Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under augusti 2009

Av Linda - 31 augusti 2009 17:43


Jag har fått önskemål om fler bilder på Miza i bloggen. Det finns en väldigt enkel anlening till att bilderna är så få. Hon är nämligen aldrig stilla tillräckligt länge! Och det är bara gulligt med X antal bilder på en sovande valp. När jag väl ska fota henne i röresle så springer hon antingen med vindens fart tillsammans med de stora hundarna eller så hänger hon i kameraremmen eller håret.




























Av Linda - 30 augusti 2009 22:15


Hela den här helgen har gått i hundens tecken. Det är ju inget ovanligt i sig, men det är mycket sällan jag ägnar mig åt bara min egen ras.

När jag fick nys om att Madeleine Lund på Starbelle, en av rasens grand old ladies, skulle komma till Skåne för att föreläsa så högg jag som en piraya efter en död ko. Detta vara bara för bra att försitta. Att missa detta unika tillfälle kändes nästan som en dödssynd.

Att läsa sig till vad som står i rasstandarden är inget svårt, det kan en idiot klara, men att faktiskt omsätta det till praktik är inte lika lätt. Och där brister i alla fall jag. Hittills har mina anatomiska kunskaper sträckt sig till att se om hunden är harmoniks för ögat att titta på, men för övrigt har jag fått förlita mig helt på utställningsdomarna och min fantastiska mentor.

Men nu fick jag äntligen lära mig att på egen hand gå igenom en hund med mina händer och känna och bilda mig en uppfattning om dess byggnad. Jag är lång ifrån expert men jag känner mig mycket mer säker på det jag känner och ser.


Igår gick vi igenom rasens historia grundligt och vi fick se en del hittils opublicerade bilder på Shetland Collie och Scotch Collie som de hette då. Vi fick även en inblick i hur avel och uppfödning fungerade kring sekelskiftet. Facinerarnde!

Efter det gick vi igenom raskompendiet från pärm till pärm, inte så strukturerat och i detalj som jag hade önskat mig. Så lite besviken blev jag allt. Trots allt är jag läskunnig. Efteråt fick vi titta på bilder som var uppsatta på väggarna. Hundarna representerade en öppenklass och vi skulle enbart genom att titta placera hundarna. Inte helt lätt.

På eftermiddagen tittade vi på engelska kennelklubbens filmatiserade rasstandart. Där fick jag för första gången se ordentligt hur rörelserna och singeltracking ska se ut.


Idag har vi haft hund med och Madeleine började dagen med att dela in hundarna i grupper. Nova hamnade i gruppen huvud och uttryck, jag jag fick lämna över henne till en handler som fanns på varje station. Det fanns även en grupp för anatomi och en för helhet. Alla deltagarna delades också upp i grupper och gick tillsammans igenom alla hundarna på de olika stationerna och skrev kritik. På stationen huvud och uttryck lindades hunden in i en handduk för att vi skulle kunna fokusera på huvudet.



 


Det var NU som jag kände den ena aha-uppklevelsen efter den andra! Så himla kul detta var! Man kanske ska satsa på en domarkarriär?

När vi var klara skulle vi ge de olika delarna prisvalörer från 1-3 precis som på utställning.

Efter lunch samlades vi och gick tillsammans igenom nästan varje hund. Vi fick berätta vad vi hade känt och i de fall grupperna var oense hämtades hunden in och vi fick känna igen.

Många trodde att Nova var en kuggfråga. De gav henne en 3:a på grund av "otillåtet preparat i öronen". Eftersom hon fäller och snart ska löpa så har jag hängt i nya tuggummi och det var det de hängde upp sig på. Lite kul faktiskt!

För de som ville så visade Madeleine hur hon klipper och gör en hund i ordning för utställning. Och sedan gick hon igenom lite handlingsknep och alla fick visa upp sina hundar för henne.


Jag har haft väldigt trevligt och gjort många nya bekantskaper. Vi är några som har kommit överenes om att träffas med jämna mellanrum och fortsätta att öva.













Av Linda - 26 augusti 2009 11:03


Nu är alla undersökningar av finaste Nova avklarade. I måndags var hon och blev besiktigad, nödvändigt om man är över sju år. Idag har jag varit och ögonspeglat. Det var ganska nervöst med tanke på vad som ligger och lurar i Novas stamtavla. Men det blev inga anmärkningar där heller. Jag fick också lov och titta. Väldigt vackert är det där inne.

Så nu väntar vi bara på löp och parning.


Av Linda - 22 augusti 2009 22:24


Idag åkte jag hemifrån 05.50 och kom hem 23.29 Snacka om lång dag! Anledningen till att den blev så lång var att jag fick för mig att samåka till Kungsbacka tillsammans med en klubbkompis som tävlar klass 1. Och eftersom jag ändå ville titta på Emma och Sol och dessutom få en bra tältplats så tyckte jag att det var lika bra att hänga på. Varför är det så svårt att komma i säng fast att man vet att man ska upp tidigt? Jag vet ju dessutom att jag är trött som ett as när klockan ringer och att jag får trötthetsbaksmälla.


Vi kom iväg i tid som vi skulle, körde alldeles för fort och kom fram med 40 minuter till godo trots att vi inte var överens med kartan om hur vi skulle köra.  Bra tältplats, hm. Kanske inte den bästa tack vare tältfria zoner. Men till slut slog vi oss ner bakom en friggebod och lustigt nog så såg man det mesta av de båda banorna därifrån.


Det är faktiskt ganska kul att titta på klass 1 när man ändå inte har något annat för sig. Jag fick se några av mina elever både vinna och ta pinnar, och det är ju aldrig fel. Dessutom fick jag själv rycka in och springa ett varv. Under hoppklassen fick Emma ont i ett knä och jag stod som stand by på agilityklassen. Envis som hon är tänkte Emma springa, men vi övertalade henne att låta bli. Man kan inte säga att Sol och jag på något vis var samspelta. Sol sniglade sig fram och letade efter sin matte. Trots det gick i alla fall halva banan hyfsat även om jag tappade hunden bakom ryggen någon gång ibland. Men efter en sväng stannade Sol och vägrade röra sig på flera sekunder. Hon snusade längtansfullt bort mot mål där matte hade gömt sig. Jag fick fart på henne igen och vi tog oss faktiskt i mål. Utan fel tror jag till och med. Fast tiden var usel.


Så småningom blev det dags för öppenklasserna och Open Class Hero. Klassen måste ha varit rekordstor i år, 80 starter i medium. Spice startade tidigt i agilityklassen och diskade sig ganska oväntat. Nova var duktig och slutade sjua.

I hoppklassen fick Spice starta först igen eftersom hon var diskad. Banan var en riktig springbana och det var bara att ösa på. Jag trodde att vi fick till ett riktigt bra lopp, men det räckte bara till en 11:e plats. Nova tog i för kung och fosterland och jag tror vi slutade 5:a eller 6:a totalt.


Sist på dagen var det klass 3 och vi var inte lite mosiga i skallen. Agilityklassen var ruskigt svår och ekipagen diskade sig på löpande band. Nova for runt som en flipperkula och jag tappade bort henne hela tiden. Till slut tog hon långhoppet på snedden efter balansens nergång. Att jag sprang rakt fram struntade hon i. Spice var som vanligt snabbare än mig och diskade sig hon också, var kommer jag inte ihåg.


Hoppklass 3 var en riktig dräpare. Långa raksträckor som avslutades med threadlar och inte mindre än tre oxrar på upploppet. En av dem skulle dessutom tas efter en knpig tunnelpassage. Den var baserad på öppenklassen och alltså en riktig springbana. Att kunna lämna sin hund på stora avstång och låta den jobba själv var A och O. Det kan jag tack och lov göra så det bekymrade mig inte så mycket. Men banan var 160 meter lång och jag undrade hur sjutton jag skulle kunna orka hålla ett rasande tempo i 160 meter. Det visade sig att jag inte kunde det. Jag startade först med Spice, rena döden eftersom hon är så mycket snabbare än mig. När det blev fel för femtioelfte gången lät jag Spice diska sig och föll ihop i en hög mitt på banan. Jag gav liksom upp och skrattade hysteriskt. Magne, som dömde, kallade genast på syrgas och erbjöd sig att köra mig till akuten. Jag avböjde och upplyste honom om att det var en j*vla skitbana han hade ritat. Då diskade han mig en gång till. Så jag hotade med att kräva omlopp. Skönt med domare man kan skoja med!

Min finaste Nova startade 15 hundar senare och då var jag rätt mör. Tyvärr gjorde hon mig besviken genom att diska sig på en enkel threadle fast att jag hade ansträngt mig för att hinna dit och faktiskt lyckades. Alla var i alla fall överens med mig om att Nova fick ta på sig den missen.


Så det blev inga placeringar och inga SM-pinnar den här gången heller. Nu börjar jag faktiskt bli lite desperat eftersom Nova snart ska löpa och paras. Jag skulle kanske be att få en kompensationspinne?

Det finns så klart inget som heter så, men efter en ganska märklig händelse så bestämde vi oss för att vi skulle vilja ha kompenastionspinnar.

Mitt resesällskap tävlade som sagt i klass  med sin ena hund. Innan slalom dömde domaren en vägran och alla tyckte att det var väldigt hårt dömt och kunde inte begripa varför. Det slumpade sig så att vi på rastningsrundan träffade på domaren och han började självmant prata om händelsen. Det visade sig att den utdömda vägran egentligen inte var en vägran utan ett kompensationsfel för att hunden sprungit på föraren tidigare på banan. Ingen kan minnas var, inte ens domaren.

Så får man verkligen inte göra och nu hoppas man ju att man inte blir tilldömd kompenationsfel för något man gjorde förra helgen. Efter alla pinnar jag missat under säsongen så borde i alla fall någon bero på en domarmiss, alltså borde jag få en kompensationspinne.


Av Linda - 22 augusti 2009 13:30


Idag fyller Luna 9 år! Den har hon tillbringat tillsammans med sin matte på tävling i Kungsbacka, trots att det är husse hon gillar bäst.


Av Linda - 19 augusti 2009 08:40


Idag fyller världens bästa Nova 7 år!


Av Linda - 15 augusti 2009 18:45


Ja, inte mycket! I Dårpippiland traskar tiden på och dygnets timmar räcker inte till. Som vanligt. Vi börjar i alla fall komma i ordning så smått i huset. Det mesta är målat och klart, möblerna är inköpta och uppackade. Nu är det bara det tråkigaste kvar. Att packa upp. När vi flyttade in var jag helt hysterisk för att det inte packades upp och kartongerna bara stod. Men nu har jag lärt mig leva med det och har inte alls lust att packa upp.

Jag skulle vilja ha inflyttningsfest, men som vanligt räcker inte tiden till. Jag hade för mig att augusti skulle vara en rätt lugn månad, men vips så var hela kalendern fulltecknad.


Höstens kurser har startat upp även om eleverna är skrämmande få. En av grupperna är i princip intakt men några andra har helt enkelt bara försvunnit. Av ungefär 15 personer så är det bara 2 eller 3 som meddelat att de inte tänker fortsätta i höst. Så allt mitt hårda arbete med planering och annat föll som ett korthus. Fast jag fyllde såklart de hålen också...


Nova har haft problem med ett ben och varit blockhalt. Vad hon har gjort vet vi inte, men hon kom in från trädgården och var halt. Dagen efter kunde hon inte stå på benet och ramlade omkull flera gånger. Igår var hon hos veterinären och då var hon givetvis inte ett dugg halt. Så förmodligen har det bara varit en stukning.


Miza mår förresten oförskämt bra efter besöket på djursjukhuset. Hon sprider terror och förstörelse vart hon går. Och ingen kan förstå varför vi tycker att den söta valpen är så hemsk! Hon är ändå ganska tacksam och kan leka för sig själv i flera timmar. De andra hundarna tycker inte att hon är så vidare lajbans, kanske Luse då som gärna gnager på henne eller smäller till henne med tassen så att hon far iväg som en vante. Ibland får hon glädjefnatt och rejsar genom hela huset, alldeles vild och galen. Igår hade vi planeringsdag och eftersom jag inte visste när vi skulle sluta så fick jag ta Miza med till jobbet. Våra golv är alldeles nybonade och hon roade sig av hjärtans lust och försökte envis rejsa fast att hon for omkull hela tiden.

 


 
















Av Linda - 8 augusti 2009 17:35


Ja, ni som inte har Facebook har ingen aning om den dramatik som utspelat sig de senaste dagarna. Det har varit vakna nätter, tårar och ångest. Och allt detta på grund av en liten ullig varelse med en matchvikt på 880 gram som vi har haft förmånen att känna i 7 dagar. Hade det velat sig riktigt illa hade det bara blivit 6 dagar, så illa var det.


I torsdags började jag jobba 7.00 och det föll därför på husses lott att mata och rasta hundarna efter att jag hade åkt. Jag kom hem redan strax efter lunch och såg att valpen hade ett stort jack över nosen. Eftersom det fanns blodstänk precis utanför burdörren så antog jag att hon i vanlig ordning försökt gnaga sig ut.

Vi hade full fart hela eftermiddagen och valpen hjäpte mig att hänga gardiner och bädda rent i sängen. Husse kom hem på eftermiddagen och berättade att jacket i nosen kom från Luna. Valpen hade kommit lite för nära matskålen och Luna hade förvånande nog försvarat den. Vi hjälptes åt att tvätta såret, inte helt lätt med en vilt protesterande valp.

Framåt kvällen tyckte jag att hon började se svullen ut, och ju mer jag tittade desto större blev svullnaden. Hon låg och sov hela tiden och var inte alls sitt vanliga pigga jag. Vi ringde en elev som jobbar på djursjukhuset och rådfrågade, men det är ju såklart alltid svårt att ge råd på distans. Vi velade fram och tillbaka och valpen blev slöare och slöare. Så vi bestämde oss för att åka in.


Givetvis frågade de vad valpen hette vid inskrivningen och jag kunde inte förmå mig att säga att hon inte hade något namn och att vi just nu hade en omröstning i vår blogg. Så jag sa helt sanningsenligt att hon kallades Miza. För så har jag kallat på henne ända sedan första kvällen eftersom hon såg ut som en liten vilsen kattunge i den jättestora buren.

TUSEN TACK alla ni som engagerat er och röstat, men hon får fortsätta att kallas Miza. Vi fastnade aldrig för något av förslagen, även om vissa var klart bättre än andra, och vi hoppades att ni skulle kunna hjälpa oss med den saken.


Veterinären kom ut och tittade som hastigast på henne och konstaterade att det inte var livshotande. Vi fick vänta bra länge och när vi äntligen blev insläpta fick vi vänta länge till. Miza bara sov och efter ett tag började hon andas tyngre och häftigare. Tidvis var hon okontaktbar och ögonen snurrade i huvudet. Veterinären tömde svullnaden i näsan på var och gav henne smärtstillande och antibiotika. Så skulle vi vänta på ett recept. Och det gjorde vi. Och väntade lite till. Och lite till. Miza piggnade till och uträttade sin behov. Medan vi väntade. Och väntade lite till. 19.30 blev vi insläppta och 23.30 kunde vi åka. Totalt hade vi träffat veterinär eller sköterska i 10 minuter. 2000:- kostade det att hyra in sig på rum 2 i fyra timmar. Kostanden för medicinen var enligt kvittot löjligt låg.


Väl hemma drog Miza igång världens partaj, skällde och stojade. Strax innan 03.00 hoppade jag i sängen efter att ha tittat till Miza. Sedan vaknade jag flera gånger under natten för att se så hon mådde bra. På morgonen hade jag migrän och beslöt att stanna hemma. Miza mådde bra under förmiddagen och vid tio lekte jag med henne innan jag somnade om en stund. 30 minuter senare kom hon inte när jag kallade. Jag trodde att hon hittade på bus någonstans, men hon var borta. Till slut hittade jag henne under sängen, slapp och kall i sin egen kisspöl.


Givetvis blev jag hysterisk. Jag vet hur fort det kan gå illa för en liten valp. Jag lyckades få tag på husse samtidigt som jag försökte klä på mig och borsta tänderna. Vi körde till Djursjukhuset från varsitt håll, långt över vad hastighetsskyltarna tillät. Jag sprang in i receptionen, barfota, med handväskan på ena armen och Miza på andra. Tur att vi blev tagna på allvar! Hela karusellen drog igång och det blev syrgas och glucos. Hennes blodsocker var farligt lågt  och hon var i princip i koma. Så småningom fick hon även dropp, men det hjälpte inte riktigt, så de beslöt att behålla henne. Det var tungt att köra hem!


Men redan på kvällen ringde de och ville att vi skulle hämta henne. Då hade hon ätit så mycket att de blivit tvugna att ta maten ifrån henne. Och så hade hon skällt och gormat så mycket att de hade sår i öronen. Dessutom hade ingen tid att jobba eftersom alla bara ville pussa på den bedårande Mizan.

Förutom att hon är lite tunn så finns det inga fysiska fel på Miza. Veterinären gissade att hon inte ätit ordentligt, kombinerat med stressen vid flytten, chocken av bettet och besöket på djursjukhuset gjort att hennes blodsocker störtdök och därmed stängde av kroppen. Eftersom hon inte har ro att äta och är väldigt intensiv i sin personlighet så fick vi rådet att ha  honung hemma som vi kan ge om hon skulle bli trött.


Inatt har jag inte sovit speciellt mycket. Jag har vaknat ofta för att se så Miza mår bra. Och varje gång har hon legat så snällt på ett badlakan nedanför min säng. Så vi får hoppas att krisen är över för den här gången. Sluträkningen blev inte så fasligt dyr trots allt. Fast jag hade räknat med att lägga pengarna på helt andra skador i samband med vår vilda valp. Men det kommer kanske det också.



Presentation

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards