Förra veckan blev Åstorps SM-deltagare intervjuade av  Lokaltidningen.

Missa inte att se oss på Web-TV, länk finns längst ner i artiklen.

Nu är det snart dags. Om mindre än 96 timmar kommer jag att stå på startlinjen, redo att starta i den tävling jag så hett eftertraktat sedan jag återvände till agilityn för snart 8 år sedan. SM. Svenska Mästerskapet.

Det är inte utan att jag bävar. Alla nobla ord om att tävla för att det är kul och för att man vill vara ett med sin hund är bara bullshit när det handlar om SM. Det enda som räknas är att vinna. Endast bra lopp existerar inte, bara den som vinner är bäst, alla andra är skit.

Åtminstone om man får tro alla upprörda röster som höjdes när kvalsystemet gjordes om, när SM bara var till för dem som hade mest pengar och mest semseter. När det gällde att tävla i Sveriges alla hör och lyckas varje gång för att få poäng så det räckte.  För det fanns bara ett visst antal platser på SM.

När systemet gjordes om till nollor och pinnar så verkade balansen i jakten på SM rubbas. Ekipage som tidigare hade varit självskrivna på SM kämpade nu in i det sista för att få ihop sina sista nollor. Många förare i toppskiktet beklagade sig högljutt över att SM inte längre skulle vara exklusivt, startfälten skulle bli alldeles för stora och "kreti och pleti" skulle stolt harva runt med sin kassa Svenssonhundar för att sedan kunna skryta med att de hade tävlat SM.

När jag efter första dagen på SM 2006 kollade resultatlistan på nätet så upptäckte jag till min förvåning att toppen var full av namn i "vår" klass och att många betydligt bättre ekipage fanns med långt ner eller inte alls. Till och med under själva mästerskapet hade man ork att reta sig på att "kreti och pleti" hade mage att ställa upp. Man var upprörda så till den milda grad att man inte en klarade av att göra det man kommit dit för att göra, nämligen att vinna SM.

Själv tävlade jag inte SM förra året. Tekniskt sett hade jag hunnit kvala vilket inte var en dålig prestation med tanke på att Nova gick upp i klass 3 i september när alla tävlingar nästan är slut och sedan parades i januari. När Novas mage blev för rund och hon inte längre ville tävla mera så fattades hon en nolla i varje klass.

När hon fick börja tävla igen i slutet av juni hade alla andra redan jagat nollor sedan i april. I mitten av augusti tog Nova sin sista nolla, och många ekipage som borde varit klara långt tidigare, var knappast halvvägs.

När vår plats på SM var säkrad var jag fylld av ett stort självförtoende. På vår meritlista fanns mestadels topp-tio-placeringar, tyvärr inga vinster men alldeles för många missade cert.

Men jag hyste ändå ett stort förtroende för vårt sammarbete; nolla eller disk, aldrig några halvmessyrer. Och jag visste att nollor med eventuella tidsfel räcker långt på ett SM. Inte till vinst, men till en placering som jag skulle känna mig nöjd med.

När säsongen var slut visade Nova tecken på att inte vara på topp. Inte så konstigt, tyckte jag. Först en valpkull, där vi till råga på allt behöll intensiva Spice, och sedan en ganska tuff tävlingssäsong.

På Annika Aller-kursen i december trodde jag mig hitta anledningen till Novas lilla depp - hon behövde mera ensamtid, att få vara med bara mig och ingen läskig Spice som lade sin långa kropp i blöt.

På Stora Stockholm i december och My Dog i januari gjorde hon vad hon kunde på mattorna, och tidsfelen skyllde jag på att hon inte gillade att springa inomhus. Att hon dessutom hade en lite valk på revbenen bidrog säkert också, men den planerade jag att ta tag i så fort vädret blev bättre.

Första steget var att minska på maten, vilket jag gjorde rejält. Vi motionerade så mycket vi kunde och när kurserna kom igång i februari så stannade vi kvar efteråt och tränade. Men Nova blev inte smalare.

Trots det fortsatte hon att prestera bra när tävlingarna kom igång, men jag upplevde att något fattades. Jag har aldrig kunnat springa ifrån henne på raksträckorna och jag har fått kämpa för vartenda framförbyte. Under hela våren har jag istället fått skippa bakombytena och jag har haft all tid i världen för både framförbyten och blindbyten.

I sista stund uppdagades det varför Nova inte förlorade ett gram i vikt - tack och lov för specialfoder säger jag bara!

Nu börjar hon bli riktigt slank, men efter helgens tävlingar kan jag bara konstatera att något fattas. Nu har vädret varit extremt de senaste veckorna och Nova är inte den enda som varit märkbart påverkad.

Trots det så känner jag mig inte speciellt upphetsad över att åka till SM. Det har märkts på mig och jag har fått höra klyschor som:

Hur det än går så är det en jätteprestation att bara ta sig dit!

Kan du inte bara åka dit och njuta av att vara med?

Du ska se att det känns annorlunda när det väl är dags!

De menar alla väl. De som inte tävlar själva eller som inte är på den nivån, tycker såklart att det är stort att tävla SM.

Även om jag aldrig har räknat med att vinna, så vill jag inte vara "kreti och pleti" som harvar runt med en hund som inte har där att göra. Inget ont om min vackra Nova, hon var helt klart värdig när vi kvalade men mycket har förändrats sedan dess. Borde vi starta alls? Hur kommer det att kännas om vi till bringar helgen som supporter? Hur kommer det att kännas om vi går in och misslyckas?

Precis som det finns bra diskar och dåliga diskar, så finns det bra misslyckande och dåliga misslyckande.

Ett bra misslyckande i det här sammanhanger hade varit att diska sig i alla loppen för att hon gick så himla fort och jag klantade till det. Ett dåligt misslyckande hade varit att hamna sist bland dem som klarade av att ta sig runt...

Den stora frågan är vad det blir av det.

SM.

Små Marginaler. Sura Miner. Sviktande Mesar. Stora Misslyckanden. Stolt Matte.

Svensk Mästare.