Vad är det egentligen som driver en att tillbringa varje helg på agilitytävlingar?

Alla har väl sina anledningar, men för mig handlar det om umgänget, spänningen och jakten på SM-pinnar. För oss vanliga, som inte har en suck att komma med i landslaget, är nog SM årets höjdpunkt. SM är det man jobbar för hela året.

Med Spice är det självklart att satsa men Nova hade jag bestämt mig för att pensionera och bara köra på skoj. Men så började pinnarna att ramla in och SM verkade inte vara så långt borta. Så tog det stopp. Inte en pinne på månader. Förra helgen blev det minsann en och tävlingsdjävulen tittade fram igen. Och igår var det nära.

idag tävlade vi i Lund, trots åska och trombvarning. Fast det visste vi inte förrän vi kom dit och slagit upp tältet. Tur var väl det, annars hade jag aldrig åkt. Åskan mullrade ljudligt runt oss hela tiden, men någon tromb såg jag inte till.

Agilitybanan var inte svårt, men förarna gjorde den svårare än den var. Spice gick in som nummer 10 och tog ledningen i klassen. När Nova startade som nummer 58 hade ingen annan nollat. Snacka om att jag var nervös när jag gick in! Nolla betydde både SM-pinne och eventuellt ett cert. Jag var så noga så noga med allting och såg till att hon höll sig i schack på alla kontaktfälten.

Och bästa tanten gjorde det, nollade under referenstiden. SM-pinnen var i hamn och frågan var hur det blev med certet. På något vis hade husse missat en amris som smugit sig in bakom Spice och den slog Nova med inte ens en sekund.

Spice vann och Nova kom trea, så nu är hon klar för SM!!!!

Hoppklassen var rolig och annorlunda. Tyvärr fick jag inte prova hela eftersom jag råkade diska Spice på mitten. Jag blev så full i slratt att jag inte kunde fortsätta. Husse skulle provköra Nova inför lagklasserna och det blev nog sisådär en tio fel.

Efter klass 3 var det dags för lag och vi tävlade med en hund kort. Nova och husse har inte kört så mycket ihop, Jimmie och Max är lite orutinerade ännu och Spice är bara bäst. Frågan var om det skulle räcka.

I agilityklassen drog vi på oss fem fel och det räckte till en tredjeplats utan pinne. Fast det gjorde inte så mycket eftersom vi bara får ta en agilitypinne till, resten måste vara i hoppklass.

I hoppklassen blev det också fem fel, men vi hade turen på vår sida. Lagen efter oss hade 6 fel eller mer och det räckte till en andraplats och pine. Så nu är det bara två kvar!

Efter ytterligare en veckas regn så var den stora frågan; blir det något Sofiero i år?

Personalen var orolig för gräsmattan där agilityn skulle hålla till och många ringar fick flyttas på grund av leran. Men till slut så!

Två hundar att tävla och en hund att ställa - givetvis klockar det. Sheltieringen låg bara ett stenkast från agilitybana, men vad hjälper det när jag beräknas vara i båda ringarna samtidigt? men som genom ödets försyn så missade domaren båter från Helsingör och allting blev försenat en timme. Alla verkade ta det med ro men ingen blev nog så glad som jag. Samtidigt som largehundarna började tävla så traskade jag in i ringen med Skrutt. Mycket kan sägas om det som försigick i ringen, men det var inte så trevligt och känslorna svallade. Men jag fick min bedömning och kunde sedan gå därifrån, som jag sa till någon: dit jag hör hemma. Domaren dömer och det får vi acceptera, men jag har aldrig tidigare känt mig illa bemött av vare sig domare eller funktionärer.

"Bra storlek, behöver bättre könsprägel, något rund i skallen, behöver fylla ut i nosparti, bra öron, kort hals, bra rygg i passande benstomme, bra vinklar, bra päls, rör sig bra. Kv: Very good"

På agilitybanan gcik det mycket bättre. Banan var mer klass 2 än internationell klass 3, en riktig racerbana. Det skumma underlaget stökade dock till det i alla klasserna. Det var inte lerigt och det var inte vått, det var mer svampigt och fjädrande. Speciellt large hade stor problem med rivningar.

Nova startade först och vi satsade på SM-pinne. Hon gick fint och rev tyvärr ett hinder som stod i uppförsbacke. Men jag är nöjd ändå och vi gjorde vårt bästa. Pirayan knatade på bra och kom 4:a. SM-pinne nummer 27 var det.

Hoppklassen var lika snabb och flytig den. Jag måste också ha varit snabb och flytig för jag hann med saker jag inte hade tänkt. Hundarna skötte sig kanon, men hoppklass är inte riktigt vår grej. 6:a och 7:a blev det och Spice fick SM-pinne nummer 28.

Förresten, mitt mellan klasserna fick jag in och visa hund igen iförd leriga långbyxor och fotbollsskor. Skrutt fick äran att vara med i avelsklassen tillsamman med pappa Caesar. Enda gruppen som deltog, tyvärr utan HP.

  Foto: Stig Blom