Agilitytävlingarna blir bara konstigare och konstigare. Antingen banvandrar man första klassen klockan sex på morgonen eller klockan ett på eftermiddagen. Personligen vet jag inte vilket som är värst.

I morse försov jag mig. Men vad gjorde det? Vi behövde inte åka förrän senast elva. Jätteskumt! Vi satt liksom bara och väntade på att komma iväg. Slöa hann vi bli också och vi hade egentligen inte lust att tävla alls.

Men jag hade cert som hägrade och husse två SM-nollor som bara väntade på att bli plockade.

Hoppklassen var ingen hit. Den var så löjligt enkel att jag bara bemödade mig med att gå den två gånger. Enda riktiga svårigheten var slalomingången. Och den skördade sin offer kan jag säga. Nova kom rakt på den med gick ändå av någon underlig anledning in på fel sida om första pinnen. Där blev jag faktiskt lite irriterad!

Agilityklassen var egentligen inte speciellt spännande den heller, men den var helt klart mer inbjudande än hoppklassen. Vi klarade oss felfritt ända fram till slutet, där blev det ett missförstånd och en vägran. Och på gungan valde jag att diska oss. Nova har börjat hoppa av snett åt sidan, ibland på gränsen till att gungan slagit ner ordentligt. Och det vill jag lära henne av med. Hon ska stanna på gungan tills jag säger något annat. När jag tog upp henne igen så gjorde hon om det. Då såg jag rött och LYFTE upp henne på kontaktfältet. Dumma hund! *tycka om ändå*

Ska sanningen fram så orkade jag inte skärpa till mig något vidare idag. Det fanns ingen som helt skärpa. Jag måste ägna mig åt lite soulsearching och försöka komma på vad som får igång mig, vad som får mig att vilja vinna.

Jag vet sedan tidigare att mina bästa lopp har jag gjort underväldigt stor press. Oftast har jag missat banvandringen och sedan haft ett tidigt startnummer och bara hunnit se ett fåtal hundar innan det har varit min tur.

Kungsbacka ifjol var ett praktexempel där vi rullade in påparkeringen samtidigt som banvandringen för hopptrean började. Dessutom hade jag startnummer två som sedan blev till startnummer ett. Till råga på allt så behövde jag min sista SM-nolla i just den klassen.

Jag har massor av sådana exempel i det förflutna. Men att framkalla denna "panik" varje gång man ska starta känns lite meckigt. Så enda lösningen verkar vara att komma på något annat. Tips någon?

Husse vågade minsann vinna och kom hem med två SM-nollor. Så nu får han också åka med till Karlskrona.