handlade om mindre än 5 fel.

Favoriten och den till synes självklara vinnaren missade osannolikt det sista hindret och fick en vägran, så unga Fanny Ericsson med sin pumi Axa vann. Det tog ett tag för henne och alla andra att fatta att hon hade vunnit, och alla stod upp och applåderade henne under ärevarvet runt banan.


Husse slutade på 11:e plats, vilket inte är så illa trots allt. Men det är lite synd att vare sig Luna eller Nova kunde ta sig samman, bara denna enda gång.

I dagsläget har vi 10 månader på oss att kvala till nästa års SM. Och jag tänker göra allt som står i min makt för att få vara med. Så det så.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards