Malmö Int. brukar varje år vara startskottet för agilitysäsongen. Jag brukar fokusera på att samla poäng till Årets Agilityhund eftersom jag brukar vara klar för SM. Men en snörplig felräkning av pinnar och SBK:s usla uppdateringar av kvallistorna gjorde att jag upptäckte mitt misstag alldeles för sent. Nova var inte alls klar för SM och jag hade ägnat årets sista tävlingar åt att leka och testa lite olika saker. Uppenbarligen gick det inte så bra eftersom inte ens nya handlingsmoves gav oss fler pinnar. Men det spelade ingen roll. För Nova var klar för SM. Trodde jag.

Så när säsongen nu börjar igen så har jag två chanser att ta den sista förhatliga pinnen. Eller rättare sagt, bara en, eftersom jag sumpade det hela på Malmö Int.

Förutom agilityn så hade jag anmält både Nova och Rupa till utställningen med tanken att skaffa en handler till Rupa och så fick jag se om jag hann dit med Nova. För hoppklassen och SM-pinnen hade prio 1. Handler till Rupa visade sig vara lätt avklarat – tusen tack Mari för att du ställde upp – men att försöka tajma utställning och agility visade sig vara svårare. Redan i planeringen så skulle det bli lite tajt och det hela blev inte bättre av att ringarna låg en bra bit ifrån varandra. Så jag fick springa fram och tillbaka som en galning för att kolla läget med jämna mellanrum.

Men innan det ens var tal om utställning så skulle jag springa agilityklass. Underlaget var sagolikt, domaren hade ritat en riktigt rolig bana, Nova rörde sig med en snigels hastighet och Spice med ljusets.

Banan hade en riktig knepig slalomingång med ett hopphinder alldeles bredvid. Hundarna kom i full fart på en raksträcka och skulle därefter hitta slalomingången. Det fanns väl egentligen bara tre möjligheter.

1. Göra ett bakombyte in även om det var trångt

2. Köra vänsterslalom och fixa till någon form av byte/trängning efter slalom

3. Göra framförbyte innan slalom

Jag gjorde inget av det. Jag satsade järnet och gav mig sjutton på att jag skulle hinna göra ett blindbyte. Med Nova var det inga större problem. Henne tappade jag istället bort på tredje hindret från slutet. Det var dumt, att diska sig, för annars hade hon varit en av klassens få nollor.

Spice var på ett ganska läskigt humör. Hela hon vibrerade av återhållen energi som bara väntade på att explodera. Jag funderade länge och väl på om jag skulle våga göra det där blindbytet även med henne. Jag fick till en perfekt släppunkt tre hinder innan bytet och bestämde mig för att sticka. Och jäklar i min lilla låda vad bra det blev! Tyvärr läste Spice mig alldeles fel några hinder senare och fick en vägran. Vi slutade 8:a i klassen, men enbart tiden hade räckt till en 5:e plats. Surt, sa räven.

Efter loppet rusade jag iväg till sheltieringen för att se hur långt de hade hunnit. Jag tittade ett tag och räknade ut att det var ca. en timme innan det var dags för veterantikarna. Så jag gick tillbaka till agilitybanan. Så småningom byggdes det om till hoppklass och jag fick ta mitt pick och pack och gå bort till sheltieringen för att börja fluffa. Mitt i alltihopa ringde husse och upplyste om att large hade kommit halvägs. Var det min tur snart? Nu blev jag allt lite nervös. Skulle jag hinna visa Nova, som trots allt var fluffad och klar?

Mirakulöst nog blev det vår tur att gå in i ringen. Rupa fick Good i kvalitet med kritiken:

”Liten veterantik. Feminin helhet. Knappt vinklad fram och bak, visar tydliga tecken på de grå tinningarnas charm. Rör sig lite stelt. Bra pälskondition med tanke på åldern.”

Nova fick Very good i kvalitet med följande kritik:

”Feminin tik. Något smalt huvud med runda ögon. Bra bett. Lätta öron. Bra päls och färg. Tillräckligt vinklad fram och bak. Bra kropp för sin ålder, rör sig med glädje.”

Jag hann knappt få min kritiklapp innan en bekant rusade in i ringen och tog hunden från mig och skickade iväg mig mot agilitybanan. Tydligen var jag efterlyst och banvandringen pågick för fullt.

Banan var inte så jätterolig och innehöll ytterligare en knepig slalomingång. Av banan för att ta reda på startnummer och vilken hund som skulle in. Som tur var så startade Spice först, Nova hade fortfarande inte kommit tillbaka från utställningsringen.

Spice var tokladdad och det kändes inte som om vi var på samma planet ens. Innan jag visste ordet av så hade vi dragit på oss 15 fel plus lite tidsfel. Så kan det gå!

När jag gick av banan såg jag att Nova var tillbaka tillsammans med alla saker jag lämnat vid utställningsringen. Tack snälla familjen Borgström för att ni tog hand om alla mina saker och hundar!

För Novas del var det nu det gällde. Det började jättebra med tajta fina svängar i staketet. Men sedan smet Nova under ett hinder, hon tyckte väl att det var för högt, och stack in två morrhår i tunneln och blev diskad. Det var den SM-pinnen det!

Men på det hela taget är jag nöjd med min prestation i agilityklassen och innan vi åkte hem hann vi med lite shopping. Vi somnade minsann på soffan både två efter middagen. Jag vaknade till och släppte ut hundarna (tror jag) och kröp sedan ner i sängen. Husse däremot somnade om och sov på soffan större delen av natten.

 

Anki/Dumle

20 mars 2011 20:38

Jag är imponerad att du klarade två saker samtidigt. Inte lätt att styre en över energisk Spice, kan jag tänka mig!! Ag-banan såg spännande ut. Kanske något vi ska ha på kursen.

 

Sara

21 mars 2011 10:22

Du var ändå duktig som hann med allt :)
Kul att se dig svägerskan :)

http://lunaqueen.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra helgen var vi på FitDog-läger. Det började redan på fredagen med en föreläsning om balansbollsträning. Väldigt bra för mig som precis har börjat lite. För att slippa åka fram och tillbaka så tog vi in på hotell och som vanligt så var det ett äv...

Förra helgen var Steppa, Skrutt och jag på uttag till WAO i Kinnaredshallen. Vi bodde på hotell i Jönköping med trevligt sällskap och god mat. World Agility Open går i Holland i maj. Förutom vanliga agility- och hoppklasser så tävlar man även i sno...

Det har varit dött i bloggen sedan årsskiftet. Dels har det inte hänt så mycket och dels så känns det som om bloggens funktion har spelat ut sin roll. Den är meckig att uppdatera och lite svårhanterad. Men samtidigt vill jag inte göra mig av med den....

Året 2017 är snart till ända och jag tycker att det är svårt att skriva en årskrönika just i år. Det har hänt så mycket både positivt och negativt och det går liksom inte att skriva ner allt. Men det jag tar med mig från 2017 är hur oändligt tacksam ...

Det har inte varit mycket bloggande här på sistone. Det har varit mycket med både jobb, hundar, kurser och julstök. Planen var att fylla bloggen med underbara bilder och roliga texter om våra valpkullar men tyvärr blev det platt fall. Yippie födde i ...