Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under april 2013

Av Linda - 22 april 2013 21:02

i torsdags fick vi kvällens kurs inomhus eftersom det var sandstorm. Ja, vi hade faktiskt vår egen lilla tromb ute på banan. Och det fortsatte blåsa hårt på fredagen på väg till Vetlanda och helgens tävlingar, så termobyxor och vantar kändes helt rätt.


Den som tror att Vetlanda är en sömnig liten håla i den småländska skogen får tänka om, speciellt om man bor vi torget. Traktens "tonåringar" höll till där med sina EPA-traktorer och de visade mycket manligt upp sig precis som ungtuppar. Lagom tills vi skulle somna så brakade helvetet löst i form av högljudd discomusik. I hissen hade vi sett ett anslag om "fredagsmingel", men för oss som bodde rakt ovanpå minglet var det som att försöka sova bredvid DJ-båset på en fullsatt inneklubb. Det spelades allt från 80-tal, schlager, house och techno på en fullkomligt horribel volym - det gick inte att stänga ute oljudet och jag till slut ta en huvudvärkstablett. De slutade dock att spela på utlovad tid men då flyttade alla festprissarna ut på torget och fortsatte att vara högljudda. Till slut kom även polisen. När alla slutligen var bortkörda så kom det nya partyprissar - fiskmåsarna. Jag lyckades nog somna framemot 3-snåret och när klockan ringde vid sex så var jag allt annat än glad.

Vi fick byta rum natten mellan lördag och söndag, ute i det nybyggda och oinvigda annexet fick vi bo. Flott värre! Husse satte sig i baren och jag fick ha TV:n för mig själv. Men jag var så trött att jag somnade ifrån alltihopa.


Njudungs BK ligger ute i skogen och där blåste det inte ett dugg. Men det hade frusit under natten så termobyxorna åkte på. Vi hade butiken med för att roa oss under dagen, det var flera försäljare på plats och det är alltid kul.


Prestationsmässigt är helgen inget att skryta om. Miza gjorde vad hon skulle och nollade 3 av 4 lopp. Spice är inte alls i form och gjorde konstiga saker under lördagen, bland annat var hon ute och kollade på funtionärer. På söndagen skärpte hon sig dock lite och lyckades komma 6:a i agilityklassen.


Skrutt for omkring som en vettvilling och blev diskad i 3 av 4 lopp. I samtliga diskar bar jag ut honom från banan eftersom han flängde omkring så dant. Men i söndagens agilityklass var han faktiskt lite skärpt och sprang till sig ett cert. Det var inte ett lopp jag är jättestolt över men som jag säger till mina elever - agility behöver inte alltid vara vackert!



Jag hade ju hoppats att helgen skulle ge mig det formbesked jag behövde, om jag skulle anmäla till landslagsuttagningen eller inte. Jag är fortfarande inte helt övertygad men jag har i alla fall anmält. Anledningen är att någon faktiskt sa något vettigt och konkret, något som jag faktiskt inte ens tänkt på. Att det inte är hela världen att han inte är på topp just nu, att jag kan använda tiden fram till slutet av maj till att toppa formen. Sedan behöver jag ju inte åka bara för att jag har anmält.


Alea iacta est - tärningen är kastad


 

Av Linda - 15 april 2013 20:11

Framgångarna på Gåsahoppet sa jag mig kunna leva länge på. Och jag trodde det verkligen. Ack, så illa jag känner mig själv! Eller så valde jag bara att blunda för sanningshalten i det ovanligt dumma påståendet. Två hela veckor tog det innan den rosa bubblan sprack och jag var tillbaka i den bittra agilityverkligheten.


I lördags var jag i Kalmar och tävlade alla fyra hundarna på egen hand. Husse var på uppdrag för rasklubben och tyckte att om jag ändå skulle åka så långt så kunde jag lika gärna tävla alla.

Först ut var Myzzli i hoppklass 1. En teknisk bana som krävde att man kunde alla byten. Myzzli kan inte bakombyten och har inte tillräckligt med släpp för att jag ska hinna blindbyta. Så det blev lite som det blev och på ett ställe blev jag full i skratt över min egen klumpighet och nybörjarhandling. Hade vi inte hållit på och fibblat rundor med fulsnurrar och konstiga byten så hade vi vunnit. Nu blev vi "bara" trea och fick en pinne.

I agilityklassen fixade hon allt det svåra men sprang förbi ett hopphinder så stod precis framför näsan. Jäkla synd, annars hade det nog blivit en pinne till.


Miza tävlade klass 2 och lyckades "nolla" sina lopp. Tyvärr räckte inte tiden till något, men jag tror Mazarinen hade kul.


Klass 3 var med mina mått mätt ganska enkla och jag var full av självförtroende efter Gåsahoppet. Spice gjorde precis som hon gjort de senaste tävlingarna - hittat på lite egna vägar. Jag hoppas att hon bara är skendräktig och att detta inte är något bestående problem.

Skrutt kom till hinder tre och jag kunde konstatera att vårt gamla problem med att svänga bort från föraren är tillbaka. Han struntade helt i min signal och drog in i en tunnel som låg bakom min rygg. Avståndet var såpass långt att jag inte hade betraktat det som en fälla. I fortsättningen ska jag nog tänka om...


I hoppklassen gjorde Spice återigen lite som hon ville och blev diskad. Och Skrutt förr precis som i agilityklassen på en sväng bort från mig. Nu fanns det ingen tunnel så det blev bara en vägran.


Att jag kände mig grymt besviken när jag körde hem var nog årets understatement. Hur sjutton kunde det bli så tokigt?

Efter Gåsahoppet blev det en del tjatande om att jag borde söka till landslaget för att åtminstone se och lära. Men det är liksom inte min grejj - vare sig landslaget eller att se och lära. Ska jag söka till landslaget så ska det vara med en hund som är färdig för det. I min rosa bubbla så började jag tänka: Varför inte?


Det som talar för att söka till landslaget just i år är att uttagningen går på konstrgräs och det gör NM också. Och så är NM den enda tävling man blir uttagen till, och det är på hemmaplan. Om man nu mot förmodan skulle komma med så är det en "liten" tävling på hemmaplan på en tävlingsplats som jag vet funkar bra för mig och min hund.


Det som talar emot är den lilla rösten i mitt huvud så säger att min hund är ung och ännu inte riktigt färdig. Normalt sett är jag inte rädd för att misslyckas på banan, men landslagsuttagningen är liksom inte rätt forum för att misslyckas. Hela Sverige tittar för att se vad för "skräp" de tänker skicka i år, för alla är ju experter bakom dataskärmen. Och hela snacket om att "fel" ekipage kom med vet jag inte om jag pallar. För om vi skulle komma med så är vi ju "fel", dvs ett ekipage som egentligen inte åstadkommit något annat än att vinna en inofficiell final på Gåsahoppet.


Nåja, jag har i alla fall bokat boende (avbokningsbart) för att vara på den säkra sidan och samåkning är fixad. Anmälan går ut nästa vecka och jag hade verkligen hoppats att helgen skulle ge det styrkebesked jag behövde. Men jag har ju helgens tävling också. Efter anmälan är det några tävlingar till. Och bara för att jag anmäler mig till landslagsuttagningen så behöver jag ju inte åka...

Av Linda - 10 april 2013 22:39

Anticimex var och kollade till vår inneboende råtta härom veckan. Han kunde konstatera att råttan ätit en stor del av det förgiftade betet under diskbänken men att vi gott kunde ge den ett par dagar till på sig att dö i lugn och ro. Hundarna har haft mycket att göra med den där råttan - att valla den, passa den och skälla på den. Speciellt Myzzli och Miza har varit mycket aktiva.

En dag blev det ett j*vla liv i köket och till och med Spice och Skrutt hängde på tumulten. Det visade sig att råttan kommit utfarande från frysen och i den allmänna röran hade Myzzli smällt till den och sedan lagt sig på den. Hon var inte helt villig att släppa den ifrån sig, men eftersom den ätit gift så var det inte ett alternativ att låta henne ha den. Men jag är ändå löjligt stolt över att en "feg" sheltie vågade ge sig på den. Duktig Myzzla!


I lördags var det äntligen dags för Myzzlis officiella agilitydebut. Eslövs BK hade varit modiga nog att arrangera dubbla klasser trots att snön knappt hade smält. Jag var på plats med butiken och gjorde big business medan husse och eleverna tävlade.

För Myzzlis del var det ganska blandad kompott, precis som banorna. I första klassen fick hon nog ihop 15-20 fel med bra fart. Med två svårigheter direkt efter varandra (däcket följt av slalom) så kunde det liksom inte bli annat än fel. I andra klassen slog hon minsann till med ett felfritt lopp, blev fyra och fick sin första pinne! I lopp tre blev det en förarglig femma på den ganska svåra banan. Lopp fyra var riktigt krävande och nästan som en klass 2. Myzzli var trött i huvudet och tappade massor av tid genom att göra om slalom ett par gånger.

Husse var i alla fall nöjd med sin lilla blå råttfälla. Och till helgen ska jag tävla henne i Kalmar.


Av Linda - 1 april 2013 16:15

Vilken helg detta har varit!

Gåsahoppet är alltid underbart att tävla - det är välorganiserat (för det mesta) och underlaget är underbart att springa på. Domare och banor brukar också vara bra. Vi tävlade alla hundarna utom Miza, hon skulle ju egentligen ha varit mammaledig nu. Och med tanke de stora startfälten så hade vi varit tvugna att vara på plats precis hela tiden. Nu fick vi trots allt en liten sovmorgon på lördagen.

I förra blogginlägget skrev jag hur jag såg fram emot att får mäta Skrutt mot ett stort startfält riktigt bra hundar. Det kan man väl säga att jag har fått gjort nu. Och vilket formbesked sedan!


Spice har varit fruktansvärt tråkig hela helgen och jag till och med lyckades springa ifrån henne och fick stå och vänta. Hon är vansinnigt skendräktig och förfärligt tjock, nu väntar bootcamp med två veckor kvar till Kalmar. På söndagen fick husse springa med henne eftersom jag hade så fruktansvärt ont i benen.


Myzzli fick vara med och springa öppenklasser. Shit, vad roligt! utbrast Myzzli och for omkring som en liten blå nyårsraket. I agilityklassen blev det pannkaka av det mesta, men glädjen gick det inte att ta fel på. I hoppklassen dagen efter gick det mycket bättre, kanske för att hussen var mer på. Myzzli kräver direktiv hela tiden och får hon inte det så blir hon obstinat och skällig. Hussen ska nu löpträna för att hinna med sin Myzzla på bästa sätt. Hon ska för övrigt debutera officiellt nästa helg och det ska bli så kul att se.



Skrutt är ändå helgen stora stjärna. I första klassen hade vi startnummer 1 och han gick in och satte en tid som höll ända till kelpien Gajra kom in. Vi fick "nöja" oss med att komma 2:a i den stora klassen, och det gav oss sista certet och Skrutt är numera champion!


 



På lördagen började vi med agilityklassen, där vi hör och häpna fick tidsfel! ja, vi var i gott sällskap för endast tre klarade den stenhårda referenstiden. Det fanns inte utrymme för ett endaste felsteg och jag valde att säkra upp balansens kontaktfält. Och där sprang tiden iväg.

I den öppna hoppklassen blev det ett riktigt missförstånd och Skrutt trodde att jag ville att han skulle hoppa över avspärrningen ut till publiken. Det tog tid att få in honom på banan igen och tiden rullade på.

I hoppklassen sprang vi som dårar och det räckte till placering.


Alla placeringar under fredagen och lördagen räckte för att kvalificera oss till finalen på söndagen. Det är något alldeles speciellt med finaler. Alla tittar och stämningen är spänd. Jag blir sådär behagligt nervös i magen när jag har gått banan och konstaterar att vi kan sätta detta.

Söndagens finalbana innehöll passager som jag är bra på och passager jag är mindre bra på. Passagen efter gungan vållade mig en del huvudbry eftersom det gick att välja sida. Uppenbarligen gjorde jag ett bra val. När det var dags för oss att starta hade endast ett ekipage gått felfritt och det var Liam och Hanna. De gjorde ett väldigt bra lopp som i mina ögon var svårslaget. Så jag siktade på silvret.

Precis som den första hoppklassen på fredagen så var detta ett sånt lopp där allt bara stämde och det var som att springa i en dimma. Jag var galet taggad och på och Skrutt tände till rejält. Även om man inte hör allt när man springer så gör hejaropen att adrenalinet slår på ytteligare och man får en extra växel.

När vi kom imål var jag bara så lättad över att ha nollat och så nöjd med loppet att jag struntade i placeringen. Men jag förstod på tjuten att vi gjort något riktigt, riktigt bra. Det visade sig att vi slagit Liam med ofattbara 1,5 sekund!

Och sedan denna nervpirrande väntan på vad övriga ekipage presterade, det var ju några kvar innan det var avgjort. Men hund efter hund föll bort och till slut var det bara Gajra kvar. Tyvärr nådde aldrig Gajra gungan och mellantiden, men någon sa till mig att han/hon tagit mellantiden på balansens kontaktfält och där hade Skrutt varit snabbare.

Så jag fick hissa upp min hund i luften till publikens jubel och sedan gå in och springa ärevarv med övriga pristagare. För min del kändes det som att vinna VM. Det var länge sedan jag fick så många kramar och gratulationer på en och samma gång.

Jag är så vansinnigt stolt över min unga hund som presterar så villkorslöst och alltid, alltid anstränger sig till det yttersta. Hunden som inte ville springa - tänk så nära det var att jag sålde honom!



Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards