Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under juli 2009

Av Linda - 31 juli 2009 00:41


Just nu så går vågorna höga både på Agilitylistan och i privata bloggar. Jag har medvetet valt att hålla mig utanför alla offentliga diskussioner trots att jag vet vad jag tycker och hur jag vill att SM ska se ut. Igår dristade jag mig att kommenterade ett blogginlägg som jag tyckte var särdeles välskrivet och vips så fick jag mig en känga av en av medlemmarna i C-AG.


Här är min kommentar.

"Jättebra skrivet! Jag håller med dig till fullo. Efter snart 20 år med sporten så kan jag säga att det var roligare förr. Kanske inte nödvändigtvis bättre, men roligare. För alla fick vara med. SM var det man kämpade för och ingen tyckte det var konstigt att alldeles vanliga människor kom med. Vinstchansen var typ lika med noll, men de som vann, de vann för att de var bäst.
Nya uttganingssystemet tycker jag talar mot allt vi strävar mot i vår träning, den egna prestationer och magiska nollan. För till syvende och sist så är det den som kan prestera flest nollor som vinner (oftast) jag jag kan inte för mitt liv se hur en vinst med tio sekunder under referenstiden med 5-15 fel i bagaget kan vara något att sträva efter. Nej, jag är för att vara en ”nolla”. Frågan är bara när SBK/C-AG ska ta reda på vad VI vill."


Sedan följer ordväxling och kommentarer från olika människor och till slut kommer en kommentar riktad till mig. Eftersom jag inte är säker på om det är god bloggetik att citera någon annan så gör jag inte det. Men kontentan var att min kritik - vilken kritik? - inte var rättvis och att Linda kanske skulle ta och göra sig besväret att berätta vad HON vill.


Ja, man kan ju undra varför Linda och många andra med henne väljer att hålla tyst? Kanske för att man inte vill få sina åsikter nertrampade i skiten och bli förlöjligad för sina tankar. Till vilken nytta? Ingenting kommer att förändras för att jag uttalar mig på Agilitylistan. Men den dag SBK/SM-gruppen/C-AG frågar mig - Linda - vad JAG vill, då ska de får veta det. Rakt och ärligt. Och för er andra tänkte jag berätta det redan nu.


Jag tycker att pinnsystemet är uruselt. Det talar emot allt det vi tänker på när vi tränar, att utföra momenten så bra som möjligt. Man behöver oftast noll fel för att vinna och då är det där man måste börja, med den egna prestationen. För att kunna vinna SM så gäller det också att kunna gå nolla. Inte för att jag vet hur många SM-vinnare som haft noll fel, men tittar man bara en liten bit ner i resultatlistan så börjar felen komma.


SM ska vara en folkfest. Inte en liten inoff ute i skogen. Att vilja begränsa antalet deltagare på grund av problem med att hitta arrangörer är tokigt. Vi har många skickliga tävlingsarrangörer ute i landet och jag vet en del som varit sugna. Men det det hela faller på är att man inte kan något om lydnad. Kanske finns det bra lydnadsklubbar som säger samma sak; vi kan ju inget om agility?

Jag kan inte se hur någon av sporterna gynnas av att ha finalen på samma tävling. Det finns faktiskt en hel del ekipage som är väldigt duktiga i båda sporterna. Är det kanske så att någon måste välja?

Och ärligt talat så skiter jag fullkomligt i lydnaden - jag är intresserad av MITT SM!


Agility är en knepig sport för det finns ingen bra måttstock. I friidrott kan man sätta en kvalgräns därför att 100 m är alltid 100 m. Ett agilitylopp kan vara allt från 110-190 m. Man kan inte säga att alla som klarar en agilityklass 3 på 42 s får starta på SM.

Men det som gäller för friidrott och många andra sporter är att det är den egna prestationen som räknas. Klara du att springa 100 m på under 9,72 s så får du vara med på SM. Även om du placerade dig sist i resultatlistan. För mig är det självklart att den egna prestationen är det som ska räknas. Här följer ett riktigt löjligt men fullt möjligt exempel:

Fido är en supersnabb hund. Problemet är bara att Fido inte tar några kontaktfält. Men eftersom Fido är superdupersnabb och tävlar på alla tävlingar som finns så placerar han sig och får  SM-pinnar och kan starta på SM. På SM kan Fido missa minst 3 kontaktfält (nergångar) vilket ger 15 fel bara i agilityklassen. Kanske har Fido några kul fel med sig från lördagens hopplopp.

Kan Fido vinna SM på den prestationen? Är det rätt att en hund som Fido får vara med på SM?


Vilka hundar är egentligen rätt för SM? Är det viktigt att rätt hund vinner? Lek med tanken att vi hade släppt SM-deltagandet fritt. Tävlar du i klass 3 så får du vara med på SM. Hade resultatlistan verkligen sett så mycket annorlunda ut?

Det som däremot hade hänt hade varit att alla hade varit glada och tyckt att agility är roligt. Nu tycker jag inte att vi ska släppa det fritt, men människor mår bra av det de kan påverka själva. Som nollor. Det är upp till mig och min träning om jag ska kunna få ihop X antal nollor som berättigar mig att starta på SM. Jag tycker inte det är fel att öka på antalet nollor, fem är kanske lite lite, men det ska kännas som om man faktiskt kan uppnå målet. Men poängen är att det enbart ska hänga på min och inte andras prestation om jag ska ta mig till SM eller inte.


Det har kommit förslag på att vi som inte klarar av att ta SM-pinnar istället ska se till att vinna KM, DM och arrangera ras-SM. Jag har vunnit KM ett par gånger. Det var mina klass 3-hundar mot två klass 1-ekipage. Lika villkor? Skulle inte tro det! Och jag är givetvis skitstolt över att jag vann!


Jag har ett annat förslag. I en del sporter är SM lite mer öppet för den breda massan med pengarna och prestigen finns i olika tourer och invitationals. Exclusive Agility Series var ett gott försök, kanske behöver vi mer sådant, så att det är alldeles säkert att rätt hund vinner.


Jag har tävlat i snart  20 år. Inte ens som nybörjare bekymrade jag mig om att folk tittade på mig när jag sprang och bedömde min prestation. Men det senaste året har mina tankar mer och mer börjat fara i den riktningen. Man pratar om att fel hundar får vara med och rent av vinna SM och om cert som inte räknas eftersom rätt hundar inte var med. Till och med årets SM kändes lite olustigt eftersom jag "bara" kommit med på nollor.

Inte ens när Spice kom trea i Arion Agility Cup, en inofficiell tävling, kunde jag riktigt glädjas, för ingen av de bra var ju med. Och Novas cert i Åtvidaberg kan ju knappast räknas med tanke på att eliten var i Skutskär?


Spice gick upp i klass 3 2 år och 4 månder gammal. Visseligen är hon ung och orutinerad, men jag är ändå lite besviken på hennes tider. Vad gör jag om tiderna inte blir bättre? Ska jag sluta tävla? Köpa ny hund? Och även om tiderna blir bättre, vad är det som säger att alla andra inte också blir bättre?


Jag tycker att det är dags att låta den breda massan ha drömmar och mål som de med bra träning och lite tur kan uppnå. Hitta på något annat åt dem som anser sig tillhöra eliten och låt SM vara SM, den breda massans stora agilityfest.


Anledningen till att problemet ventileras så friskt på Agilitylistan är att man är frustrerad. För man vet inte vart man ska vända sig för att framföra sin åsikt. För på SBK kan man inte få tag på någon. Det framgår inte ens vart man ska vända sig. Många har gjort försök med C-AG men fått veta att vi ska sluta gnälla och kritisera och istället vända sig till rätt instans. Som är...?

Men gå via distriktet då! Egentligen behöver jag inte skriva mer. Hur mycket bryr sig distriktet om våra fjuttiga problem i agilityvärlden? Oftast får inte ens klubbarna reda på att det är möte. 

Jag förstår egentligen inte hur svårt det kan vara för SBK:s postavdelning att se till att mina synpunkter hamnar där de ska. Och att vederbörande skickar en bekräftelse på att min försändelse är mottagen. Inte ens när man anmält till SM går det att få någon som helst bekräftelse på att anmälan verkligen kommit fram.


Den stora frågan - som jag verkligen inte har svar på - är hur vi ska få SBK att engagera sig i sin största inkomstkälla och ta dess utövare på allvar. Annars är det kanske läge att lägga fotbollsskorna på hyllan och plocka fram de högklackade igen och nöta cha-cha-steg framför hallspeglen. För i tävlingsdans hänger det bara på dig själv om du får vara med på SM eller inte.




ANNONS
Av Linda - 26 juli 2009 20:57


Besvikelse. Med ett enda ord kan jag beskriva två dagars tävlande. Efter tredjeplatsen i Cupen på fredagen så inbillade jag mig att vi var på G. Men icke!

Lördagens lopp minns jag inte så mycket av mer än att Spice kom 9:a i agilityklassen och fick sin första SM-pinne. Glädjen förtogs av att domaren dömde fem fel på A-hindret trot att hon var nere. Flera hundar råkade ut för samma sak. Utom Mascot. Han missade minsann också kontaktfältet på A-hindret, men fick ingen femma. För vår del spelade det ingen roll, utan fel hade vi "bara" kommit 6:a. Utanför certplats men fortfarande en SM-pinne. Men det retar mig för det var ett sånt himla fint lopp.

Nova hmnade lite längre ner i listan eftersom vi åter igen lekte mormors lilla kråka när jag tappade bort henne efter en lång tunnel under balansen. Den här gången hade jag inte tur utan fick en vägran som tack för besväret. Dessutom blev det tidsfel eftersom det tog lite tid att hitta varandra.

Luna hade ett kanonlopp på gång men blev diskad när föraren vände för snävt och blockerade hindret Luna just skulle hoppa. Så hon tog det baklänges och blev diskad.


I hoppklassen gjorde Spice en fin nolla och hamnade precis utanför pinnplats. Både Luna och Nova fick fel och hamnade betydligt längre ner. Banan har jag inget minne av så därför kan jag inte säga var det blev fel.


På söndagen vaknade jag med ont i halsen och huvudet. En bekant till oss var rejält dålig under veckan, men vi umgicks ändå för jag brukar inte bli sjuk. Husse blev dålig bara någon dag senare och på söndagen var det alltså min tur. Men eftersom endast döden håller mig från agilitybanan så var det inte ens snack om att inte starta. Fast det kändes att huvudet inte var med.


Agilityklassen var löjligt lätt och jag kunde inte låta bli att fråga mig vad jag hade missat. Jag startade i slutet av klassen och hade möjlighet att titta. Nollorna var inte många och felen kom i spridda skurar, mestadels missade kontaktfält eller diskningar. Efter A-hindret låg en böjd tunnel där man skulle ta den bortre ingången, och det var en del som dök in i den närmaste.

Jag startade först med Nova och satsade järnet! Hon gick så himla fint och jag förstod på hejaropen att vi hade en bra tid på gång. precis när Nova ska lämna A-hindret tvekar jag en tusendels sekund. Vilken tunnelingång var det nu då??! Jag hinner vrida mig någon millimeter åt fel håll och Nova sitter i fel hål som en smäck. Det var bara att bita i det sura äpplet och intala sig att man har en chans till.

Med Spice var jag taggad som sjutton; jag planerade att vinna. Och vid A-hindret tänkte jag kliva ut framför henne och tvinga henne att ta rätt tunnelhål. Vilket lopp hon gjorde! Ända fram till tunneln. Där struntade hon i mig totalt och diskade sig på samma sätt som Nova. Jag trodde faktiskt att jag skulle börja lipa. Jag hade varit SÅ nära!


Hoppklassen var svår. Det var bara en massa utom hindren och threadlar och fel tunnelingångar för hela slanten. Det fanns en miljon olika handlingsmöjligheter och ingen kändes riktigt bra. Till slut fick faktiskt be husse om råd. Trots det var jag inte säker och precis innan min start stod jag och funderade intensivt på om jag inte skulle välja en annan variant i alla fall.  Då höll Spice på att rycka kopplet ur händerna på mig och vrålade argt. Bredvid mig står en tant med en terriergrunka. Instinktivt halar jag in min hund ytterligare och tar ett par steg åt sidan för att få vara ifred. Och tanten följer efter.

- Det där är ingen bra idé, säger jag och vänder mig bort

- Det gör väl inget, jag vill fråga dig en sak.

- Men min hund slåss, säger jag.

- Jag vill bara fråga dig en sak, säger tanten barskt och spänner ögonen i mig.

Samtidigt hör jag hur inroparen försöker få kontakt med mig. Nu är jag RIKTIGT stressad. Uppenbarligen är det snart jag och jag har inte funderat klart på hur jag ska handla.

- Men jag VILL FRÅGA dig om en sak, framhärdar tanten samtidigt som hon kommer närmare. Jag håller nu så hårt i Spice att hon halvhänger i kopplet och vrålskäller med fradgan flygande ut munnen. Jag förstår henne, för nu är jag också förbannad.

- Min hund tycker INTE om andra hundar när hon ska starta, fräser jag argt och stegar därifrån.

Tanten glor surt på mig och jag riktigt hör vad hon tänker om snorkiga klass 3-förare.

Hela mellanspelet tog max 10-15 sekunder, men det var tillräckligt för att få mig fullkomligt ur balans.

Fem hinder klarade vi innan Spice i ett byte for iväg flera meter och tog en tunnel en bra bit därifrån. Så jag tog Pirayan under armen och lämnade banan, det fanns liksom ingen vits med att fortsätta.


Nova tog sig runt felfritt, även om det var på håret. Jag upptäckte att jag nog måste lära Nova att dra rakt fram på egen hand och inte svänga mot mig så fort jag halkar efter. Det är andra gången på kort tid som det händer. Denna gången rädade jag det hela genom att för första gången i mitt liv använda ordet NEJ på banan.


Ja, så på det hela taget var Snapphanefejden en besvikelse. Fast tävlingen bjöd ju såklart på guldkorn. Mina egna hundar har på det stora hela skött sig bra även om resultaten har uteblivit. Men framför allt så ha våra elever överträffat sig själva och både placerat sig, tagit pinnar och blivit uppflyttade. Stort grattis till er alla!


Här är i alla fall jag och Spice gladast av alla pristagarna!

 


Fotograf: Mia Agrell






ANNONS
Av Linda - 24 juli 2009 19:38


Ingen officiell klass idag utan enbart Arion Agility Cup. Alla storlekarna började på varsin hoppklassbana i morse och efter lunch samlades vi på agilitybanan för gemensam final i respektive storleksklass. Väldigt trevligt! Ida Pettersson var föredömlig som speaker. Inte nog med att hon berättade en massa om de olika ekipagen, hon upplyste även de tävlande om exakt hur mycket de hade att gå på för att gå upp i ledningen.


I hoppklassen startade jag först med Nova. Banan var inte helt lätt och många diskade sig. När jag startade ledde Rosa och Mascot på en helt outstanding tid. Nova gick som ett skållat troll. In i det sista hade jag funderat på hur sjutton jag skulle handla, men i sista sekunden beslöt jag mig för att köra så som jag hade gått. Och tur var det för Nova gjorde ett kanon lopp och kom in på andra plats, endast 3 sekunder efter Mascot.

Luna gick jättefint med reservförare, men diskade sig tyvärr i en tunnel precis på slutet.

När jag startade med Spice hade ytterligare två ekipage gått nolla och klämt sig in mellan Mascot och Nova. Jag bestämde mig för att ändra handlingen trots allt för att ge Spice en bättre väg till slalomingången, men samtidigt ge mig själv en sämre väg till nästa svåra passage. Men jag hann! Jag kan verkligen springa fort om jag måste. Spice klämde sig in precis före Nova i resultatlistan och jag hade båda mina hundar 10-i-topp, Spice på fjärde plats och Nova på femte.


Först satt vi och tittade på hela smallfinalen och det var nästan mer spännande än på SM. Ida piskade upp spänningen och publiken led med de ekipage som diskade sig. Ekipagen på pallpalts fick springa ärevarv till härlig musik och publikens jubel.

Och när det var dags för medium var jag riktigt nervös. Med ett sådant slagläge får man bara inte göra bort sig.

Jag flyttade Nova i startlistan så att hon fick starta först av de ekipage som gått imål i hoppklassen. Hon gick jättefint och tog det fruktade kontaktfältet på balansen. Och därefter pep hon kvickt in i fel tunnelhål som låg bara någon meter bort. Jag blev faktiskt riktigt besviken och sa ett fult ord.

När det blev dags för Spice trodde jag faktiskt att jag skulle dö av nervositet. Om jag lyckas få med henne till SM så får jag nog äta Valium inför sista dagen. Jag lovade Spice en våffla till kvällsmat hon vi kom imål felfritt.

När vi hade klarat den svåra passagen med balansen och fel tunnelhål så kunde jag inte låta bli att jubla högt. Som följd höll Spice på att missa slalomingången. Men det redde upp sig och vi skulle bara klara av den sista svåra tunnelpassagen. Det höll på att skita sig och jag fick kalla och klappa som en tok för att bryta hennes linje, men vi klarade det med ett nödrop och gick upp i ledningen.


Kvar var tre starka ekipage som mycket väl kunde hålla oss utanför prisplatsen. Sheltien Ella gjorde en nolla på snabbare tid än Spice. Enligt husse skulle hon egentligen haft en vägran i slalom, men det missade domaren.

Zico och Per var ett stort hot och de började så bra att jag såg pallpaltsen försvinna i fjärran. Men så tar Zico helt oväntat slalom bakifrån istället för balansen och blir diskad.

Mascot trodde jag väl egentligen inte skulle göra bort sig, men hoppas kan man ju. Men Rosa höll ihop det och de vann såklart.

Spice och jag kom trea och fick springa ärevarv tillsammans med de andra. Så jäkla häftigt!


Och senare på kvällen fick vi kliva upp på prispallen och ta emot vårt pris på 250:- i kontanter, ett läderkoppel med tillhörande halsband samt en SnapphanefejdenT-shirt.

Spice ska såklart få sin utlovade våffla, vi ska alldeles straxt äta.



Av Linda - 23 juli 2009 11:30


Kort och gott kan man väl säga att det inte har gått bättre idag än vad det gjorde igår.

I den inledande agilityklassen, som för övrigt skördade många offer redan i starten, lyckades jag jag diska Nova precis i slutet efter ett jättefint lopp. Spice lyckades jag få igenom och placerade sig sist. Luna diskade sig precis i starten.


Sedan var det dags för hopp 3 from hell. Jörgen Dundvall hade ritat. Redan i small var det många som diskade sig och i medium var det inte mycket bättre. Nova gick så himla snyggt och klarade allt det svåra. Men slalomingången missade hon och vi blev diskade strax efter. Spice lyssnade inte riktigt och diskade sig på samma ställe som alla andra. Och när jag sedan fortsatte så flippade hon bara runt, så jag bröt och bar henne av banan.


På kvällen samlades vi några stycken i vårt förtält och grillade i ösregnet. På andra sidan häcken pågick Snapphanefesten för fullt, men jag är glad att vi inte gick dit.


I morgon är det ingen officiell tävling utan Arion Agility Cup.


Av Linda - 22 juli 2009 23:10


Det har sin fördelar - och nackdelar - att vara domarfru. Fördelen denna veckan består i att vi bor max 150 meter från vårt tält. Vi hör speakern på bana 1 och vet när det är dags att pallra sig iväg. I morse tog jag morgonrundan med hundarna inom bana 1 och 2 för att kolla läget lite.


Idag har jag haft mina starter på eftermiddagen. Husse skulle egentligen ha tävlat idag, men eftersom han är halt och gnälligt så fick vi ta in reservförare. Jag har fullt upp ändå med Nova och Spice.


Dagens banor har varit norska och speciellt hoppbanan var jätterolig. Personligen tyckte jag att de var alldeles lagom svåra, men ändå har placeringarna inte varit givna. Jag tänker inte skriva om de enskilda loppen, för de orkar jag inte. Men jag kan säga att jag är VÄLDIGT nöjd med båda mina hundar.

Luna har varit ríktigt duktig, förutom att hon i hoppklassen luktade efter husse. I agilityklassen kom hon 12:a, precis utanför pinnplats.

Nova har gått ruskigt fort, men en femma i varje klass har gjort att vi inte placerat oss. Spice diskade sig i både loppen, en gång på grund av mig och en gång på grund av att hon BARA skulle hoppa lite över den fina muren. Att den inte skulle hoppas just då struntade hon fullständigt i. Nu fick hon ju hoppa den tre gånger istället för bara två.


Så det blev inga SM-pinnar för oss idag. Men det blir en ny dag imorgon och DÅ!

Av Linda - 17 juli 2009 17:52


Det är faktiskt så jag kan förstå varför par som hållit ihop i många år delar på sig strax efter att de skaffat hus. För är det något som kan orsaka skilsmässa så är det tapeter och färg. Kanske inte nödvändigtvis valet av dessa utan mera i vilken ordning arbetet ska utföras, NÄR det ska utföras och VARFÖR det ska utföras överhuvud taget. Mitt genustänk får väl nog inte beröm när jag säger att det till 90% är mannen i huset som krånglar. Han håller snällt med frun i frågan VARFÖR och VILKEN färg, och han betalar till och med snällt för kalaset, men sedan tar det stopp.


Jag har gjort det extra obekvämt genom att sätta en deadline - när semestern är slut ska det vara klart. För jag vet att när vi väl börjar jobba igen och kurserna drar igång så har vi noll och ingen tid över för måleri. Så det betyder att huset blir "beboligt" först nästa sommar. Ordet beboligt står inom citationstecken eftersom att det går att bo här uppenbarligen, men det mesta är fortfarande nerpackat eftersom ingen av oss har lust att packa ner och flytta undan när vi sedan får tid att måla. Och tänker man efter så har vi ju då egentligen TVÅ bra anledningar att bli klara innan semestern är slut.


Detta lyckades jag få husse att förstå idag på eftermiddagen. Han har nämligen bara en veckas semester kvar och då tävlar vi Snapphanefejden. Jag vet inte om han trodde att hans semester var evighetslång, men när jag ritade och berättade och till slut hotade med att sätta upp sovrumsväggen på egen hand, då gick det upp ett ljus.


Nu är jag nog lite oförtjänt elak mot husse, men efter snart tio år tillsammans så vet jag hur vi funkar och hur det brukar sluta. Och nästa års planer inkluderar ett trädäck, en pergola och ett vattenfall så då har vi inte tid med sovrumsväggar.


Husse knä har för övrigt inte blivit bättre. Husläkaren vikarie påstod att det var en stukning och vägrade ta emot husse för att återbesök. Som tur är så ersattes vikarien av en annan vikarie som skickade husse till röntgen bums. Eftersom den inte visade något så kommer det en remiss på en magnetröntgen. Dit är det bara väntetid på 20 veckor ungefär. Så under tiden får jag träna, tävla poch promenera själv, och har någon lust att göra mig sällskap så säger jag inte nej.


Idag bjuder jag på före och efterbild av mitt vardagsrum som blev klart för en stund sedan. Det är nersänkt i förhållande till resten av huset och jag har stått i matrummet när jag fotograferade och tyvärr kom räcket - eller barhänget som någon kallade det - med på en av bilderna.


  


 














Av Linda - 12 juli 2009 11:52


Tänk att "vi ska bara" kan resultera i så mycket arbete och träningsvärk!

I går drog vi igång projektet att sätta staket runt hela tomten. Vi har turen att ha höga häckar, men Nova har redan hittat alla kryphålen och piper igenom så fort hon får en chans. Så vi köpte grönt hönsnät som ska sättas upp i häcken. Igår skulle husse börja med att klippa bort de grenar som stack ut för mycket, men då fick han sig ett ryck och lånade en eldriven häcksax och gav sig i kast med häcken. Det var välbehövligt och det blev inte så mycket kvar av häcken, men idag har stackars husse ont i hela kroppen. Det tog hela eftermiddagen att fixa med häcken och något staket blev inte uppsatt.

Knät har förresten inte blivit ett dugg bättre. Under helgen har de flesta vi träffat gissat på att det är menisken som är trasig. Tyvärr har vår super-duper-husläkare semester och han kollega är ett riktigt pucko. Husse ringde honom i fredags och han blev totalt avfärdad. Så nu ska vi försöka få tag på en ortoped istället.


Under tiden husse brottades med häcken så gick jag själv en ganska ojämn rond mot ogräset. Man kan säga att jag förlorade. Jag har fått en massa välmenta tips om Round Up och annat och jag vet att det är väldigt effektivt. Problemet är bara att jag vill ha mina övriga växter kvar.

Ett annat problem är det stora körsbärsträdet som står väldigt olämpligt. Jag hade planerat att helt utan skrupler såga ner skiten, för körsbär är inget vi äter. Men när vi kom hem från semestern så upptäckte jag att bären i trädet inte var körsbär utan snarare biggaråer eller moreller. Och det är nästan helgerån att såga ner det. Men trädet står fortfarande fruktansvärt dumt placerat.


Just nu brottas jag mest med frågan om hur mycket tid jag vill lägga ner på trädgården i sommar med tanke på att vi ska "bygga om" lite till nästa vår. Frågan är vad som kan ses som förberedande arbete och vad som är onödigt arbete. Jag funderar lite på att helt enkelt ta hit en trädgårdsarkitekt som får titta på eländet och lämna förslag. Jag har en ganska god idé om hur det ska se ut i grova drag, men finliret är lite dimmigt.

Ja, det får väl bli en senare fråga. Nu ska jag sätta staket.


Av Linda - 10 juli 2009 20:14


Måndag

I hällande regn packade vi ihop husvagnen och styrde kosan mot El Stockholmo. Egentligen var inte vårt mål Stockholm utan den lilla orten Skärgårdsstad, lite norr om Stockholm. Där bor världens bästa Tina, världens bästa Nixxa och den elaka styvsystern Naya Bajja.

Vi kom fram till Skärgårdsstad lagom till middagen och som vanligt blev vi rundligt bortskämda med både mat och dryck.


Tisdag

Tänk vad lite man hinner med när munnen glappar konstant! Frukosten tog en evig tid eftersom vi pratade så dant och sedan gick vi en lång runda med hundarna så att de fick springa av sig. Min stackars flock är verkligen inte bortskämda med att få springa lösa och de njöt i fulla drag.

På eftermiddagen åkte husse och jag till en uppfödare och tittade på lite valpar och snackade hund. Givetvis blev det ganska sent. Tina och Naya var på slalomkurs och kom hem ännu senare än vi. Alltså blev det inte mat förrän klockan var mitt i natten.


Onsdag

Eftersom det blev ganska sent kvällen innan så sov alla länge. Efter en lång frukost åkte Tina och jag till Kista Centrum och shoppade lite. Jag hittade massor med fina saker men jag kom mig inte riktigt för att handla. Mitt enda inköp bestod av en trädgårdsbok. Tina bläddrade i Veronika Baches nya agilitybok och hittade minsann en bild på husse och Luna!


Tina tillhör Österåkers BK och under sommaren arrangerar de Sommarcupen. Varje onsdag träffas man och tävlar på en agility- och en hoppbana. Vi blev såklart inbjudna att vara med och husse agerade domare, om än något halt, så Tina fick springa med Luna. I första loppet ville det sig inte men lopp nummer två var hur fint som helst.

Jag är nöjd med alla mina lopp även om det blev ett par disk. Men speciellt nöjd är jag med hoppklassen. Spice vann överlägset med en kanonbra tid.


Torsdag

Egentligen hade vi tänkt åka hem idag, men eftersom det blev VÄLDIGT sent på onsdagen så sov vi lite väl länge. Alltså var det för sent att åka. Och dessutom hade de lovat riktigt busväder, vilket uteblev, så vi tyckte att det var bättre att stanna en dag extra.

Mellan regnskurarna passade vi på att åka till stranden och låta hundarna springa. Visst är det härligt med med Skånes släta stränder, men skärgårdens stränder är inte dumma de heller. Givetvis fotade vi en massa. Jag ska försöka sortera dem och lägga dem i galleriet inom en snart framtid.


Fredag

Fy, vad det är jobbigt att åka bil! Är det verkligen möjligt att man kan bli helt slut i kroppen av att göra absolut ingenting?

Stackars husse fick slita med bil och husvagn i motvind och regn medan jag satt och läste. 400 sidor tog slut på den 8 timmar långa resan.


Trots att vädret inte varit det bästa så har vi haft en bra vecka. Det är alltid lika roligt att hälsa på hos Tina och hennes familj och vi hoppas att vi snart får återgälda gästfriheten. Fler bilder från stranden hittar ni i Tinas blogg.



Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se