Ja, ni som inte har Facebook har ingen aning om den dramatik som utspelat sig de senaste dagarna. Det har varit vakna nätter, tårar och ångest. Och allt detta på grund av en liten ullig varelse med en matchvikt på 880 gram som vi har haft förmånen att känna i 7 dagar. Hade det velat sig riktigt illa hade det bara blivit 6 dagar, så illa var det.

I torsdags började jag jobba 7.00 och det föll därför på husses lott att mata och rasta hundarna efter att jag hade åkt. Jag kom hem redan strax efter lunch och såg att valpen hade ett stort jack över nosen. Eftersom det fanns blodstänk precis utanför burdörren så antog jag att hon i vanlig ordning försökt gnaga sig ut.

Vi hade full fart hela eftermiddagen och valpen hjäpte mig att hänga gardiner och bädda rent i sängen. Husse kom hem på eftermiddagen och berättade att jacket i nosen kom från Luna. Valpen hade kommit lite för nära matskålen och Luna hade förvånande nog försvarat den. Vi hjälptes åt att tvätta såret, inte helt lätt med en vilt protesterande valp.

Framåt kvällen tyckte jag att hon började se svullen ut, och ju mer jag tittade desto större blev svullnaden. Hon låg och sov hela tiden och var inte alls sitt vanliga pigga jag. Vi ringde en elev som jobbar på djursjukhuset och rådfrågade, men det är ju såklart alltid svårt att ge råd på distans. Vi velade fram och tillbaka och valpen blev slöare och slöare. Så vi bestämde oss för att åka in.

Givetvis frågade de vad valpen hette vid inskrivningen och jag kunde inte förmå mig att säga att hon inte hade något namn och att vi just nu hade en omröstning i vår blogg. Så jag sa helt sanningsenligt att hon kallades Miza. För så har jag kallat på henne ända sedan första kvällen eftersom hon såg ut som en liten vilsen kattunge i den jättestora buren.

TUSEN TACK alla ni som engagerat er och röstat, men hon får fortsätta att kallas Miza. Vi fastnade aldrig för något av förslagen, även om vissa var klart bättre än andra, och vi hoppades att ni skulle kunna hjälpa oss med den saken.

Veterinären kom ut och tittade som hastigast på henne och konstaterade att det inte var livshotande. Vi fick vänta bra länge och när vi äntligen blev insläpta fick vi vänta länge till. Miza bara sov och efter ett tag började hon andas tyngre och häftigare. Tidvis var hon okontaktbar och ögonen snurrade i huvudet. Veterinären tömde svullnaden i näsan på var och gav henne smärtstillande och antibiotika. Så skulle vi vänta på ett recept. Och det gjorde vi. Och väntade lite till. Och lite till. Miza piggnade till och uträttade sin behov. Medan vi väntade. Och väntade lite till. 19.30 blev vi insläppta och 23.30 kunde vi åka. Totalt hade vi träffat veterinär eller sköterska i 10 minuter. 2000:- kostade det att hyra in sig på rum 2 i fyra timmar. Kostanden för medicinen var enligt kvittot löjligt låg.

Väl hemma drog Miza igång världens partaj, skällde och stojade. Strax innan 03.00 hoppade jag i sängen efter att ha tittat till Miza. Sedan vaknade jag flera gånger under natten för att se så hon mådde bra. På morgonen hade jag migrän och beslöt att stanna hemma. Miza mådde bra under förmiddagen och vid tio lekte jag med henne innan jag somnade om en stund. 30 minuter senare kom hon inte när jag kallade. Jag trodde att hon hittade på bus någonstans, men hon var borta. Till slut hittade jag henne under sängen, slapp och kall i sin egen kisspöl.

Givetvis blev jag hysterisk. Jag vet hur fort det kan gå illa för en liten valp. Jag lyckades få tag på husse samtidigt som jag försökte klä på mig och borsta tänderna. Vi körde till Djursjukhuset från varsitt håll, långt över vad hastighetsskyltarna tillät. Jag sprang in i receptionen, barfota, med handväskan på ena armen och Miza på andra. Tur att vi blev tagna på allvar! Hela karusellen drog igång och det blev syrgas och glucos. Hennes blodsocker var farligt lågt  och hon var i princip i koma. Så småningom fick hon även dropp, men det hjälpte inte riktigt, så de beslöt att behålla henne. Det var tungt att köra hem!

Men redan på kvällen ringde de och ville att vi skulle hämta henne. Då hade hon ätit så mycket att de blivit tvugna att ta maten ifrån henne. Och så hade hon skällt och gormat så mycket att de hade sår i öronen. Dessutom hade ingen tid att jobba eftersom alla bara ville pussa på den bedårande Mizan.

Förutom att hon är lite tunn så finns det inga fysiska fel på Miza. Veterinären gissade att hon inte ätit ordentligt, kombinerat med stressen vid flytten, chocken av bettet och besöket på djursjukhuset gjort att hennes blodsocker störtdök och därmed stängde av kroppen. Eftersom hon inte har ro att äta och är väldigt intensiv i sin personlighet så fick vi rådet att ha  honung hemma som vi kan ge om hon skulle bli trött.

Inatt har jag inte sovit speciellt mycket. Jag har vaknat ofta för att se så Miza mår bra. Och varje gång har hon legat så snällt på ett badlakan nedanför min säng. Så vi får hoppas att krisen är över för den här gången. Sluträkningen blev inte så fasligt dyr trots allt. Fast jag hade räknat med att lägga pengarna på helt andra skador i samband med vår vilda valp. Men det kommer kanske det också.