Usch, vad jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Jag har skrivit en rad och tårarna rinner redan.

"Bara en hund" - vilket j*vla skitsnack!

Det är en vecka sedan Nova lämnade oss och min sorg är inte mindre, bara annorlunda. På något sätt måste livet gå vidare även om det känns motigt. Små saker påminner mig hela tiden om att det fattas en i flocken. Jag får numera dammsuga ifred utan att någon jagar dammsugaren. Samtidigt som det är väldigt skönt att få dammsuga i lugn och ro så skulle jag tusen gånger hellre ha en hysterisk Nova hängande i munstycket. Ingen står längre under min stol när jag jobbar och gör konstiga ljud. Ingen väcker mig med mjuka snusningar och kittliga morrhår på ögonlocken. Det gör fortfarande ont att prata om henne, att tänka på att hon inte längre finns. Åh, vad jag älskade den hunden!

Hon har gjort intryck på många, fler än vad jag någonsin trodde. Tack för allt stöd vi fått både genom SMS och Facebook.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om denna underbara hund men orden räcker inte till. Inlägget får istället avslutas med en bildkavalkad. Nova var högt älskad och kommer att vara evigt saknad. Hon lever vidare genom sina barn och barnbarn.

Smedjenäs Black Poppet

2002-2011