Dagar som denna, när en älskad vän är sjuk och mår dåligt, så känns livet väldigt skört. Hela dagen har jag skjutit tanken åt sidan även om en del av mig har varit medveten om det som hänt. Inte förrän nu när jag skriver detta kan allting lossna och strömma fritt.

Bloggen handlar oftast om nya öden och äventyr, men dagens inlägg ska handla om det som varit.

Följande text har jag knyckt ur Anita Axelsson underbara bok "Shetland Sheepdog".

"Jag sitter och tittar på en älskad och grånad hjälte som fridfullt ligger i soffan och sover. Munnen spricker upp i ett leende och jag känner hur värmen sprider sig i kroppen. Tänk vilka häftiga äventyr vi har varit ute på tillsammans, och tänk att jag kunde ha sådan tur att jag fick dela mitt liv med världens bästa hund!

För så är det. Alla hundar är just den bästa hunden i världen för sin matte eller husse. Säkert känner du som jag också en vemodig känsla när du tänker på att din hund åldras. Det syns att den har blivit gammal och du förstår att din hund inte kommer att finnas hos dig för alltid."

När man bestämmer sig för att köpa hund så vet man att man har den till låns under ett antal underbara år. Man vet att den dagen kommer då man måste fatta beslutet om sin bästa väns vara eller icke vara. Ibland är beslutet "lätt", när hunden har en sjukdom och det inte finns något mer att göra. Men ofta så blir bara hunden gammal och kroppen slutar att fungera.

Jag vet inte riktigt hur gamla Luse och Rupa var när jag la märke till de första grå stråna. I Rupas svarta päls såg jag dem ganska tidigt, jag tror inte hon var mer än 5 år. I Luses rågblonda frilla syntes det inte förrän hon var en bra bit över 8 år. Jag tyckte inte att mina hundar var så gamla, vi hade ju bara haft en så kort tid tillsammans, men plötsligt var de bara där. De grå stråna.

Tiden går verkligen jättefort när man lever med hundar. Vi som lever ett aktivt hundliv kan se tillbaka på en tid fyllt med äventyr. Alla hundarna har en historia och ett syfte.

Luse var den som beseglade ödet mellan mig och husse. Hade han sagt nej till henne så hade det nog inte varit vi idag. Istället var det han som tog beslutet att Luse skulle bli vår nya familjemedlem.

I år är det 10 år sedan Luse flyttade in. Var har den tiden tagit vägen?

Luse och Rupa är de första hundarna i min flock som blivit gamla. De hundar jag hade när jag bodde hemma hade oturen att gå bort i förtid.

Att få hem en valp är lite speciellt med den unga hundens behov. Att ha en gammal hund i flocken är lika speciellt det. Gamla hundar har också lite annorlunda behov. De blir långsammare, ser sämre, hör sämre och 30% av alla hundar blir senila. De sover hela dagarna, är uppe på nätterna och gör inne fast att man precis varit ute. För tikarna lurar också den fruktade livmodersinflammationen. Upptäcks den inte i tid så är den dödlig. Och symptomen är inte självklara.

Idag har jag räddat livet på en grånad hjälte. Luse sitter just nu instängd i badrummet med tratt och dränage efter att ha tagit bort sin livmoder.

Husse fick en akuttid hos veterinären i morse och efter lunch blev hon opererad. Förmodligen hade hon inte överlevt helgen.

Just nu är Luses liv alldeles förfärligt. Det är bara att hoppas att hon mår bättre i morgon.

En hyllning till våra grånande hjältar! Låt dem njuta av livet varje sekund. Jag har lovat Luse att hon ska få en egen gräsmatta innan hon lämnar oss. Jag ber till gudarna att jag hinner uppfylla mitt löfte.