Gårdagens inlägg kommenterades av en av våra elever och jag kunde inte ha sagt det bättre själv!

Vad man skall säga?? Att utställning är en hopplös bedömningssport och skönheten endast ligger i betraktarens öga... Tacka vet vi agility!! 5 fel går att träna bort ; )

Problemet  är att jag är en utpräglad tävlingsmänniska. Jag vill vinna - eller åtminstone placera mig. I agility är det självklart att man placerar sig. Alla utom de diskade ekipagen rangordnas på resultatlistan och även om man har presterat dåligt så får man ändå ett kvitto på sin prestation genom en placering i listan. Man kan klart och tydligt se varför man var bättre eller sämre än Kalle och Nisse, det står där på listan, svart på vitt.

Placering och rangordning i utställningsvärlden är betydligt luddigare. Att man efter den individuella bedömningen antingen får ett rött eller blått band eller kanske - Gud förbjude! - ett gult band, känns ganska självklart. Antingen så stämmer hunden överens med rasstandarden eller inte. Och det kan skilja från gång till gång.

Att hundarna sedan rangordnas från 1-5 känns också ganska självklart. Men sen då? Alla de andra då? Oplacerad, heter det. Men jag vill inte bli oplacerad! OK, min hund kanske inte kunde mäta sig med de fem i toppen, men jag vill banne mig veta om den kom 6:a eller sist. För mig är det en jäkla skillnad.

På agilityns resultatlista kan jag klart och tydligt se om jag var långt ifrån ett toppresultat eller inte. I utsällningsringen blir jag bara oplacerad och jag har ingen aning om huruvida det var en hårsmån ifrån placering eller inte.

För mig är utställning inte något nöje, inte alls som agility. Men jag har ändrat uppfattning om utställning. Jag inser att det är ett nödvändigt ont för det fortsatta avelsarbetet och jag anmäler mig till de utställningar som ligger inom räckhåll samt ett par andra där resan också fyller ett annat syfte. Och även om jag inte tycker att det är roligt att ställa så gör jag alltid mitt bästa för att presentera min hund fördelaktigt. Ibland lönar det sig och ibland inte.

Nä, tacka vet vi agility!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra helgen var vi på FitDog-läger. Det började redan på fredagen med en föreläsning om balansbollsträning. Väldigt bra för mig som precis har börjat lite. För att slippa åka fram och tillbaka så tog vi in på hotell och som vanligt så var det ett äv...

Förra helgen var Steppa, Skrutt och jag på uttag till WAO i Kinnaredshallen. Vi bodde på hotell i Jönköping med trevligt sällskap och god mat. World Agility Open går i Holland i maj. Förutom vanliga agility- och hoppklasser så tävlar man även i sno...

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den....

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam ...

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i ...