Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under augusti 2012

Av Linda - 27 augusti 2012 22:15


Vilken helg jag har haft!

Att tävla i Bjuv brukar inte vara någon höjdare och i många år har vi lyckas undvika det. Men nu hade de flyttat Bjuvscupen och det fanns ingen annan tävling att åka till, så vad gör man? Resten av laget ville dessutom dit och vi behöver ju de där SM-pinnarna.

Vi hade i alla fall tur med vädret ända fram till söndag eftermiddag och sista klassen. Då kom det istället desto mer regn.

Hela helgen har jag använt min nya, dyra skor i hopp om bra fäst och snabba ben. Snabba ben vet jag inte om jag fick, men definitivt bättre fäste. Jag kan varmt rekommendera dem till dig som inte vill köra med fotbollsskor.


 


På lördag morgon började jag med att ta en pinne i agility 1 med Miza. Totalt oväntat och verkligen jätteroligt. Efter det tävlade jag hopp 2 med Skrutt. Där blev det en 3:eplats och pinne. Agility 2 var en makalöst svår historia, närmare en klass 3 än klass 2. Genom vilda räddningar lyckades vi klara oss felfritt fram till slalom, och våra fem fel gav oss en 5:eplats.

Hoppklass 3 var en riktigt springbana och fast att vi nollade så räckte det inte speciellt långt. Agility 3 var en sanslöst svår bana, vilket passar oss utmärkt, och det räckte till en 7:eplats.

Laget fick en 2:aplats och en pinne vi inte behövde. Även Skrutt fick tävla lag, som inhoppare i Tre ess och en joker.


Efter en god natts sömn var det dags för banvandring 07.00 Snark, jag är ingen morgonmänniska!

Startade först med Miza i agility 1. Dumt nog så testade jag en grej på gungan som inte blev så bra. Den tog längre tid än vanligt och vi missade pinnen med 1 sekund. Med tanke på att vi klarade referenstiden med 3 sekunder och Miza stod på gungan minst 5-6 sekunder så hade vi en riktigt bra tid på gång. Retar mig faktiskt att jag tänkte så dumt.

Sedan sprang jag med Skrutt i hopp 2. Banan var packad med klass 3-svårigheter men trots det så diskade vi oss på ett simpelt bakombyte. Skrutt är fantastiskt smidig och klarar av att vända på en femöring i samma ögonblick som han landar. Det betyder att jag inte hinner flytta mig och styra upp det hela, vilket ofta leder till disk.



Agilityklass 2 var verkligen en klass 2 och det klarade vi fint förutom en fullsnurr och en horribelt lång sväng. Det räckte hur som helst till vinst och pinne.

Hoppklass 3 var en rolig historia. Faktum är att vi skrattade oss igenom banvanringen. De parallella linjerna föll samman och det fanns ingenstan för föraren att ta vägen. Såklart skrattade jag så mycket att jag gick lite fel dessutom. Det börjar bli en dum vana.

Diskningarna avlöste varandra och jag tog mig an banan med berått mod. Det kändes inte helt klockrent men det ser inte så dumt ut på film. Och det räckte dessutom till en 5:eplats och SM-pinne nummer 20.



Agility 3 tyckte jag var ganska skum och det var flera av oss som hade svårt att komma ihåg den ens under banvandringen. Vissa banor är sådana. Den var inte jättesvår egentligen men det blev ändå mycket fel och diskningar. Redan från början kände jag att jag inte hade Spice med mig och till slut blev vi diskade när Spice blindbytte på mig.

I agilitylagklassen var det tänkt att vi skulle ta en pinne. Men så blev det inte för Spice hoppade kontaktfältet på bommen. Jag försöker komma ihåg när hon fick kontaktfältsfel senast. Det är några år sedan och jag minns att det var på A-hindret, för att jag drog henne för långt åt sidan.

Hur som helst så var det inte rätt klass att missa ett kontaktfält i.


Nu väntar vi med spänning på att cupresultatet för helgen ska dyka upp så att jag får veta om mina poäng räckte till någon topplacering eller inte. Oavsett vilket så ligger Spice 4:a på SBK:s lista över plockade pinnar i medium.


ANNONS
Av Linda - 19 augusti 2012 23:07

Äntligen är sommarlovet slut och vardagen börjar på riktigt. Kanske är jag lite knasig men jag gillar när allting är som vanligt. I fredags var det sista dagen på sommarlovet och givetvis jobbade jag länge. Och vi som skulle åka till Kungsbacka. Men allt går att lösa bara man tänker till lite. Så när jag kom hem var husse och flocken redo att åka.

Vårt vanliga hotell hade missat att vi skulle ha hundar med och tyvärr hyrt ut alla hundrummen, så vi fick bo inne i Göteborg istället. Det gjorde i och för sig inte så mycket men den stora nackdelen var att det var långt att gå till närmaste gräsplätt.


På lördagen fick vi åka tidigt eftersom husse skulle döma. GPS:en hittade närmaste vägen och det var bara att köra. Vi körde av motorvägen och fortsatte en bit till innan GPS:en ledde in oss bland hästgårdarna. jag tyckte att det gick otroligt fort att komma till klubben det här hållet. Men snart började jag fatta misstankar på att vi inte var helt rätt. Vägen smalnade allt mer och vi körde och körde. Vägen gick genom en del gårdar och till slut tog det stopp eftersom ägaren hade parkerat sin bil mitt över vägen. Så vi fick ta en annan väg. Till slut kom vi ut på en bredare väg och drog en lättnadens suck - nu kunde det inte vara långt kvar. Men fd. hästtjej som jag är blev jag lite misstänksam när vägen gick runt i en cirkel där ute bland hästgårdarna. Vi hade hamnat på en travbana!

Nu hade klockan blivit jättemycket och enligt schemat skulle banvandringen på husses banan börja. Så han fick ringa och förklara vad som hade hänt. Tydligen var det inte första gången detta hade hänt. Vi fick leta oss tillbaka till vad som verkade vara en riktigt väg. Så småningom kom vi fram till en låst bom och vi kom inte längre. Backa, back och vända. Vi hittade tillbaka ut till stora vägen och fortsatte dit GPS:en visade oss. Men det kändes som om vi kom längre och längre bort och inget av ortsnamnen på PM:et dök upp. Då lackade husse ur rejält och vände och körde tillbaka tills han hittade en skylt som visade vart vi skulle. GPS:en uppmanade oss hela tiden att åka åt andra hållet. Till slut kom vi i alla fall fram, kraftigt försenade. Och husse kommer för all framtid att få äta upp att han körde vilse på travbanan.


Ja, just det - vi tävlade ju också!

Skrutt skötte sig med den äran och tog två pinnar i agility 1. Från och med nästa helg ska han tävla klass 2. Han skötte sig väldigt bra i hopp 2 även om vi tyvärr blev diskade.

Miza slog till ordentligt i agility 1 och tog hem sin första pinne. I dag var hon snubblande nära, men husse var slarvig så att hon sprang förbi. Annars hade hon tagit ytterligare en pinne.

Och Pirayan är såklart alltid bäst. En 4:e och 7:e plats fick vi med oss hem.



   

ANNONS
Av Linda - 13 augusti 2012 22:08


I helgen har det varit tävling. Tänka sig! Tävlingsplatsen som låg längst bort tog 15 minuter att åka till. Den som låg närmast tog 5 minuter att åka till. Ibland har man tur liksom.


Söderåsen tävlade vi klass 2 och 3. Klass 2 började på förmiddagen och Skrutt och Miza fick springa varsitt lopp i hoppklassen. Miza var riktigt riktigt duktig och hennes husse var ett pucko. Husse stod och jamsade i en threadle istället för att bara springa dit och göra ett framförbyte. Att threadla är inte optimalt med en långsam hund och Miza fattade dessutom inte vad han ville. Domaren var snäll och gav inte husse någon vägran för velandet, men hela rasket kostade honom 9 tidsfel. Jag hade velat se vad loppet hade räckt till utan husses strul.


Skrutt var däremot inte det minsta duktig. Han har fått för sig att han inte kan gå in i alla tunnlar. Oturligt nog så bestod hoppklass 2 av en ryslig massa tunnlar. Jag ljuger inte om han gjorde i alla fall 4 galna snurrar på stället från tunnel A till tunnel B. Endast en av dem gav en vägran. Sedan fick vi ytterligare en vägran vid ett hopphinder på slutet. Har det börjat krånga så slutar det liksom inte. Men alt det svåra klarade han; threadlen, slalomingången och den tvära svängen efter långhoppet. Men inte tunnelingången.


Vilken tur att jag har min Piraya! Min underbara Spice som bara gör. Som en elev till mig beskrev det: "Det är som när nyckeln glider in i låset och man känner att den passar."

Agilityklass 3 var inte helt lätt och många föll i den gruvliga fällan på slutet. Ett tvärställt hinder där man ska skicka hunden ifrån sig, efter en lång och snabb raksträcka. Det kan bara sluta på ett sätt. Hela loppet igenom hade jag den där underbara känslan som man långt ifrån alltid upplever under ett helt lopp. Känslan av att allting stämmer och fungerar perfekt. Den känslan hade jag, ända tills jag kom till det där hindret på slutet. Plan A var att blindbyta efter långhoppet, men det krävdes ett perfekt släpp på hindret efter A-hindret. Jag trodde mig se att Spice tänkte svänga åt fel håll där, tvekade ett ögonblick för att se att det blev rätt, och då hann jag inte blindbyta.

Plan B var att gasta hysterisk, kasta hunden över det där hindret, se åt vilket håll den landar och där fatta att snabbt beslut på hur man ska fortsätta. Problemet var att jag inte var riktigt säker på vilket håll jag tyckte att hon landade åt. Under tiden jag funderade på det så hoppade hon tillbaka. Och då blir man diskad. Nåja, det var ju lite retligt och det hade räckt till en bra placering. men känslan i loppet kan ingen ta ifrån mig.



Hoppklassen var minsann inte heller så lätt med en dum fälla på slutet. Om man inte hade lyckats diska sig innan dess då. Oturligt nog trampade jag ner i en håla medans Spice var inne i tunnel nr. 3. Det gjorde rysligt ont när jag tänjde ut alla musklerna på ovansidan av foten. Mitt tydliga "Aj, som fan!" fick Spice att stanna i tunneln och sedan komma ut bakvägen. Sedan blev inget som jag hade tänkt, för jag hade lite svårt att springa.


På söndagen var vi på hemmaplan och det tänker jag inte skriva så mycket om. Det var som på den gamla goda tiden när vi bara hade en bana och man hade möjlighet att titta. Hela dag var behagligt sävlig och ändå var vi färdiga i bra tid.

I agilityklassen fick återigen uppleva den där känslan från start till mål. Allting blev precis som jag hade tänkt mig och vi slog många betydligt snabbare hundar just på grund av vägval och linjer. Vår prestation räckte till en 2:a-plats.

I hoppklassen fick vi en snörplig vägran efter att ha klarat av allt det svåra. Det var mitt fel att det blev en vägran för jag sprang förbi ett hinder. Jag hade för mig att det stod betydligt längre åt vänster. Men det gjorde det inte. Så vi gled liksom förbi. Men skit samma, för jag kan leva på känslan från de där två agilityloppen ganska länge.


Av Linda - 5 augusti 2012 21:42


Igår var jag och tävlade i Ystad, alldeles själv med tre hundar. Husse har varit i Oskarshamn och dömt och jag fick i uppgift att tävla Miza också.

Klasserna vara blandade i en ryslig ordning och PM:et blev min bästa vän. Förutom en kort regnskur på morgonen så sken solen hela dagen och jag satt sätta upp tält.

Jag tänker inte gå in på ngåra detaljer för jag minns inte mycket. Jag for som en galning mellan banorna, bilen och toaletten.


Spice lyckades i alla fall bli 2:a i båda sina klasser. Skrutt blev diskad i agilityklass 1, kanske mest för att jag glömt att gå banan och inte var tillräckligt uppmärksam. Han blev diskad i hoppklass 2 med, men den banan var ännu svårare än den svåra hopptrean. Så han är förlåten. Miza blev diskad i agilityklass 1 eftersom jag inte orkade ta om när hon gick fel i slalom.

Och så var det lagklasserna. Miza tog sig runt i agilityklassen med endast 3 tidsfel. Hade vår sista hund inte diskat sig så hade laget vunnit och tagit pinne. I hoppklassen struntade hon fullkomligt i mig och tog en egen bana.

Spice gjorde samma sak, fast i agilityklassen. Som tur var hade laget redan 20 fel så det spelade ingen roll. Vi tog revanch i hoppklassen och vann rejält. Nu har vi bara två pinnar kvar till SM 2013.


    

Av Linda - 5 augusti 2012 20:51


Det här inlägget har dröjt ett tag. Jag kände att jag behövde landa i mina tankar och känslor för att inte uttrycka mig dumt och öppna upp för missförstånd. För EO 2012 blev inte som jag hade tänkt mig. Vare sig min egen insats eller upplevelsen i sig.

Nej, hade hade vare sig räknat med att vinna eller en ta mig till final. Jag hade inte räknat med en placering att skryta med. Men jag hade räknat med att göra bättre ifrån mig och slippa känna som om jag inte hörde hemma där. Tyvärr så späddes denna känsla på av händelser utanför banan.

Spice var inte sig själv, så var det med det. Och jag fick slita på ett helt annat sätt en vad jag är van vid och då stämmer det bara inte. Jag hade kallt räknat med att nolla alla fyra loppen, för det kan vi. Banorna var absolut inte svårare än det vi brukar springa på tävling, snarare lättare tyckte jag. Att det sen inte skulle räcka någonstans var jag helt på det klara med, men jag hade i alla fall kunnat skryta med mina nollor. Istället fick jag ihop 5 fel, en disk, en nolla med hyfsad tid och en nolla med långsam tid.


För er som har frågat hur uttagningen gick till så kommer här en snabb förklaring.

Från 1 januari till ett datum i maj pågick uttagningen i klass 3. Listan för Årets hund var det redskap som gällde och man var tvungen att hamna sämst på 20:e plats i medium om man ville vara med. Om någon tackade nej så vandrade frågan neråt. När uttagningsperioden var slut låg Spice på 28:e plats.

Sverige hade 100 platser till förfogande i egenskap av värdnation och en del av dessa platser skulle fyllas av landslagsaspiranter oavsett var på Årets hund de var placerade. Jag anmälade mig som reserv utan större förhoppning att komma med, men till slut visade det sig att alla som anmält sig kom med.

man fick förfrågan från landslagsledningen om man var intresserad av att tävla lag också samt lämna önskemål på vilka man ville tävla med. Jag hade inga önskemål utan beskev bara kort oss som ekipage för att ge ledningen en möjlighet att sätta ihop ett bra lag. När jag fick se listan för lagen så fick jag känslan av att man tänkt lite "bra", "ganska bra" och "resten som också tvunget vill tävla lag". Landslagsaspiranterna var de som stod i fokus och resten fick liksom bli som det blev.


fredagen inledde vi med veterinärbesikning och anmälan tidigt på morgonen. Framåt eftermiddagen följde landslagssamling som fler än jag hade missat att den skulle äga rum. Väl där upptäckte jag att den beställda landslagströjan inte fanns till mig eftersom "det varit rent kaos" och ingen verkat vara ansvarig för att bocka av på listan så att alla fick rätt tröja. Alltså blev jag utan. Det hela löstes med att jag istället fick den blå supportertröjan.

Sedan skulle vi träna. Jag hade missat uppläsningen av träningegrupperna eftersom jag kom sent till samlingen och det hela verkade väldigt rörigt. Även de som varit med från början fattade inte speciellt mycket. Men så småningom fick vi tränat i stekande sol innan det var dags att ta igensig inför lunchen och paraden.


Vi i "landslaget" skulle samlas på en resturang i stan för att käka en sen lunch och få lite info om tävlingarna. Efter lunchen samlades alla lagen på torget för gemensam parad tillbaka till arenen. Det var så himla häftigt att stå där med alla förare och hundar utstyrda i sina respektive lands färger. Och det var gott om folk som hade samlats utmed vägen för att titta. Invigningen på arenan var också trevlig. Men klockan blev mycket innan dagen var slut och vi kunde käka kvällsmat och ge hundarna sitt.

Vi hade i alla fall den bästa campingplatsen, inne på området inte ens 15 meter från largebanorna. Det ni!


lördagen tävlade vi det individuella kvalet, en agility- och en hoppklass. Banan var absolut inte svår men ändå lyckades vi få en vägran på en löpsträcka. I hoppklassen, som var betydligt mer i min smak, diskade vi oss snörpligt nog på tredje hindret från slutet.

Några av de svenska landslagsekipagen var bland de första och det hejades hej vilt runt banan. Ju längre klassen pågick desto mer reagerade jag på en sak. Det var bara när det var ett bra ekipage (läs snabbt) ekipage på banan som svenskarna hejade. Det kunde står flertalet svenskar runt banan och titta på ett svenskt ekipage men ingen hejade.

Det var inte bara jag som reagerade. Ditrest publik frågade mig var stämningen och fosterlandskänslan tagit vägen. Fler förare med mig kände oss ganska ledsna och besvikna över att ingen brydde sig om oss "vanliga".

Den känslan ihop med min egen prestation gjorde att humöret föll som en sten. Visserligen tillhör jag inte "landslaget, men den här helgen gjorde jag faktiskt det. Jag representerade Sverige tillsammans med en massa andra ekipage. Och om vi inte är ett landslag då så vet jag inte vad vi är.


Kvällen finaler var spännande och mycket rafflande med flera svenskar i startfältet. Large var inte avgjort förrän klockan närmade sig midnatt. Efter det var det bara att hoppa i säng för att orka upp dagen därpå.


söndagen var det kval för lagen. Jag tävlade i ett mixat lag med två medium och två small. Kändes lite konstigt att tävla med två smallekipage som jag dessutom inte såg röken av på hela helgen.

I hoppklassen nollade båda våra mediumekipage. Det ena smallekipaget diskade sig och det andra fick fem fel. Hörde jag.

I agilityklassen nollade jag och det andra ekipaget diskade sig. Hur det gick för small vet jag inte.


Lagfinalen var annorlunda och mycket spännande. Ekipagen tävlade på varsin bana som alla var inbyggda i varandra. Ekipage A startade tiden och ekipage D stoppade den.

Efter finalen var det dags att avsluta EO med prisutdelning och tal. Eftersom husse skulle vara prisuttdelare så fick jag den otacksamma uppgiften att packa ihop tält och husvagn.


På det hela taget var det ett fantastiskt arrangemang och en härlig upplevelse. Stort tack till alla som varit support och tagit bilder och filmat. Det betydde otroligt mycket!

Under en helg fick jag kika in lite i de fina salongerna och jag upptäckte att jag inte ville vara med där. Jag kommer nog inte ansöka till landslaget inom den närmsta tiden, om än någonsin. Jag tror jag ska skaffa mig lite andra ambitioner.


 


 

   

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se