Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under november 2011

Av Linda - 24 november 2011 11:33

För ett år sedan föddes det fyra små underverk på Linnégatan. Och alla har de vuxit upp till glada och positiva, stabila och framför allt älskade hundar. Grattis Skrutt, Twice, Iris och Nisse på 1-årsdagen!


 

ANNONS
Av Linda - 16 november 2011 09:33

Kom precis på att jag alldeles glömt bort att Skrutt har debuterat på agilitybanan. Nja, så märkvärdigt var det inte, serietävling på Bialitt, men ändå. Lite spännande var det allt.

Han fick först starta i nybörjarklassen. 10 fel och klart godkänt. Missarna får nämligen jag ta på mig. Stel som sjutton i benen efter att ha varit funktionär en hel klass, det rimmar inte så bra med en överspeedad hund.

Styv i korken lät jag honom starta i den öppna hoppklassen. Min erfarenhet av Prins-Pojken är dett det går bättre med massor av hinder och inga löpsträckor. Om det berodde på den övertända hunden eller mina stela ben vet jag inte, men jag fick bära ut jycken från banan - helt hysterisk.

Endast nybörjarklassen finns på film, sedan dog batteriet.


ANNONS
Av Linda - 12 november 2011 20:54

Idag har vi haft besök av djurtolken och vi har pratat med både Skrutt och Miza.


Skrutt var först ut:

"jag är mammas bebis och det är jag väldigt stolt över. Jag blir gullad och kelad med och kommer undan med det mesta. Jag älskar att vara med och titta när de andra jobbar men det är ju inte så att jag längtar efter att lyda. Jag är så smart att bara jag blinkar och viftar på svansen så gillar alla mig. Jag vet att alla tycker att jag är underbar och vacker, sen att jag är social är ju inget hinder. Jag gillar tanten men tar inte order från henne. Och sorgen efter min bästa kompis och lärare är inte kul men jag vet att hon finns hos oss igen. Och matte kan se henne om hon bara vill. Hon är i sovrummet på natten och hon hälsar att hon är frisk, springer och hoppar precis som vanligt. Och hon är inte tjock och kan äta vad hon vill.

Katarina tillägger också att Nova tröstar mig när jag är ledsen och ligger i min säng, tätt intill.

Jag tror att jag kommer att bli världens bästa tävlingshund, för när jag blir gammal nog kan jag allt utan att träna. Jag har ju sett allt innan och det ger mig en fördel framför alla andra små hundar och jag är ju inte liten, jag är ju stor. jag har egentligen inget att klaga över, jag har allt. Den bästa familjen man kan tänka sig och det är jag väldigt tacksam för."

 

Jag frågade även om Skrutts och Mizas relation och får till svar att de ser varandra som konkurrenter och är inte alls så bästa vänner som jag har inbillat mig.


Miza säger såhär:

"Jag är varken liten eller bebis längre. Jag är stor och vacker och väldigt intelligent. Jag förstår alltid vilken väg man ska ta. Den närmsta. Jag räknar ut åt vilket håll vi ska springa och jag hoppar högst av alla. Ibland säger de att jag inte är snabb men då är det inte så. Jag är jättesnabb och orkar jättemycket. Ingen klår mig vad de än säger. Jag har roligt.

Jag tycker att den lille är bara till besvär och väldigt överlägsen. Men sen när han inte har någon då lägger han sig hos mig. Då duger jag. Han leker inte så kuliga lekar. Och när jag har fått mina valpar så behövs han inte alls. Då ska jag bli världens bästa mamma och då kan jag inte springa och hoppa på ett tag så då tar jag semester.

Jag tycker det är jättekul när jag får mycket uppmärksamhet. Jag har sovit lite illa ett tag men jag känner inte alls att det är något utan jag mår hur bra som helst. Jag är en flockhund och jag har den bästa familjen man kan tänka sig."


Tänk vad mycket de har att säga! Nästa gång tror jag att jag ska prata med Nova. Ni som vill prata med era hundar, maila mig så kommer Katarina tillbaka.


Av Linda - 12 november 2011 19:36

Jag måste nog säga att jag gillar utställningar allt mer. Det är en rolig konst att fluffa hund och jag börjar lära känna helt andra människor än på agilitybanan. Agility kommer alltid i första hand men det känns som om utställning är ett bra alternativ den dag jag inte kan springa mer. Och med tanke på hur min kropp mår just nu så är det nog inte långt kvar till den dagen =(


Med till Växjö hade jag Miza och Skrutt. Ja, husse följde också med som kennelpojke och Mizasupporter. Skrutt var först ut i ringen och han hade konkurrens av många fina pojkar. Han föll inte domaren helt i smaken, och även om han hade många fin saker och säga så blev det very good på grund av för lite päls och ostabila framben.


"11 månader. Medelstor. Maskulint huvud. Mycket bra uttryck. Korrekt bett. Bra nosparti. En aningen kraftigt stop. Välplacerqde öron. Korrekt ansatta öron. Mycket bra hals och kropp. Bra benstomme. Normalt vinklad. Rör sig väl från sidan, ej helt stabil fram. Korrekt ansatt och buren svans. Ej i bästa päls."


Efter lite shopping och skitsnack så var det dags för Miza. Öppenklassen var väldigt stor och delades på två grupper, med Miza i den andra. Det blev en lång väntan och Miza roade sig med att tigga godis och kramar från dem som satt vid ringside. Oavsett vad domarna säger så är Miza ett charmtroll av stora mått. Framför oss stod Spice halvsyster Sunny-Hill's Blue Belle, så fin, så fin.


Jag var lite nervös inför att visa Miza. Jag tycker fortfarande att hon är lite för rultig och pälsen hade flugit sin kos. Domaren gillade henne, men det blev som vanligt blått kort och "Hon är alldeles underbar, men..." För liten!


"För liten. Mycket feminin. Utmärkt uttryck. Korrekt bett. Får inte få kraftigare stop. Korrekta öron. För sin storlek utmärkt hals, kropp och benstomme. Lite stelt vinklad fram, normalt bak. Rör sig väl. Utmärkt päls. Bra temperament."

 

På det hela taget är det bra kritiker och från säker källa fick jag höra att det blåa kortet är lika med den gamla ettan. Miza kommer aldrig att få exellent på grund av sin storlek, men Skrutt ska minsann få!


 


Av Linda - 5 november 2011 22:18

Usch, vad jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Jag har skrivit en rad och tårarna rinner redan.

"Bara en hund" - vilket j*vla skitsnack!


Det är en vecka sedan Nova lämnade oss och min sorg är inte mindre, bara annorlunda. På något sätt måste livet gå vidare även om det känns motigt. Små saker påminner mig hela tiden om att det fattas en i flocken. Jag får numera dammsuga ifred utan att någon jagar dammsugaren. Samtidigt som det är väldigt skönt att få dammsuga i lugn och ro så skulle jag tusen gånger hellre ha en hysterisk Nova hängande i munstycket. Ingen står längre under min stol när jag jobbar och gör konstiga ljud. Ingen väcker mig med mjuka snusningar och kittliga morrhår på ögonlocken. Det gör fortfarande ont att prata om henne, att tänka på att hon inte längre finns. Åh, vad jag älskade den hunden!

Hon har gjort intryck på många, fler än vad jag någonsin trodde. Tack för allt stöd vi fått både genom SMS och Facebook.


Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om denna underbara hund men orden räcker inte till. Inlägget får istället avslutas med en bildkavalkad. Nova var högt älskad och kommer att vara evigt saknad. Hon lever vidare genom sina barn och barnbarn.


 

Smedjenäs Black Poppet

2002-2011 


             

   


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se