Läste precis ett inlägg på Agilitylistan. Det handlade egentligen inte om agility, men det gjorde mig faktiskt lite upphetsad och smått upprörd.

I senaste numret av Hundsport Special hade utställningsdomaren Kenneth Edh skrivit - ta nu detta med en nypa salt eftersom jag har inte läst detta själv - om faran med att tulla på en ras rasstandard för att anpassa den till ett populärt användningsområde. Rasen som nämdes i det här fallet var sheltien och sporten var agility, och Kenneth Edh menade att alldeles för många undermåliga hundar gå i avel eftersom de har egenskaper som gör dem till bra agilityhundar, bla. smala bröstkorgar och tunna kroppar i allmänhet, "anpassade" mankhöjder till en viss storleksklass, långa kroppar med långa ben för bra påskjut och vändbarhet och tunna pälsar för luftmotståndets skull.

Han skrev också att rasen har en tydlig och utförlig beskrivning på hur en korrekt individ ska se ut, men med allt för många nya okunniga uppfödare är det svårt att hålla sig till standarden. Det finns många uppfödarutbildningar att gå, kanske borde SKK ordna en för enbart sheltieuppfödare? (tydligen är vi så kassa att vi måste gå i OBS-klass)

Det som jag nog mest irriterade mig på var att en känd uppfödare, som på många rasforum uttryckt sin "förakt" för oss som föder upp arbetande shelties och som jag många gånger haft häftiga diskussioner med, åter igen var igång med att fördöma nya uppfödare som tävlade i annat än utställning. Återigen är detta hörsägen eftersom jag inte vet var inlägget på Agilitylistan har sitt ursprung och var vederbörande fått informationen ifrån.

MEN vad jag vet med säkerhet är att många framgångsrika uppfödare har uttryckt följande:

• jobba gärna med din hund men låt den för guds skull inte gå i avel, även om den har enbart 1:or i kvalitet på utställning. Arbetsmeriter är snarare ett handikapp än en merit. Skulle den däremot var SUCH så kan den få gå i avel även om den arbetar. Känns lite skumt med tanke på att många uppfödare har sitt förflutna på brukshundsklubbarna och har massor med arbetsmeriter på sina stamdjur.
• man ska bara avla på förstklassigt material, men man ska absolut inte förvänta sig att en toppuppfödare ska sälja en lovande valp till dig, först måste du visa vilken bra uppfödare du är. (hur fan går det ihop sig?)
• som ny uppfödare är du mer eller mindre idiot och totalt okunnig - även om jag haft rasen i 20 år. Visst, jag är inte världsbäst, men jag kan i alla fall en hel massa.
• som ny uppfödare måste du skaffa dig kontakter bland de andra uppfödarna (läs: RÄTT uppfödare) och inte vara rädd för att ställa frågor. Hm, med tanke på hur en del tittar på en när man ställer och hur andra har uttryckt sig på rasforum och liknande så VILL jag inte ha med andra uppfödare att göra.
• shelties delas nästan utan undantag upp i två grupper - fula arbetshundar eller vackra vältränade intelligenta utställningshundar.
• rasklubbens valphänvisning bara borde få användas om båda föräldrarna har minst CK.
• att uppfödning minsann inte är lätt och att det kräver stor kunskap som man inte förvärvar bara sådär. Helt rätt, men var ska man annars börja om man nu inte får börja på toppen?

Samma uppfödare:

• ställer envist sin avelshane som aldrig får mer än en 2:a i kvalitet
• skriver stolt på sina hemsidor om den egna uppfödningens bedrifter på tävlingsbanorna.
• medger att de mycket väl kan tänka sig att para individer som har brister både här och där, om kombinationen är den rätta.
• säljer gärna tilltävlingsintresserade ägare som kanske inte vill ställa ut.

OCH DET ÄR OKEJ! Jag är inte ute efter att döma någon, jag vill bara peka på dubbelmoralen. Det är lätt att peka finger åt andra och sedan blunda för sina egna felsteg.

Nu har jag kanske varit lite oförtjänt elak och dragit alla över en kam, det är ju så att vissa hörs och syns mycket mer än alla andra och därmed skitar ner andra också.

Det finns en hel del uppfödarkollegor där ute som jag har stor respekt för och vars råd jag uppskattar.

I det stora hela håller jag med både Kenneth Edh och min "antagonist", vi får inte tulla på standarden hela tiden. Ska man göra det så ska man ha en förbannat god anledning. Det finns alldeles för många som köpt en tik som de sedan tar en kull på för att den är så söt och fin, och valparna blev söta och fina, och så vips så blev de uppfödare.

Men det finns också gott om folk som jag, som haft rasen i många år, som länge har haft drömmen om att avla, som efter mycket tankar och funderande äntligen vågat ta steget. Och så blir man bemött som om man var fullkomlig idiot. Alla är vi barn i början och det är helt okej, men de som inte tar klivet vidare har inte i branchen att göra, trots allt är det liv vi har att göra med.

Sheltiens standard är tydlig men lämnar ändå mycket öppen för tolkning. Och där har domarna ett finger med i spelet, den typ av hundar som premieras på utställning är den typ av hund som uppfödarna försöker skapa. För vem borde veta bättre hur en sheltie ska se ut än en rasdomare?

Även domarna tolkar standarden olika och det gör att hundar som ser olika ut ändå håller sig inom ramen för rasen. Nu handlar det inte om så stora skillnader att det är avgörande för rasen, men det gör ändå att individerna är olika varandra. Alla kan inte bli champions och tur är väl det! Men det betyder inte att alla som inte lyckas är dåliga exemplar för det.

Och vad är egentligen en seriös uppfödare? Som jag förstår det så får jag inte kalla mig seriös, det har jag haft för få kullar för. Inte heller åker jag på varje utställning som erbjuds. Att det sedan beror på att mina hundar blir pälslösa då och då och inte duger att visa och jag inte har fler hundar än så, det spelar tydligen ingen roll.

För mig är en seriös uppfödare något helt annat. Det är en kunnig person som inser att den är felbar och faktiskt inte vet allt. Det är en person som hjälper de nya, som påpekar och varnar utan att knäcka. De parar inte med grannens hane bara för att det är nära, de planerar sina kombinationer noga och har en vision med sin uppfödning. De är måna om sina valpköpare och säljer inte till första bästa.

Men framför allt värnar de om rasen och vill dess bästa, att förbättra är okej men att göra om är oacceptabelt.

Precis som bland oss människor så finns det ett fåtal lysande stjärnor som höjer sig över den grå massan, stjärnor som alla vänder sig om efter och som alla vill smöra för.

Men vad skulle världen vara utan den grå massan? Hade det varit roligt och spännande med en värld som bara bestod av stjärnor?

Lagom är bäst, brukar jag säga. Om man börjar lite lagom med bra medelmåttor och har som mål att avkommorna ska bli bättre för varje generation, så bör man så småningom nå toppen. Man ska sikta uppåt, men att tro att man ska komma dit med en gång är att hoppa i galen tunna. Men att inse att det man har i snöret just nu inte är championmaterial är inte det samma som att inte vilja föra sin avel framåt, att vara oseriös. Det tycker jag snarare tyder på sunt förnuft och självkännedom.