Så var det äntligen avklarat, det som jag fasat för den senaste månaden. Som jag har velat hit och dit, om jag verkligen skulle genomföra denna dårskap eller inte. Hade det bara hängt på mig så hade det nog inte blivit av. Men husse har verkligen sett fram emot att få se Prinsessan Mazarin i ringen. Men nu är det gjort!

Att visa valp är på många sätt väldigt opretentiöst. Förutom att bita domaren så får valpar uppföra sig nästan hur de vill. Jag har försökt få lite fason på vår vilda Mazarin, men det har gått sådär. Miza tycker inte om att uppföra sig och är inte mogen nog att ställa krav på. Då bryter hon ihop fullständigt och blir ledsen.

Fysiskt är Miza en fullkomlig katastrof nu, 5 månader som hon är. Tänderna spretar hur som haver i munnen; några håller på att ramla ut och andra är på väg att växa upp, och av den fina pälsen finns det ingenting kvar.

Sedan är hon ju såklart fortfarande pytteliten, även om vi kan se att hon har växt massor och mestadels består av fyra långa ben och ett stort huvud på en tunn liten hals.

Miza tävlade mot fyra andra tikar i klassen 4-6 månader. Hon följde i alla fall fint med i kopplet under första rundan. Hon vägrade såklart att stå uppställd, hon satte sig på baken precis som husse lärt henne. Att jag enträget tränat på "stå" föll helt ur hennes lilla huvud.

När jag ställde upp henne på bordet för att vänta på min tur så överraskade hon mig genom att stå blickstilla och alldeles perfekt. Hon står väldigt bra alldeles av sig själv, det är bara när det blir lite läskigt som benen spretar åt alla håll.

Strax innan domaren skulle bedöma Miza så satte några igång med att prova pipisleksaker vid ringside. Gissa hur bra Miza stod då? Jag hade fullt upp med att få henne att stanna kvar på bordet. När jag sedan ställde upp framför domaren för att få kritiken så började pipandet igen och Miza gjorde allt annat utom att stå upp. Suck!

Jag visste redan från början att en placering inte skulle vara något att räkna med, men eftersom det bara var fem deltagande hundar i klassen så blev vi "placerade" sist. Kritiken löd kort och gott:

"Allt för liten och outvecklad. Sunt konstruerad och välgående. Tunnt huvud. Mörka ögon och välburna öron."

Givetvis är det alldeles sant, men det kändes lite hårt att få det på pränt. Min enda tröst är att Miza, till och med i sitt ganska fula tillstånd, skördat hjärtan även bland sheltieuppfödarna. Hon får helt enkelt fortsätta att vara ljuvlig och så får vi se om vi vågar visa henne på Malmö Int. i mars.

Fotograf: Ulla Muchardt