På Linnégatan 23 är det full rulle. Och jag är inte inblandad alls. Nej, det är Nisse och Tuff – alias grabbarna Grus – som står för underhållningen. Man kan ju tycka, att med korgar fulla med leksaker så borde de väl kunna hitta något bättre än en gammal ryggborste utan skaft. Borsten hittade Tuff under badrumsskåpet och nu är det deras favoritleksak. Jag tröstar mig med att den aldrig är använd och bara hängde i badrummet som dekoration.

Man kan inte säga annat än att grabbarna har mycket energi och tar sig för ett och annat. Och det är minsann stor skillnad på de två trots att de är kullsyskon. Nisse är stor och bullrig och absolut superpositiv. När vi koppeltränar eller jobbar med klickern så är han på. Tuff är mer undrande och tillbakadragen och vill han inte jobba så tjurar han.

För övrigt så nalkar sig slutet på vår agilitysemester. I veckan så börjar vårens kurser, men redan i helgen tjuvstartade vi så smått. Eftersom vi ändå skulle till Oskarström med Miza så bestämde jag att det lika gärna kunde vara en obligatorisk tävling för vissa grupper. Lika bra att gå ut hårt liksom. För en del av dem var det tävlingsdebut eller debut med nya hunden, så det blev en del frågor och funderingar. Men alla var duktiga och det är inte utan att det ska bli lite kul att komma igång igen. För egen del är det ett tag innan det är dags att tävla och under tiden får jag trösta mig med att gå kurs för Annica Aller nästa helg. Sjutton vet hur det ska gå, har ju inte gjort något vettigt sedan i november.

Miza tävlingsdebuterade i Oskarström. Det var minsann inga snälla eller ens roliga banor att börja sin karriär på. Miza var helt klart avvaktande och tyckte nog inte inomhustävlingar var så hoppsan. I första loppet tog hon sig igenom med en vägran och ett litet tidsfel. I andra loppet var banan mer som en klass 2 med massor av skarpa svängar. Det var inte så många som tog nollade, inte heller så många som tog sig igenom.

Husse gjorde i alla fall succé iförd rosa tröja och svettband med MIZA tryckt på. Film kommer så småningom.

Grabbarna var såklart tvungna att följa med, vi kunde ju inte lämna dem ensamma en hel dag. De fick sitta i stora bilburen tillsammans med mamma Spice. För säkerhets skull sydde jag även varsitt tjock fleecetäcke de kunde ha på sig.

När vi tittade till dem trodde vi att vi skulle träffa två ledsna gossar. Men den som var ledsen var Spice. Hon satt upptryckt i ett hörn av buren med lidande min medan grabbarna körde brottning i resten av buren.

Efter lunchen uppstod dock ett litet problem. Grabbarna behövde uträtta sina behov efter maten och vinden blåste snålt med vidhängande snö. De frös så de skakade och ville inte kissa alls. Till slut hade jag inget annat val än att ta med dem in i ridhuset, åtminstone så länge att jag fick hämtat mina vantar. Det dröjde innan jag kom ut ska jag säga. För alla ville hälsa på de charmiga små dunbollarna.

Vi hittade så småningom lite lä på stallbacken och där uträttade de snällt sina behov. När vi kom hem framåt kvällen somnade både grabbarna och Miza, och vi såg knappt till dem på hela kvällen.