Idag när klockan ringde kändes det inte roligt. Jag låg där i värmen och trängdes med Luse samtidigt som jag lyssnade till min inre dialog.

"Visa hund i ösregn - hur kul är det på en skala? Och så köra så långt för att visa en hund? Visst, det är sura pengar man inte får tillbaka, men tänk så mycket bensin man spar genom att stanna hemma!

Men samtidigt, har man anmält så har man. En liten tävlingdjävul har jag allt i mig. Och Nova som är så satans snygg just nu!"

Det hela slutade med att jag masade mig ur sängen och satte igång att fluffa. Inte för att det behövs direkt, Nova har en sådan fantastisk päls som liksom fluffar sig själv.

Det är rätt mycket saker man ska ha med när man åker på utställning. Varje gång tänker jag: Men det är bara...

Och ändå slutar det med att jag har massor med saker med. Eftersom vi bara hade en hund med idag så struntade vi i tält och trimbord.

När vi kom upp till Tvååker så vidtog det vanliga bestyret med att hitta en parkering. Vi hamnade längre och längre bort, men vad gjorde det när vakterna glömde att ta betalt av oss?

Veterinären inte så mycket som tittade på Nova utan fällde bara kommentaren: Men hon ser så fin ut där hon går.

Sådant får mig att fullkomligt skära tänder! Hade det varit två mil kö efter mig så kanske jag hade tyckt att det var OK. Men på senare tid har jag hört alldeles för många historier om slappa veterinärer. Bland annat har vi bekanta som flyttat till USA nyligen. När de skulle besiktia sina hundar hos veterinären innan avresan så brydde de sig inte ens om att kolla märkningen. Det kunde varit två helt andra hundar veterinären tittat på. Och när de hade kommit av planet i USA så hade varit samma visa. Oförskämt med tanke på all tid och alla pengar man lägger ner på att "göra rätt" för sig. Visst vill jag inte att min hund ska riskera att insjukna i någon hemsk sjukdom, men det känns ändå lite respektlöst.

Nåja, tillbaka till Tvååker. Här var det varmt minsann! Och jag hade svarta byxor och svart kavaj. Big mistake! Och enda lediga platsen var i solen. Ja, vad gör man? Jag försökte hålla mig lite sysslesatt genom att promenera med Nova, handla dricka och titta lite i de andra ringarna. Husse sprang omkring med kameran och fotade alla snygga hundar jag pekade på. En hel del inte fullt så snygga hundar var också med, och då pratar jag om helhetsintrycket. Ska vi nu snacka rastyp så tyckte jag att endast ett fåtal hade det huvud, uttryck och siluett som jag vill ha. En del var alldeles på tok för tunna och hade lite lite päls och andra tyckte jag var för grova med alldeles för mycket päls. Men de som jag gillade var verkligen jättefina.

Till slut var det i alla fall dags för vår klass. Jag har fortfarande inte lärt mig riktigt hur fort jag kan gå innan Nova galopperar, hon är som en riktig hopphäst och går från skritt över i galopp hur lätt som helst. Och hon galopperar så mjuk att det knappast syns. Några galoppsteg blev det här och var innan jag fick rätt på det. Hon är så duktig i ringen med tanke på att vi aldrig tränar. Det är de där förbaskade bakbenen som hon ställer lite hur som helst, men rättar jag till henne så står hon för det mesta kvar.

När alla hundarna till slut var genomgångna och vi hade visat oss tillsammans och sedan enskilt en gång till, så satte domaren igång att placera. De två hundarna han placerade först var ganska givna, men trean var inte fullt lika given. DET VAR NOVA OCH JAG! Jag kunde knappt fatta att min vanliga svenssonhund/agilityhund blev placerad på en officiell utställning. Men hon är som ett årgångsvin, hon blir bara bättre ju äldre hon blir.

Jag har i och för sig alltid sett potential i henne, fast att jag är väldigt självkritisk så ser jag många positiva saker hos henne.

Vinnaren i klassen fick cert, och då slog det mig att jag minsann inte sett domaren dela ut ett enda HP och endast ett eller två CK. Skumt!

Jag är i alla fall själaglad för min gula rosett och det är Nova också. Nu tar vardagen vid igen och vi fortsaätter att förbereda inför avresan på söndag.