Ja, så var den äntligen här, dagen som jag väntat på så länge. Jag visste ju när den skulle komma, det kunde jag ju räkna ut med enkel matematik och en kalender, men att vägen dit skulle kantas av så många förhoppningar och glädjeämnen var nog inget jag hade räknat med.

En känd filosof har sagt:

Det är inte målet som räknas, utan vägen dit.

Och målet är inte nått ännu, men vi är en bra bit på väg.

Jag somnade gott i går kväll. Och jag sov väldigt gott i morse också fast att klockan ringde och ringde. Husse sov också väldigt gott. Det gjorde visst hans klocka också för den ringde inte alls. Vi blev 30 minuter "försenade", men vi satt ändå i bilen på utsatt tid. Vädret var väl inte så upplyftade - regn och gråa moln så långt ögat nådde.

Det smidiga med Hässleholm är att man kan köra bilen enda upp till staketet där man vill vara och bara dumpa grejjorna. Minimalt med träningsvärk och irritation. Sånt gillar vi! Tält och hundar installerade på mindre än 20 minuter. Najs!

Spice skulle såklart mätas, så det fick vi också ordna. Hon blev givetvis medium.

Vi hann både käka frukost och slappa innan det blev min tur att starta. Att säga att jag var nervös är nog århundradets understatement.

Men min fina Spicepiraya klarade biffen galant! Hon gick raka vägen upp i ledningen och behöll den hela vägen. Fatta att hon vann och fick pinne på sin allra första start!

Min glädje kände inga gränser och det var till och med så att det kom en liten tår, men det lyckades jag nog camouflera med Spice i famnen. Glädjen berodde inte i första hand på vinsten eller pinnen utan på att hon faktiskt stannade på banan och jobbade som hon skulle fast att det fanns massor med hundar runt omkring.

Vi hann knappt hämta andan innan det var dags för agilityklassen. Nu var Spice inte helt med på noterna och det blev två ganska dumma vägringar. Fast på den banan behövde vi inte skämmas. Den var inte vidare inbjudande för klass 1-ekipagen. Många skumma svängar och passager.

Efter agilityn hade ganska lång paus och hann äta lunch och promenera med hundarna. Sedan var det dags för hoppklass igen. Banan var i princip bara vänd bak och fram. Kul linjer som man fick fundera lite på. MItt stora bryderi var dock slalom som stod i en lång raksträcka. Chanserna för att jag skulle hinna dit före hunden var typ minimala. Men jag tog en rövare och kubbade på allt vad jag orkade och lämnade Spice bakom mig och hoppades att hennes förmåga att läsa linjer skulle hålla i sig. Spice bromsade fint inför slalom. Tyvärr bromsade hon inte tillräckligt och ramlade ur i andra porten. Ren orutin bara.

Inför den sista agilityklassen var både Spice och jag rejält trötta. Banan hade ett ganska skumt slut som jag oroade mig lite för och några andra konstiga passager. När jag gick in på banan så hade jag bara en tanke i huvudet:

Hon ska runt. Även om hon är trött så SKA hon runt.

Tempot var inte lika högt som tidigare, men fullt tillräckligt för att det skulle räcka till en fjärdeplats och ytterligare en pinne!

Min tappra Spice, vilken kämpe hon är!

Och du Zack; Spice hälsar att ni ligger lika nu... Hon utmanar dig på några agilitypinnar.