Dagar som denna, när en älskad vän är sjuk och mår dåligt, så känns livet väldigt skört. Hela dagen har jag skjutit tanken åt sidan även om en del av mig har varit medveten om det som hänt. Inte förrän nu när jag skriver detta kan allting lossna och strömma fritt.

Bloggen handlar oftast om nya öden och äventyr, men dagens inlägg ska handla om det som varit.

Följande text har jag knyckt ur Anita Axelsson underbara bok "Shetland Sheepdog".

"Jag sitter och tittar på en älskad och grånad hjälte som fridfullt ligger i soffan och sover. Munnen spricker upp i ett leende och jag känner hur värmen sprider sig i kroppen. Tänk vilka häftiga äventyr vi har varit ute på tillsammans, och tänk att jag kunde ha sådan tur att jag fick dela mitt liv med världens bästa hund!

För så är det. Alla hundar är just den bästa hunden i världen för sin matte eller husse. Säkert känner du som jag också en vemodig känsla när du tänker på att din hund åldras. Det syns att den har blivit gammal och du förstår att din hund inte kommer att finnas hos dig för alltid."

När man bestämmer sig för att köpa hund så vet man att man har den till låns under ett antal underbara år. Man vet att den dagen kommer då man måste fatta beslutet om sin bästa väns vara eller icke vara. Ibland är beslutet "lätt", när hunden har en sjukdom och det inte finns något mer att göra. Men ofta så blir bara hunden gammal och kroppen slutar att fungera.

Jag vet inte riktigt hur gamla Luse och Rupa var när jag la märke till de första grå stråna. I Rupas svarta päls såg jag dem ganska tidigt, jag tror inte hon var mer än 5 år. I Luses rågblonda frilla syntes det inte förrän hon var en bra bit över 8 år. Jag tyckte inte att mina hundar var så gamla, vi hade ju bara haft en så kort tid tillsammans, men plötsligt var de bara där. De grå stråna.

Tiden går verkligen jättefort när man lever med hundar. Vi som lever ett aktivt hundliv kan se tillbaka på en tid fyllt med äventyr. Alla hundarna har en historia och ett syfte.

Luse var den som beseglade ödet mellan mig och husse. Hade han sagt nej till henne så hade det nog inte varit vi idag. Istället var det han som tog beslutet att Luse skulle bli vår nya familjemedlem.

I år är det 10 år sedan Luse flyttade in. Var har den tiden tagit vägen?

Luse och Rupa är de första hundarna i min flock som blivit gamla. De hundar jag hade när jag bodde hemma hade oturen att gå bort i förtid.

Att få hem en valp är lite speciellt med den unga hundens behov. Att ha en gammal hund i flocken är lika speciellt det. Gamla hundar har också lite annorlunda behov. De blir långsammare, ser sämre, hör sämre och 30% av alla hundar blir senila. De sover hela dagarna, är uppe på nätterna och gör inne fast att man precis varit ute. För tikarna lurar också den fruktade livmodersinflammationen. Upptäcks den inte i tid så är den dödlig. Och symptomen är inte självklara.

Idag har jag räddat livet på en grånad hjälte. Luse sitter just nu instängd i badrummet med tratt och dränage efter att ha tagit bort sin livmoder.

Husse fick en akuttid hos veterinären i morse och efter lunch blev hon opererad. Förmodligen hade hon inte överlevt helgen.

Just nu är Luses liv alldeles förfärligt. Det är bara att hoppas att hon mår bättre i morgon.

En hyllning till våra grånande hjältar! Låt dem njuta av livet varje sekund. Jag har lovat Luse att hon ska få en egen gräsmatta innan hon lämnar oss. Jag ber till gudarna att jag hinner uppfylla mitt löfte.

Grattis Luse på 11-årsdagen!

Usch, vad det är svårt! Jag har just lusläst och antecknat från SKK:s Hunddata, en massa hälsofakta om en hane jag är intresserad av. Tyvärr blev inte resultatet så bra som jag hade hoppats på.

Att syssla med avel är lite grand som att leka Gud. Man skapar avsiktligt liv efter vissa förutsättningar utan att egentligen ha några garantier. Man kan anta att det ska bli på ett eller annat vis om man är tillräckligt påläst. Ibalnd har man tur och det blir precis så och ibland har man otur och det blir helt tokigt.

Det handlar om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för att avkommorna och deras avkommor ska bli så bra som möjligt. Ett gammalt talesätt lyder: Även en champion har minst tre fel. Och så är det givetvis, för den perfekta hunden finns inte. Frågan är bara vilka fel man som uppfödare väljer att acceptera och vilka man väljer bort. I vissa fall har man inga val, man är skyldig att följa hälsoprogrammet. Och det är bra tycker jag. Sedan har man stamtavlan att ta hänsyn till. Den ska inte bara vara attraktiv och passa de stamtavlor jag redan har, hundarna ska inte vara för närbesläktade de heller. Till sin hjälp har man ett program via nätet som SKK tillhandahåller där man kan göra parningar på låtsas för att se hur stamtavlan kommer att se ut. Programmet räknar även ut inavelsgraden och gemensamma hundar är färgkodade så att man lätt kan se om samma hund förekommer flera gånger.

Det finns alltså vissa givna regler man måste rätta sig efter. Men så är det ju det där med vilka fel man prioriterar bort. För ett fel är inte alltid ett fel. En del vill påstå att en hund med mindre än CK på utställning är fel. Andra tycker att så länge det finns ett resultat så är det helt rätt. Någon tycker att CRD är helt OK så länge man tänker på vad den andra parten bidrar med. Andra är accepterar inget annat än fria ögon.

Eftersom det inte finns perfekta hundar att tillgå så måste vi göra det bästa med det vi har. Och det är här det blir så svårt. Vad ska man egentligen välja???

Så är det ju såklart så att efterhand som man får mer erfarenhet och kunskap så förändras ens tankar och tyckande. Jag som är ganska oerfaren är väldigt angelägen om att det ska bli superbra och tar inga chanser. En erfaren uppfödare har modet och kunskapen att gambla lite.

Jag har gjort det extra svårt för mig genom att avla för två syften - hundarna ska fungera att arbeta med men de ska även ha en bra exteriör. Just nu väntar vi valp från en uppfödarkollega och den stackaren har minsann inte ett lätt jobb att välja något lämpligt. Husse ska ha hunden att tävla med på elitnivå och jag ska springa med den i utställningsringarna och plocka meriter. Och så ska den såklart föda championbebisar så småningom. Lätt som en plätt!

Att välja en hane till Nova har visat sig vara oväntat svårt. De hanar jag är intresserade av har inte passat så bra som jag hade önskat. Det finns en del saker att ta hänsyn till i Novas stamtavla, så hanen måste vara riktigt bra. Novas exteriör är bra men inte speciellt märkvärdig, och domarna har hittils varit väldigt oeniga. Hon har allt från 3 kv till placeringar i öppenklass. Så exteriören är något som måste vara tip top hos hanen. Inte för att det ger några garantier, men det ger lite bättre förutsättningar i alla fall.

Så det är väl bara till att leta vidare då!