I samband med att tävlingsåret är slut och målen utvärderas så är det populärt att kolla upp statistiken på sina lopp. Jag vill ju inte vara sämre än alla andra. Ganska intressant är det kan jag säga...

Luna - 49 starter totalt

0 fel:  24%

0,01-4,99 fel: 22 %

5-9,99 fel: 16 %

10-14,99 fel: 0 %

15-19,99 fel: 2 %

20-24,99 fel: 2 %

25-29,99 fel: 0 %

30-34,99 fel: 0 %

35-39,99 fel: 2 %

Disk: 30 %

Nova - 52 starter totalt

0 fel: 30 %

0,01-4,99 fel: 13 %

5-9,99 fel: 13 %

10-14,99 fel: 7 %

15-19,99 fel: 2 %

20-24,99 fel: 0 %

25-29,99 fel: 0 %

30-34,99 fel: 0 %

35-39,99 fel: 0 %

Disk: 32 %

Spice - 16 starter totalt

0 fel: 31 %

0,01-4,99 fel: 6 %

5-9,99 fel: 25 %

10-14,99 fel: 12 %

15-19,99 fel: 6 %

20-24,99 fel: 0 %

25-29,99 fel: 0 %

30-34,99 fel: 0 %

35-39,99 fel: 6 %

Disk: 12 %

Följer man lite olika bloggar som jag gör så får man en rätt allsidig bild av olika tävlingar och arrangemang. Just nu är det förstås My Dog som gäller.

För en del innebar My Dog början på något nytt, ett exempel är vårt freestylelandslag som tävlade NM för första gången. För andra innebar My Dog slutet på något. När SM-kvalperioden snart är slut för den här gången så är det många som desperat jagar de sista resultaten. En del hoppas fortfarande på Malmö Int. i mars och för andra är det redan kört, slut, caputt och finito.

Vårt svenska freestylelandslag lyckades inte så bra som de hade velat och speciellt en förare var väldigt besviken på sig själv och hon vågade dessutom stå för det. Tyvärr har hon fått ta väldigt mycket skit för det och blivit anklagad för både det ena och det andra.

Jag kan förstå båda sidor av saken. Jag kan relatera till förvåningen och irritationen man som sämre hundförare kan känna när toppen aldrig är nöjda med sina prestationer, som alltid har något säga om sig själv och hunden. Om man inte själv placerar sig, kanske aldrig placerar sig, så är det ganska frustrerande att höra hur toppen går på om sina "misslyckanden".

Men å andra sidan så är det just denna egenskap, att aldrig vara riktigt nöjd, som gör att det är samma förare som är med och slåss om topplaceringarna. De vill vinna och endast det perfekta loppet räknas.

Och ju bättre man blir som hundförare desto störra krav ställer man på sig själv.

Jag själv är en sådan hundförare som jagar perfektion och det perfekta loppet. Känns märkligt att skriva så med tanke på att min prishylla skvallrar om något helt annat, med tanke på hur jag anstränger mig så borde min meritlista vara betydligt mer imponerande.

Hur som helst så har jag ganska ofta fått försvara mitt "missnöje" inför andra.

Hur kan jag vara missnöjd när vi kom femma i ett startfält på 72 starter?!

För någon som aldrig placerar sig och som inte drömmer om något annat så är denna fråga helt befogad. Många hävdar att jag borde vara nöjd. Men det är jag inte om jag inte känner att både hunden och jag har gjort vårt yttersta.

När jag undervisar pratar jag ofta om bra disk och dåliga disk. Innan eleverna varit ute och tävlat så tror de inte att jag är riktigt klok. Vad är det för bra med en disk??!

Men efter hand som deras erfarenhet växer och de fått ihop både bra och dåliga diskar, och kanske en och annan placering så förstår de skillnaden. De börjar helt enkelt förstå känslan för att få till det perfekta loppet. Den känslan överskuggar faktiskt alla placeringar i världen. Men får man en placering på ett sådant lopp så kan jag lova att den placeringen kommer att smälla högre än alla andra.

I andra bloggar har jag läst om stor besvikelse för att man missar årets SM med en pinne eller en nolla. Jag skulle kunna skriva om hur mycket bättre och rättvisare det nya SM-systemet är, men det gör jag en annan gång.

Jag förstår deras besvikelse, men det som ger mig den största tankeställaren är att man skriver att man till nästa år ska strunta i alla pinnar och nollor och bara ha kul på banan, att hitta tillbaka till varandra som ekipage och jaga det perfekta loppet. För trots allt är det viktigare än allt annat.

Ibland glömmer jag bort att det faktiskt är kul att tävla agility, ofta känns det faktiskt som en plikt. En plikt gentemot mina elever, mot mig själv och framför allt mina hundar. Hur skulle deras liv se ut om vi inte tävlade agility?

Jag tyckte nog faktiskt att det var roligare förr. Kanske för att tävlingar inte var lika självklart på den tiden men även för att det var lättare. Konkurrensen var inte lika hård och klimatet på tävlingarna var vänligare. Att redan på förhand veta att man inte har en chans mot startfältet i klassen är ganska deprimerande, att man även med ett bra lopp inte ens kommer i närheten av toppen. Och tvärt emot vad de flesta säger så behöver även klass 3-förare rosetter och uppmuntran ibland för att orka.

Så till mina mål för 2009 så får jag nog lägga till:

- att ha kul på banan

- att satsa på det perfekta loppet varje gång

För trots allt är det ju det agility handlar om. Eller?

Tack för alla gratulationer till Rupas placering! Hon hälsar och tackar, dock lite med näsan i vädret. Hon meddelar även att hon ligger överst  på Sheltieklubbens årets-lista för veteranerna...

Inför den avslutande klassen igår så tunnades det ut rejält i startfälten. Många ville inte vänta på sin tur utan körde helt enkelt hem. För vår del spelade det ingen roll, vi hade inget att hämta men ville ändå inte kasta pengarna i sjön genom att inte starta. Och så långt hem har vi faktiskt inte.

Jag startade som nummer 3 med Luse och DET var en upplevelse vill jag lova! Luse har nog tränat en gång i år och det var inte vidare seriöst. Banan var tack och lov väldigt lätt för annars hade vi nog aldrig tagit oss igenom den. I Luses ungdom var bakombyte hennes paradnummer, kanske mest för att man på den tiden aldrig hade hört talas om framförbyte. Men nu kan Luse tydligen inga byten alls. På två ställen var jag tvungen att göra bakombyte och hon vägrade båda gångerna. Sedan fick hon en vägran i slalom också, och då blev vi såklart diskade. Efter slalom var det en raksträcka ut och Luse for förbi mig som en projektil, nästan lika fort som när hon var ung.

Husse och Luna hade en massa krångel och förmodligen var Luna trött i huvudet. Jag minns inte om de blev diskade eller om de kom runt. I så fall fick de en massa fel. Nova var faktiskt jätteduktig om än lite långsam, så vi fick tidsfel.

Dagen avslutades med ett rafflande skiljelopp mellan Martina Ericsson och Scilla och finnen Ville och hans terrier. Martina kapade nästan mer än en sekund från sin föregående tid, men finnen var ändå snabbare och knep certet.

Så var My Dog över för denna gången och vi kunde åka hem. Inga hejdundrande resultat men jag har ändå haft en trevlig helg. När man har varit på mässan i så många timmar så vill man bara hem. Jag orkade inte vänta i kylan på att husses skulle fälla upp Lunas bur i baksätet så jag bestämde mig för att ha Spice i knät på vägen hem och då fick Luna dela bur med Nova. Husse var lite nervös för att det skulle bli bråk men hundarna sov som stockar hela vägen hem.

Vägen var bra och det tog inte alls lång tid att åka hem. Vi bara bar in alla grejjorna och satte dem i hallen, packat upp har vi gjort idag. Jag var vrålhungrig när vi kom hem och jag åt min sista Ceasarmacka med andakt och sedan kröp jag ner i sängen.

Idag har vi bara slappat framför TV:n, fixat lite smått mellan varven och kelat med hundarna. I morgon ska jag jobba och sedan är jag ledig i fyra dagar innan allvaret börjar. Då ska det bli förändring i mtt liv.

Oj, vad vi somnade gott i går kväll! Klockan var ganska mycket innan vi kom i säng och vi sov drömlöst ända till klockan ringde 05.00 Ingen av oss gillar att gå upp tidigt. Eftersom vi skulle checka ut från hotellet innan vi åkte till mässan så kunde vi inte lata oss utan sätta igång och packa.

Eftersom vi var lite sena så var det bara att gå raka vägen in och slapp alla köer. Och sedan fick vi vänta. Och vänta. Och vänta. Largehundarna var många och det var agilityklass, så det tog lite tid. Till slut var det i alla fall vi. Husse och Luna fick fem fel på balansen och lite tidsfel. Nova sprang mest runt och sladdade, och till slut blev hon diskad.

Och sedan fick vi vänta lite till. Under tiden passade vi på att besöka alla försäljarna. Jag har visst shoppingstop för tillfället, men jag fick ändå ett par saker med mig. Bland annat köpte vi nya blinkisar till hundarna och ett pulver som göra att det blir lättare att trimma öronen. Och så var vi och köpte Rupas HP-rosett. Till vår förvåning fick vi även välja ut en pokal att ta med hem. Foton av hela härligheten kommer senare.

Vi var också nere på Ica Focus och köpte goda smörgåsar. I går köpte jag en Ceasarmacka med kycklingfilé, bacon, rödlök och ost och jag älskade den. Idag köpte jag två. För det blir en lång dag idag också.

Till slut blev det vår tur att tävla och då fanns tack och lov inte balansen med. Husse och Luna gick felfritt men fick tidsfel. Nova gjorde (nästan) sitt bästa och gick felfritt även hon och vi slutade på tionde plats.

Just nu tävlar largehundarna och efter det är det dags för oss att starta i den sista klassen. Då ska jag spring med Luse och det ska bli kul, och så ska jag spring med Nova såklart. Och det får vi se hur det går.

Åh, vad härligt det är att sova på hotell! Hundarna gillar Scandic i Möndal extra mycket eftersom vårt rum har ett stort panoramafönster mot parkeringen till. Gissa vad de ägnar sin vakna tid åt. Det finns massor av folk och hundar här som måste bevakas.

I morse ringde klockan 05.00 och det var sådär lagom kul. Jag såg inte riktigt fram emot att tävla eftersom jag visset att jag förr eller senare skulle få krockar mellan agilityn och utställningen.

Vi kom i alla fall in på mässan utan bekymmer eller köer. Husse var iväg redan igår och lämnade burar och stolar så vi behövde inte ens leta efter någon plats att sitta på.

Vi började med en hoppklass och först fick vi vänta på att 77 smallhundar skulle springa klart. Nova hade nummer 3 och det tyckte jag var skönt. Banan var både inbjudande och utmanande, men inte hade jag räknat med att fastna redan på hinder nummer två. Det blev ett missförstånd mellan mig och Nova och hon gled helt enkelt under hindret och vi fick ta om.  För övrigt är jag jättenöjd med loppet för jag hann göra allt jag tänkte mig. Tyvärr så räcker inte fem fel plus tidsfel till någon placering. I stället skyndade jag mig upp på plan två där bedömningen av sheltisarna precis hade börjat.

Luna fick lite tidsfel och Luse blev diskad för att maxtiden gick ut. Men hon hade roligt i alla fall!

Domaren som dömde sheltie var en hård man. Det var inte många som fann nåd inför hans ögon, men han tog i alla fall god tid på sig för varje hund. I unghundsklassen tävlade Spice mot sju andra tikar och endast två av dem fick ett rött band. Tyvärr var Spice inte en av dem. Kritiken var fin men ändå så blev det ett blått band.

Rupa var den enda veteranen som dök upp. Hon fick jättefin kritik, ringsekreteraren stod först med ett CK i handen men det slutade med att vi "bara" fick ett HP. Därmed blev vi även BIR-veteran!

I BIS-finalen blev vi avtackade ganska omgående, men vi fick i alla fall vara med.

Samtidigt som det var meningen att Rupa och jag skulle vara i uppsamlingsringen inför finalen, sprang Nova och jag vårt andra hoppklasslopp. Jag var stressad och väldigt okoncentrerad och allting gick bara jättetokigt. Ja, det var minsann inte bara mitt fel för Nova var helt vild och galen. Hon gjorde en kraschlandning efter däcket, sprang ur slalom och sprang runt flera hinder och på slutet diskade jag oss med flit innan domaren gjorde det.

Husse gjorde en tabbe på ett ställe där det verkligen inte var lämpligt och det kostade dem en massa värdefull tid när de fick ta om. Och strax därefter diskade de sig i alla fall.

Dagens enda agilityklass startade väldigt sent. Smallhundarnas bana var mördande svår och inte många kom i mål. Till medium ändrade de om och förenklade en svårighet och hetl plötsligt blev banan hanterbar. Men det hjälpte inte mycket.

För husse och Luna blev det massor med fel. Men Nova kom runt med bara fem fel och ett pyttelitet tidsfel som berodde på en vägran. Jag bestämde mig för att lösa en svårighet på ett sätt som vi jobbat mycket med på sistone men som Nova tycker är väldigt svårt. Det gick nästan men jag tog ett steg fram lite för tidigt och då blev det en vägran. Men för övrigt är jag väldigt nöjd med loppet.

Klockan var nästa 21 när vi lämnade mässan. Det blev en väldigt lång tävlingsdag och i morgon gör vi om det igen.

På vår improviserade lussevaka pratade vi om hur mycket svårare det blir att festa när man blir lite äldre. Oavsett hur ung man känner sig i sinnet så säger den åldrande kroppen ifrån; man blir berusad fortare, trött fortare, får jobbigare baksmällor och även vid alkoholfria tillställningar så får man nästan en "trötthetsbaksmälla" om man varit uppe för länge.

Nyårsafton firade vi ute på bystan tillsammans med annat hundfolk. Tusen tack för att vi fick bjuda in oss själva! Inte mindre än 13 hundar firade nyår tillsammans. Vi var väldigt städade allihopa och började gäspa redan vid tiosnåret.  Tack och lov åt vi middag länge eftersom vi hela tiden hade såmycket att prata om. Efter att ha varit ute och tittat på fyrverkerierna så gick vi in och drack kaffe. Och rätt som det var så visade klockan 04.00 Ändå var vi uppe innan 10.00 och åt frukost. Att säga att jag var pigg på eftermiddagen är en överdrift, jag tog mig en tupplur på soffan när jag kom hem. Jag hade förvisso feber också, jag blir helt enkelt inte frisk.

Idag har jag varit och jobbat. Det var inget jag såg fram emot precis. Jag är ingen morgonmänniska och att börja 07.00 är hemskt. Dessutom mådde jag inget vidare och hoppades bara att jag skulle kunna gå hem tidigare. 60 minuter senare var jag hemma igen. Alldeles på tok för många vuxna och för få barn. När jag kom hem hade husse inte ens gått ur sängen...

Husse var ledig på förmiddagen och vi åkte ut till Bialitt i kylan för att traggla lite kontaktfält innan My Dog. Meningen var att vi skulle ha tränat tidigare i veckan men husse har jobbat länge på kvällarna och jag har varit sjuk, så det har inte blivit något av det. Eftersom vare sig Nova eller Luna har något kontaktfältsbeteende att skryta med så måste man ibland påminna dem om hur det ska vara. Det blev ett ganska kort besök och jag var verkligen inte på humör för att träna. Men både Nova och Spice var duktiga, så jag var nöjd.

På vägen hem stannade vi för att tanka och när vi skulle köra igen så startade inte bilen. Givetvis låg startkablarna där hemma och macken hade inga att låna ut, det fick man i så fall köpa. Tack och lov tankade även grannen, så han åkte hem och hämtade sina.

När husse åkte till jobbet så somnade jag på soffan under ullfilten. Och i eftermiddag har jag hållit på att packa inför My Dog. Vi åker redan imorgon så att vi kan sova i lugn och ro och kunna vara på plats i tid.

Jag ska visa hund på sämsta tänkbara ställe, så långt bort från agilityringen det bara är möjligt, uppe i galleriet på andra våningen. Jag var där uppe och tittade i fjol och jag höll på att få cellskräck. Dessutom fungerar inte mobiltelefoner inne på mässan så det kommer att bli jättesvårt att kommunicera. Jag har tack och lova goda vänner som också ska ställa, som kan hålla lite ordning på mig. Jag ska ju dessutom springa fyra agilitylopp under dagen. När jag väl är vid utställningsringen så kan jag inte gå därifrån eftersom det bara är 10 hundar mellan Spice och Rupa. Eftersom det är en hel klass mellan dem så undrar jag var alla öppenklasstikar är? Har jag tur så kanske man kan bli placerad rent av! Rupa hoppas jag i alla fall en del på.

Eventuellt kommer jag att blogga från mässan, så håll utkik.