"Ååh, jag längtar till jag får börja tävla i Töntligan igen! sa en elev till mig när vi stod och tittade på en klass 1. Vi hade båda varit inne i klass 3 med våra "gammelhundar" och var måttlig nöjda med resultatet. Vid våra fötter satt påläggskalvarna och följde hunden på banan med stort intresse.

Så sedan dess har klass 1 kärleksfullt kallats för Töntligan. Och det ÄR roligt att tävla Töntligan med sin alldeles nya hund.

I lördags var det äntligen Skrutts tur att debutera, tillsammans med sin syster Iris. Twice skulle också ha varit med men hennes matte blev bjuden på en resa och lämnade hunden hemma hos oss. Hade det inte varit för att debuten är så speciell så hade jag gladeligen startat henne. Tänk er - tre Stormstjärnor ur samma kull på plan!

Upp tidigt som sjutton för att få hunden inmätt, träffa lite folk, snacka lite skit och återvända hem för att mata mig själv och resten av flocken. Husse tog sitt pick och pack och drog till Finland i fredags och lämnade mig ensam med fem vuxna hundar och en valp.

In med hunden i bilen igen för att åka tillbaka och tävla.

Resultatet blev 10 fel i varje klass. De flesta hade nog varit toknöjda med en sådan debut. Men inte jag. För han krånglade inte i säcken. Han missade inte kontaktfälten. Han fick helt enkelt vägringar för att han inte kunde hålla truten och springa rakt fram. Och DET irriterar mig! Han hade kunnat få göra alla nybörjarfel som finns i boken, men att springa förbi hinder för att han ska skälla på mig är inte okej.

Hans syster däremot var mycket duktigare och vann minsann agilityklassen. Stort grattis från stolt uppfödare!

Tidigt på söndag morgon packade jag in hela rasket i bilen och körde till Lund för att tävla klass 3 och lag. Synd bara att vägbeskrivningen på Hitta.se var helt åt helvete, jag örlade omkring ute på landsbygden i evigheter innan en vänlig morgonmotionär kunde lotsa mig rätt.

Jag hann fram precis i tid och inte med den goda marginal jag hade planerat. Släpade in alla grejjor och fick lite handräckning med tältet innan det var dags för banvandring.

Resultatet i agilityklassen är jag mer än nöjd med, 4:e plats och SM-pinne. Jag har börjat uppleva att jag är kvickare i fötterna och Spice får mera fart. Många har kommenterat att jag rör mig fortare. Tänk att Skrutten kunde vara bra till något!

Hoppklassen var jag inte alls nöjd med och det kändes inte bra när jag sprang. Banan var fartig och Spice kändes seg och tung i det tryckande vädret. Till råga på allt missade hon sista hindret och jag mitt nöt funderade både länge och väl på om jag skulle gå ut eller ta om. Jag tog om, men tiden rann såklart iväg.

Det blev paus innan lagklasserna och Zippy hann vara ute och mingla lite. Men mingel och värme är ingen bra kombination, då blir man trött och somnar.

Agilitylagklassen brydde jag mig inte om att springa eftersom laget redan var diskat. I hopplagklassen var jag tvungen att som sistahund gå in och nolla eftersom vi redan hade två femmor. Banan var trång och knixig och den var svår att gå eftersom alla stampade på samma ställe hela tiden. På två ställen tvekade jag en hundradelssekund för att orientera mig, men vår tid räckte ändå till vinst och SM-pinne.