Just nu så går vågorna höga både på Agilitylistan och i privata bloggar. Jag har medvetet valt att hålla mig utanför alla offentliga diskussioner trots att jag vet vad jag tycker och hur jag vill att SM ska se ut. Igår dristade jag mig att kommenterade ett blogginlägg som jag tyckte var särdeles välskrivet och vips så fick jag mig en känga av en av medlemmarna i C-AG.

Här är min kommentar.

"Jättebra skrivet! Jag håller med dig till fullo. Efter snart 20 år med sporten så kan jag säga att det var roligare förr. Kanske inte nödvändigtvis bättre, men roligare. För alla fick vara med. SM var det man kämpade för och ingen tyckte det var konstigt att alldeles vanliga människor kom med. Vinstchansen var typ lika med noll, men de som vann, de vann för att de var bäst.
Nya uttganingssystemet tycker jag talar mot allt vi strävar mot i vår träning, den egna prestationer och magiska nollan. För till syvende och sist så är det den som kan prestera flest nollor som vinner (oftast) jag jag kan inte för mitt liv se hur en vinst med tio sekunder under referenstiden med 5-15 fel i bagaget kan vara något att sträva efter. Nej, jag är för att vara en ”nolla”. Frågan är bara när SBK/C-AG ska ta reda på vad VI vill."

Sedan följer ordväxling och kommentarer från olika människor och till slut kommer en kommentar riktad till mig. Eftersom jag inte är säker på om det är god bloggetik att citera någon annan så gör jag inte det. Men kontentan var att min kritik - vilken kritik? - inte var rättvis och att Linda kanske skulle ta och göra sig besväret att berätta vad HON vill.

Ja, man kan ju undra varför Linda och många andra med henne väljer att hålla tyst? Kanske för att man inte vill få sina åsikter nertrampade i skiten och bli förlöjligad för sina tankar. Till vilken nytta? Ingenting kommer att förändras för att jag uttalar mig på Agilitylistan. Men den dag SBK/SM-gruppen/C-AG frågar mig - Linda - vad JAG vill, då ska de får veta det. Rakt och ärligt. Och för er andra tänkte jag berätta det redan nu.

Jag tycker att pinnsystemet är uruselt. Det talar emot allt det vi tänker på när vi tränar, att utföra momenten så bra som möjligt. Man behöver oftast noll fel för att vinna och då är det där man måste börja, med den egna prestationen. För att kunna vinna SM så gäller det också att kunna gå nolla. Inte för att jag vet hur många SM-vinnare som haft noll fel, men tittar man bara en liten bit ner i resultatlistan så börjar felen komma.

SM ska vara en folkfest. Inte en liten inoff ute i skogen. Att vilja begränsa antalet deltagare på grund av problem med att hitta arrangörer är tokigt. Vi har många skickliga tävlingsarrangörer ute i landet och jag vet en del som varit sugna. Men det det hela faller på är att man inte kan något om lydnad. Kanske finns det bra lydnadsklubbar som säger samma sak; vi kan ju inget om agility?

Jag kan inte se hur någon av sporterna gynnas av att ha finalen på samma tävling. Det finns faktiskt en hel del ekipage som är väldigt duktiga i båda sporterna. Är det kanske så att någon måste välja?

Och ärligt talat så skiter jag fullkomligt i lydnaden - jag är intresserad av MITT SM!

Agility är en knepig sport för det finns ingen bra måttstock. I friidrott kan man sätta en kvalgräns därför att 100 m är alltid 100 m. Ett agilitylopp kan vara allt från 110-190 m. Man kan inte säga att alla som klarar en agilityklass 3 på 42 s får starta på SM.

Men det som gäller för friidrott och många andra sporter är att det är den egna prestationen som räknas. Klara du att springa 100 m på under 9,72 s så får du vara med på SM. Även om du placerade dig sist i resultatlistan. För mig är det självklart att den egna prestationen är det som ska räknas. Här följer ett riktigt löjligt men fullt möjligt exempel:

Fido är en supersnabb hund. Problemet är bara att Fido inte tar några kontaktfält. Men eftersom Fido är superdupersnabb och tävlar på alla tävlingar som finns så placerar han sig och får  SM-pinnar och kan starta på SM. På SM kan Fido missa minst 3 kontaktfält (nergångar) vilket ger 15 fel bara i agilityklassen. Kanske har Fido några kul fel med sig från lördagens hopplopp.

Kan Fido vinna SM på den prestationen? Är det rätt att en hund som Fido får vara med på SM?

Vilka hundar är egentligen rätt för SM? Är det viktigt att rätt hund vinner? Lek med tanken att vi hade släppt SM-deltagandet fritt. Tävlar du i klass 3 så får du vara med på SM. Hade resultatlistan verkligen sett så mycket annorlunda ut?

Det som däremot hade hänt hade varit att alla hade varit glada och tyckt att agility är roligt. Nu tycker jag inte att vi ska släppa det fritt, men människor mår bra av det de kan påverka själva. Som nollor. Det är upp till mig och min träning om jag ska kunna få ihop X antal nollor som berättigar mig att starta på SM. Jag tycker inte det är fel att öka på antalet nollor, fem är kanske lite lite, men det ska kännas som om man faktiskt kan uppnå målet. Men poängen är att det enbart ska hänga på min och inte andras prestation om jag ska ta mig till SM eller inte.

Det har kommit förslag på att vi som inte klarar av att ta SM-pinnar istället ska se till att vinna KM, DM och arrangera ras-SM. Jag har vunnit KM ett par gånger. Det var mina klass 3-hundar mot två klass 1-ekipage. Lika villkor? Skulle inte tro det! Och jag är givetvis skitstolt över att jag vann!

Jag har ett annat förslag. I en del sporter är SM lite mer öppet för den breda massan med pengarna och prestigen finns i olika tourer och invitationals. Exclusive Agility Series var ett gott försök, kanske behöver vi mer sådant, så att det är alldeles säkert att rätt hund vinner.

Jag har tävlat i snart  20 år. Inte ens som nybörjare bekymrade jag mig om att folk tittade på mig när jag sprang och bedömde min prestation. Men det senaste året har mina tankar mer och mer börjat fara i den riktningen. Man pratar om att fel hundar får vara med och rent av vinna SM och om cert som inte räknas eftersom rätt hundar inte var med. Till och med årets SM kändes lite olustigt eftersom jag "bara" kommit med på nollor.

Inte ens när Spice kom trea i Arion Agility Cup, en inofficiell tävling, kunde jag riktigt glädjas, för ingen av de bra var ju med. Och Novas cert i Åtvidaberg kan ju knappast räknas med tanke på att eliten var i Skutskär?

Spice gick upp i klass 3 2 år och 4 månder gammal. Visseligen är hon ung och orutinerad, men jag är ändå lite besviken på hennes tider. Vad gör jag om tiderna inte blir bättre? Ska jag sluta tävla? Köpa ny hund? Och även om tiderna blir bättre, vad är det som säger att alla andra inte också blir bättre?

Jag tycker att det är dags att låta den breda massan ha drömmar och mål som de med bra träning och lite tur kan uppnå. Hitta på något annat åt dem som anser sig tillhöra eliten och låt SM vara SM, den breda massans stora agilityfest.

Anledningen till att problemet ventileras så friskt på Agilitylistan är att man är frustrerad. För man vet inte vart man ska vända sig för att framföra sin åsikt. För på SBK kan man inte få tag på någon. Det framgår inte ens vart man ska vända sig. Många har gjort försök med C-AG men fått veta att vi ska sluta gnälla och kritisera och istället vända sig till rätt instans. Som är...?

Men gå via distriktet då! Egentligen behöver jag inte skriva mer. Hur mycket bryr sig distriktet om våra fjuttiga problem i agilityvärlden? Oftast får inte ens klubbarna reda på att det är möte. 

Jag förstår egentligen inte hur svårt det kan vara för SBK:s postavdelning att se till att mina synpunkter hamnar där de ska. Och att vederbörande skickar en bekräftelse på att min försändelse är mottagen. Inte ens när man anmält till SM går det att få någon som helst bekräftelse på att anmälan verkligen kommit fram.

Den stora frågan - som jag verkligen inte har svar på - är hur vi ska få SBK att engagera sig i sin största inkomstkälla och ta dess utövare på allvar. Annars är det kanske läge att lägga fotbollsskorna på hyllan och plocka fram de högklackade igen och nöta cha-cha-steg framför hallspeglen. För i tävlingsdans hänger det bara på dig själv om du får vara med på SM eller inte.