Idag gällde det! Sista deltävlingen i klubbmästerskapet. Trots att vi inte varit med på alla tävlingar så låg Nova på 2:a plats efter SM-vinnaren Agneta och Zingo, endast 6 poäng efter. En fjuttig poäng efter oss låg Ivan och Zaga. Spice har verkligen gjort en helt fantastisk säsong och låg på 5:e plats. Så spänningen låg i luften? Skulle någon klara av att ta Zingo och skulle jag få behålla min andraplats?

Vädret har inte varit bättre idag än det var igår och jag undrade hur många som egentligen skulle komma på klubbtävlingen. Men det kom en hel del, speciellt i medium. Spänningen ökades på ytterligare av att Agneta inte själv skulle springa med Zingo utan lämnat honom till Eva Leandersson. På tävling har Eva gjort jättebra lopp med Zingo men skulle hon bruka allvar nu när det bara var klubbtävling?

Hoppklassen var enkel och byggde på fart. Det blev många nollor och snabbast vann. Spice gick jättefint och slutade 2:a. Nova däremot  virrade till det och höll på att diska sig och det kostade ett par sekunder att reda ut det. Hon slutade 4:a, efter Ivan och Zaga som då åt upp den ledning vi hade.

Agilityklassen var hemsk. Den var som en trea fast med märkliga avstånd. Värst av allt var tunnel under A-hindret. Vid ena passagen skulle man direkt upp på A-hindret efteråt och i nästa passage skulle hunden ta A-hindret och sedan hitta rätt in i slalom.

Spice skötte sig så snyggt att vi fick stående ovationer. Och så vann vi också klassen. Spice fixade svårigheterna vid tunneln så galant att jag planerade att göra likadant med Nova. Jag hade fördelen av att starta sist och kunde gå på de andras resultat. Ivan och Zaga diskade sig och jag behövde bara at mig runt för att säkra 2:aplatsen. Till mitt stora förtret gick Eva och Zingo felfritt och jag skulle bli tvungen att försöka slå den för att kunna vinna.

Allt flöt på som det skulle ända till vi kom till tunneln under A-hindret. Nova hörde fel och trodde jag sa LÅNGEN istället för TUNNEL.  Fast jag förstår inte varför eftersom jag aldrig säger lången.

Zingo vann klassen och därmed klubbmästerkskapet. Vem som blev tvåa vet vi inte. Ivan och jag har nämligen lika många poäng och det står inte i reglerna hur man gör då. Vi ska se över reglerna på medlemsmötet om två veckor så då vet vi svaret.

Tittar man på antalet vinster över den andre så vinner jag. Tittar man på högst noterad poäng så vinner jag ändå. Beslutas det att vi ska dela på äran så förlorar jag. Jag gillar nämligen inte att dela.

Jag har aldrig så intensivt önskat att jag hade kunnat strunta i en tävling som jag önskade i morse. Det är klart, om jag VERKLIGEN ville, så hade jag ju kunnat stanna hemma.

Men:

A. Det var ju inte så långt att köra

B. De körde storleksklasserna separat. Springa sina lopp och sedan åka hem. Najs!

C. Det var ju faktiskt sista tävlingen för i år

D. Det var ju troligtvis sista chansen att ta den där agilitypinnen

Med dessa fyra ypperliga argument FÖR så kunde jag bara hitta ett som var MOT - vädret! Jag menar, vilken normal människa åker och tävlar agility i storm och regn som faller på tvären? Jo, vi! Och är ju liksom inte första gången heller. Vem minns inte Skurup ifjol? Det var vid ungefär samma tidpunkt om jag inte minns fel.

Vi brydde oss inte om att sätta upp tält eller ta ut några hundar. De hade det både varmare och bekvämare i bilen. Vad oss anbelangar så hade vi det vare sig varmt eller bekvämt. Men vi överlevde.

Hoppklass 3

Rolig bana med ett slut som krävde en förare som var lite med. Inget svårt, men när hundradelarna räknas så gäller det att vara nära och ha tajta svängar. Helt klart min svaghet. Att vara på rätt ställe när jag måste.

Fast just den här gången så förvånade jag mig själv. För jag lyckades hinna precis dit jag skulle och genomföra min handling på ett bra sätt.

Spice Pirayansson är sannerligen en ojämn hund. Ojämn men briljant. Just i hoppklassen var hon briljant och visade att hon kan svänga snävt om hon bara vill.

Nova gjorde också sitt bästa även om jag tyckte att hon var lite långsam. Två bra nollor räckte till en sjunde respektive åttonde plats. Gissa hur många pinnar de delade ut? Alla som gissar på 7 st har fel. Alla som gissar på 8 st har fel. Alla som gissar på 6 st har rätt. Min otur håller alltså i sig och jag hade inte marginalerna på min sida. Nova är redan SM-klar i hopp, men Spice kunde gott ha fått en pinne.

Agilityklass 3

Bra flytig bana där det gällde att jobba hela tiden. Återigen förvånade jag mig själv genom att vara placerad där jag hade tänkt. Nästa hela tiden.

Spice var mindre briljant i detta loppet och klarade exakt 4 hinder. Hinder 5 var en tunnel där man skulle ta fel ingång. Gissa vilken Spice tog?

När jag startade med Nova var jag nervös. Nu eller aldrig liksom. Tunneln säkrade jag upp genom att springa som sjutton och göra ett framförbyte. Kontaktfältet på balansen satt. Efter A-hindret höll jag på att sätta hjärtat i halsen när Nova missförstod mig och hoppade ett hinder på diagonalen istället för att bara svänga runt hinderstödet och komma tillbaka. I ett hisnande ögonblick trodde jag att hon skulle hoppa tillbaka men rent automatiskt hade jag bytt hand och visade rätt väg. Som tur var så fann jag mig och sprang vidare och vi klarade oss imål på noll fel.

Tyvärr så kom Nova 8:a igen och endast sex pinnar delades ut.

Husse sprang förresten själv med Luna och de gjorde två fina felfria lopp. Fast i agilityklassen fick han nästan publiken att svimma. Vid näst sista hindret ramlade han på den ojämna marken och Luna stannade. Jag var säker på att det blev en vägran, men det klarade sig. Tyvärr rann tiden iväg, men alla var mest oroade för husses knä.

Så var tävlingsåret slut för den här gången och vi var fullkomligt genomblöta. Vi gick in i klubbstugan och bytte om och drack lite kaffe. Sedan sa vi hejdå och god jul till alla och åkte till Stoff & Stil. Jag har velat åka dit hur länge som helst men aldrig fått möjlighet. Min stackars kreativa hjärna slog fullkomligt bakut när jag klev in i detta inspirationspalats. Nu tror ni säkert att jag handlade för en hel förmögenhet? Det gjorde jag inte. Jag kände att jag bara var tvungen att åka hem och smälta allt jag sett för att återvända vid ett annat tillfälle med en mera nykter syn på saker och ting.