Usch, vad jag inte ville gå upp när klockan ringde! I natt har jag verkligen inte sovit någonting, bara vridit och vänt på mig till ingen nytta. Ibland har jag småslumrat för att en stund senare vakna med kli i benen.

När klockan ringde för tredje gången var det obönhörligen dags att gå upp. Och precis som jag kom ner på bottenvåningen ringde telefonen. Vem sjutton ringer klockan kvart i sex en lördagmorgon??? Först trodde jag att det var ett fyllo i andra änden, men det var bara mitt ressällskap som blivit fruktansvärt förkyld under natten och planerade att stanna hemma.

Alltså fick jag göra den långa resan till Sölvesborg på egen hand. Husse skulle till Bjuv för att  examinera en tävlingsledare och han tog tack och lov Luna med sig så att jag hade en hund mindre att hålla reda på.

Resan gick bra och det var nästan ingen traffik. Eftersom jag var ensam så brydde jag mig inte om att sätta upp tältet utan byggde bara komposten till hundarna och spände en filt över som solskydd. Först var de helt galna på alla hundar som passerade förbi, men till slut lugnade de sig. Spice har nog känt sig trygg hela dagen för hon har inte sagt ett pip. Luse och Rupa har däremot vaktat omgivningen med sina liv. Och att försöka säga åt Rupa är liksom lönlöst...

Klass 2 startade först och redan när smallhundarna sprang så fick jag dåliga vibbar av banan. Jag pratar ofta om bra och dåliga vibbar. Det handlar inte om vare sig svårighetsgraden eller vissa hinderpassager utan mer om helhetsintrycket av banan. Jag kan snabbläsa en bana på ett papper och drabbas av bra eller dåliga vibbar.

Banan var inte speciellt svår om man bara hade koll på sin hund och den var någorlunda välgympad. Inte ens det kunde få vibbarna att bli positiva.

Jag startade som nummer ett och Spice drog genast iväg som en projektil. Hon gjorde inte en enda snygg sväng på hela banan, men undan gick det.

På slutet skulle man in i en böjd tunnel och preci intill ingången stod långhoppet som man skulle ta när man kom ut ur tunneln. Spice - som vanligvis har ett hysteriskt tunnelsug - gjorde det otänkbara och tog långhoppet istället. Jag stannar förvånat mitt i steget och kan snabbt konstatera att min position och kroppshållning är helt korrekt. Förbaskade hund!

Inför agilityklassen hade jag precis lika dåliga vibbar. Jag hade inte hunnit titta på large när de körde, men under banvandringen kom vibbarna smygande. Och de var inte kul. Banan i sig var ganska okomplicerad, inget vi inte skulle klara av. Men återigen gör Spice en riktig tabbe och susar in i fel tunnelingång trots att jag klart och tydligt är vid den andra ingången. Ja, vad ska man säga? Jag hyste en hemlig förhoppning att plocka hem två pinnar idag men istället fick jag åka hem tomhänt.

Eller, kanske inte helt tomhänt, jag fick en snygg ojämn solbränna som tack för besväret.