.. sjunger högtalaren glatt med de tjugo ekipage som gått vidare till morgondagens final lottar startordningen. Jag vet inte om det är tänkt som en pik, eller som en uppmaning eller om det helt enkelt är ett dåligt låtval. Låten är ju inget vidare till att börja med och tillfället är synnerligen illa valt.

För mindre än en minut sedan fick vi veta vem som kom vidare till final i medium. För många är det redan klart hur det har gått och det är de som diskade sig i något av loppen. De som klarade första loppet satsade allt för att få en av de åtrvärda tjugo platserna i finalen. För en del höll det och för andra misslyckades det.

Allt eftersom meddelade speakern vilka ekipage som låg på plats 19-20. Allt som krävdes var i princip att man gick runt. Redan på 4-5 plats fanns ekipage med 10 fel eller mer.

När husse och Luna startade i mitten av klassen gällde bara en sak - max fem fel, men helst av allt en nolla.

- Inga problem, sa Luna och fixade en nolla på hinder men fick tyvärr tre tidsfel.

Men det placerade dem på fjärde plats. På slutet gled de lite längre ner, men vi kunde ändå konstatera att de gick vidare till FINALEN!

Men Nova då? Redan från start slogs vi om vem som skulle bestämma och ibland vann hon och ibland vann jag. Ganska snabbt samlade vi på oss 10 fel. Precis i slutet höll det inte längre och Nova bestämde sig för att ta ett hinder baklänges innan jag hann stoppa henne.

SM. Sorgligt Misslyckande.

Även om jag hade mina farhågor så brann ändå en lite låga av hopp. Precis som Spice systematiskt biter huvudet av maskrososrna så kom Ödet instormade och stampade på hoppets låga.

Och det tog mig mycket hårdare än vad jag hade trott. Jag blev verkligen jätteledsen.

Don't worry. Det kommer fler tävlingar. Be happy. Var nöjd ändå.

Yeah right!

... skrålar Ted Gärdestad i högtalarna under mediumlagens banvandring kl. 9.35 på SM 2008.

Första klassen, agilitylag small, är redan avklarad och inte helt oväntat leder förra årets vinnare Yster. Och det känns bra eftersom Yster är 75% skånskt och 50% är dessutom från grannstaden.

Vi är såklart redan på plats även om vi inte ska tävla förren i eftermiddag. För vem kan relaxa i husvagnen mitt under årets agilityfest nummer ett, när proffsiga speakerröster och glädjetjut ekar över området?

SM 2008 är helt klart på gång. Som innehavare av startnummer 1 så får man en hel del uppmärksamhet. Många hade velat byta och en del är till och med avundsjuka. En hel del psykning ingår i spelet.

Själv hyser jag inga större förhoppningar. Jag vet hur osams min hund och jag har varit på sistone.

"Det blir en bra dag idag" skrålar Gärdestad vidare. Om det blir så vet vi inte förrän ikväll. Nu bryter i alla fall speakern för banvandring och annonserar första start om två minuter.

Det blir en bra dag idag.

Ah, ljuvliga känsla när allting klaffar och alla är goda vänner i Dårpippiland!

Vi kom iväg i tid som vi skulle, fick med oss allt vi skulle och vi var dessutom överens om var skulle stanna för att äta frukost. Trafiken flöt på trots att det regnade mellan varven -  inte ett enda problem på hela vägen.

Ändå lyckades vi ge klubbkompisarna skrämselhicka; efter en häftig hagelskur kom rapporter om en olycka uppe på Ölandsbron. Som tur var missade vi både hagel och olycka, även om alla trodde att vi var inblandade. Undrar varför...

Husvagnen var uppallad och klar när det var en timme kvar av besiktningen. När vi stannade till för att checka in på campingen, ringlade sig kön till veterinären lång och vi blev varnade för att de var VÄLDIGT grundliga.

När vi kom dit var kön fortfarande lång och vi fick vänta i nästan en halvtimme innan det blev vi. Till slut kunde vi ändå gå till anmälan där vi fick kassar som innehöll en katalog, PM, ett äpple, en dricka och våra nummerlappar.

Vi hade gott om tid innan det var dags för lottning av startordningen och vi kunde i lugn och ro sätta upp förtältet. Det gick betydligt smidigare än i Nybro, det svåraste var att dra duken i spåret hela vägen runt.

Lottningen på ett mästerskap är en liten cermoni, och den tog sin lilla tid. 87 mediumekipage skulle gå fram i tur och ordning och plocka åt sig en fin sten med ett startnummer skrivet på baksidan.

Vår gode vän Thoma Szabo, ansvarig för datorerna på SM, övervakade det hela.

- Nu kommer Linda, HON tar säkert nummer 1, sa han och flinade.

- Givetvis! svarade jag och vände på en ovanligt rund och vacker sten.

Jag behöver väl inte skriva skriva vad som stod på stenen? Det gick i alla fall ett sus genom lokalen, det kan jag lova.

För er som är sugna att följa SM på nätet så hittar ni här den officiella SM-sidan. Förhoppningsvis uppdaterar de med bilder och resultat allt eftersom. Och med lite tur kan ni läsa bloggen direkt från Öland och Lundegårds camping, plats för SM 2008.

Här sitter jag och bloggar - i bara mässingen faktiskt - efter en välbehövlig dusch. Nu får ni inte tro att jag är en sån där pervers typ som tänder på att blogga iförd inget alls, det är bara det att jag inte lyckades bli helt torr när jag torkade mig och så målade jag tånaglarna, och då kan man ju inte dra på sig några brallor. Och mitt i alltihopa kom jag på att jag måste blogga också.

Ute på gatan står Jyckeåket nästan färdiglastad och klar, nybesiktiad utan anmärkning är den också, så sent som i morse. Volvon är nystädad och nytvätt, och nytt avgasrör har den också. Inte för att den ska ta täten till Öland utan snarare för att vi tappade den yttersta biten när vi åkte till Göteborg förra veckan och sedan dess har de varma avgaserna smält lite av kofångaren. Inte snyggt!

Tiiiiiiidigt i morgonbitti styr vi kosan till Öland och SM. Man kan ju undra vilken lustigkurre som bestämt att SM ska inledas fredagen den 13:e?

När våra klubbkompisar fick höra att vi inte skulle åka förren just på fredag morgon så försvann färgen från deras ansikten. Själva har de varit på plats sedan lunchtid idag.

Med tanke på vår statistik över misslyckade husvagnsutflykter så förstår jag att klubbisarna blev lite skraja. Senast 13.00 måste hundarna vara besiktiade och klara, ingen dispens ges. Så det vill till att ingenting händer på vägen, nu när det är fredagen den 13:e och allting.

Förra veckan blev Åstorps SM-deltagare intervjuade av  Lokaltidningen.

Missa inte att se oss på Web-TV, länk finns längst ner i artiklen.

Nu är det snart dags. Om mindre än 96 timmar kommer jag att stå på startlinjen, redo att starta i den tävling jag så hett eftertraktat sedan jag återvände till agilityn för snart 8 år sedan. SM. Svenska Mästerskapet.

Det är inte utan att jag bävar. Alla nobla ord om att tävla för att det är kul och för att man vill vara ett med sin hund är bara bullshit när det handlar om SM. Det enda som räknas är att vinna. Endast bra lopp existerar inte, bara den som vinner är bäst, alla andra är skit.

Åtminstone om man får tro alla upprörda röster som höjdes när kvalsystemet gjordes om, när SM bara var till för dem som hade mest pengar och mest semseter. När det gällde att tävla i Sveriges alla hör och lyckas varje gång för att få poäng så det räckte.  För det fanns bara ett visst antal platser på SM.

När systemet gjordes om till nollor och pinnar så verkade balansen i jakten på SM rubbas. Ekipage som tidigare hade varit självskrivna på SM kämpade nu in i det sista för att få ihop sina sista nollor. Många förare i toppskiktet beklagade sig högljutt över att SM inte längre skulle vara exklusivt, startfälten skulle bli alldeles för stora och "kreti och pleti" skulle stolt harva runt med sin kassa Svenssonhundar för att sedan kunna skryta med att de hade tävlat SM.

När jag efter första dagen på SM 2006 kollade resultatlistan på nätet så upptäckte jag till min förvåning att toppen var full av namn i "vår" klass och att många betydligt bättre ekipage fanns med långt ner eller inte alls. Till och med under själva mästerskapet hade man ork att reta sig på att "kreti och pleti" hade mage att ställa upp. Man var upprörda så till den milda grad att man inte en klarade av att göra det man kommit dit för att göra, nämligen att vinna SM.

Själv tävlade jag inte SM förra året. Tekniskt sett hade jag hunnit kvala vilket inte var en dålig prestation med tanke på att Nova gick upp i klass 3 i september när alla tävlingar nästan är slut och sedan parades i januari. När Novas mage blev för rund och hon inte längre ville tävla mera så fattades hon en nolla i varje klass.

När hon fick börja tävla igen i slutet av juni hade alla andra redan jagat nollor sedan i april. I mitten av augusti tog Nova sin sista nolla, och många ekipage som borde varit klara långt tidigare, var knappast halvvägs.

När vår plats på SM var säkrad var jag fylld av ett stort självförtoende. På vår meritlista fanns mestadels topp-tio-placeringar, tyvärr inga vinster men alldeles för många missade cert.

Men jag hyste ändå ett stort förtroende för vårt sammarbete; nolla eller disk, aldrig några halvmessyrer. Och jag visste att nollor med eventuella tidsfel räcker långt på ett SM. Inte till vinst, men till en placering som jag skulle känna mig nöjd med.

När säsongen var slut visade Nova tecken på att inte vara på topp. Inte så konstigt, tyckte jag. Först en valpkull, där vi till råga på allt behöll intensiva Spice, och sedan en ganska tuff tävlingssäsong.

På Annika Aller-kursen i december trodde jag mig hitta anledningen till Novas lilla depp - hon behövde mera ensamtid, att få vara med bara mig och ingen läskig Spice som lade sin långa kropp i blöt.

På Stora Stockholm i december och My Dog i januari gjorde hon vad hon kunde på mattorna, och tidsfelen skyllde jag på att hon inte gillade att springa inomhus. Att hon dessutom hade en lite valk på revbenen bidrog säkert också, men den planerade jag att ta tag i så fort vädret blev bättre.

Första steget var att minska på maten, vilket jag gjorde rejält. Vi motionerade så mycket vi kunde och när kurserna kom igång i februari så stannade vi kvar efteråt och tränade. Men Nova blev inte smalare.

Trots det fortsatte hon att prestera bra när tävlingarna kom igång, men jag upplevde att något fattades. Jag har aldrig kunnat springa ifrån henne på raksträckorna och jag har fått kämpa för vartenda framförbyte. Under hela våren har jag istället fått skippa bakombytena och jag har haft all tid i världen för både framförbyten och blindbyten.

I sista stund uppdagades det varför Nova inte förlorade ett gram i vikt - tack och lov för specialfoder säger jag bara!

Nu börjar hon bli riktigt slank, men efter helgens tävlingar kan jag bara konstatera att något fattas. Nu har vädret varit extremt de senaste veckorna och Nova är inte den enda som varit märkbart påverkad.

Trots det så känner jag mig inte speciellt upphetsad över att åka till SM. Det har märkts på mig och jag har fått höra klyschor som:

Hur det än går så är det en jätteprestation att bara ta sig dit!

Kan du inte bara åka dit och njuta av att vara med?

Du ska se att det känns annorlunda när det väl är dags!

De menar alla väl. De som inte tävlar själva eller som inte är på den nivån, tycker såklart att det är stort att tävla SM.

Även om jag aldrig har räknat med att vinna, så vill jag inte vara "kreti och pleti" som harvar runt med en hund som inte har där att göra. Inget ont om min vackra Nova, hon var helt klart värdig när vi kvalade men mycket har förändrats sedan dess. Borde vi starta alls? Hur kommer det att kännas om vi till bringar helgen som supporter? Hur kommer det att kännas om vi går in och misslyckas?

Precis som det finns bra diskar och dåliga diskar, så finns det bra misslyckande och dåliga misslyckande.

Ett bra misslyckande i det här sammanhanger hade varit att diska sig i alla loppen för att hon gick så himla fort och jag klantade till det. Ett dåligt misslyckande hade varit att hamna sist bland dem som klarade av att ta sig runt...

Den stora frågan är vad det blir av det.

SM.

Små Marginaler. Sura Miner. Sviktande Mesar. Stora Misslyckanden. Stolt Matte.

Svensk Mästare.

När husse är uttråkad så blir han tramsig och flamsig. Han är ganska kul faktiskt.

Jag menar, vem minns väl inte när han körde agility med sega råttor och godisnappar på vandrarhemmet i Tranås? Eller när han hade disco med mjukisdjur så jag hade popcorn i hela sängen?

Idag har vi varit i Råådalen och tävla och haft försäljning, och husse har låtit en pipisnyckelpiga och en pipisfisk pussas. Givetvis fnissade han hysteriskt och funderade på vad det skulle bli om man korsade en fisk och en nyckelpiga. Resultatet borde bli en nyckelfisk eller en fiskpiga, vad nu det är för något.

Camilla och Doris såg missbruket av pipisarna och kom hjältemodigt och räddade dem från husses onda planer, numera lever pipisarna lyckligt i Camillas högra byxficka. Så husse får hitta något annat att leka med.

Tävlandet har det gått lite si och så med. Luna smet bakom husses rygg i hoppklassen och diskade sig i en kort tunnel. Nova kändes som ett tuggummi och fick två tidsfel. Men till hennes försvar måste jag säga att referenstiden var väldigt snäv. I small vann Hanna och Stumpen med knappt två sekunder till godo och med tanke på att Nova normalt sett är 5-6 sekunder långsammare, så har hon ändå gjort bra ifrån sig.

I agilityklassen fick Luna massor med fel med NOVA TOG EN SM-NOLLA!

När vi tittade på filmen hemma så kunde jag konstatera att Nova verkligen jobbade hela tiden och att jag rör mig mycket fortare än vad jag är van vid. Så om Nova och jag tar tag i fysträningen så kan vi kanske bli riktigt bra.

Jag avslutade dagen med att starta i agilityklass 1 utom tävlan med Spice. Jag ville kolla hur hon reagerade när hon kom ut i en riktig tävlingssituation. Med tanke på att Bebis-Pirayan legat i komposten sedan klockan åtta på morgonen, så måste jag säga att hon imponerade stort. Farten var väl inte på topp och slalomingången räddades av att Spice ville kolla lite på A-hindret först, men hon tog alla kontaktfälten fint och jobbade koncentrerat hela vägen.

Det räckte till en "Sjätteplats" och "pinne".

Nu när jag vet vad hon kan så kommer jag att vara jättenervös när det blir dags för tävlingsdebut.