... so are the days of our lives.

Usch, vad tiden rinner iväg! Jag tycker att det kvittar hur jag bär mig åt så hinner jag inte med ett dugg. Ibland önskar jag att jag hade husses förmåga att lägga mig i soffan och skita i hela världen. För husse vet inte vad det innebär att stressa. Han lever lycklig i den fasta tron att allting ordnar sig. Själv kan jag absolut inte leva så. Det fungerar vare sig på jobbet, i vardagen eller på kursena. Vad skulle eleverna tycka och jag också ställde mig med armarna i kors och hoppades att någon annan hade planerat?

Maj är nog den månad på året som jag mår som allra sämst. På jobbet är det alltid kaos och övertid eftersom det gamla läsåret ska avslutas och det nya påbörjas. Och i Hunderian strömmar beställningarna in och på agilitybanan ska det både kursas och tävlas. Som det är nu så ägnas fem dagar av sju åt agility. Endast tisdag och fredag är "lediga" dagar. Men då ska man ju helst hinna med andra mer vardagliga saker. Inte ens husse har hur många tubsockar som helst.

Som grädde på moset så gick jag i ett svagt ögonblick med på att flytta till midsommar. Det verkade som en god idé ända tills jag tittade i kalendern. I teorin har vi fem veckor på oss att packa. Men i praktiken så blir det inte mer än fyra eller fem dagar. För vi är ju liksom aldrig hemma. Så nu har jag faktiskt lite ångest. Min plan var att jag skulle hinna packa lite varje förmiddag. Hittlis har det gått sådär. För fyra kurser och två träningsgrupper planerar sig liksom inte själv. Och inte heller beställningarna ordnar sig själv. Så jag fattade beslutet att stänga Hunderian på obestämd tid och enbart leverar det som är beställt. Jag har fortfarande lite att ta tag i, men sedan är det slut. Och så ska jag knyta ihop alla lösa trådar och få ut inbjudan till Annica Aller-kursen i juli. Hoppas alla kan för annars vet jag inte vad jag gör.

Mitt i allt detta så slog det mig att det snart är dags för SM. Kanske mitt sista SM på ett tag. För min fina Nov-Nov ÄR det troligen det sista. Vid mden här tiden på året brukar vi normalt sett vara halvvägs till nästa SM. I år har vi hittils tagit en enda fjuttig pinne.

Så mitt hopp får stå till Spice. I ett anfall av hybris satte jag ju som mål att hinna kvala in till SM 2010. Men då trodde jag också i min enfald att ingenting skulle vara för svårt för Spice Pirayansson. Ack, vad jag bedrog mig!

I veckan har Spice varit en väldigt välartad och trevlig Piraya. Vi har gjort tre fantastiskt bra träningspass och förhoppningen inför helgens tävling är hög. Jag tror jag har räknat ut varför det har krånglat på sistone, på söndag kan jag berätta om jag hade rätt eller inte.