I fredags vinkade jag av husse när han drog till Polen över helgen för att döma. Och sedan planerade jag en efterlängtad helg i ensamhet. Jag har ett väldigt stort behova av att vara ensam mellan varven, kanske för att jag omges av människor som vill ha något av mig i båda mina yrkesroller. Jag brukar använda förmiddagarna till att samla kraft inför många timmar bland folk, men sedan i februari har husse varit arbetslös och mina ensamma förmiddagar är ett minne blott. Inte för att husse gör något direkt väsen av sig men jag är inte ensam, det finns en annan närvaro i huset.

Det första jag gjorde var att åka iväg och träna. Vi kom liksom på att husse trots allt hade anmält mig och Myzzli till tävlingen i Kungälv, jag trodde bara mina var anmälda. Och eftersom jag inte tränar Myzzli i vanliga fall så har jag fått köra lite i veckan. Men eftersom jag hade eftermiddagen ledig så stack jag iväg en sväng till.

Kvällen tillbringades sedan på soffan där jag hade tänkt titta på TV och kanske lite inspelat material som inte blivit tittat på. Men att börja klockan 07 när man är van vid annat tar ut sin rätt och jag var ganska mör redan vid 22. Jag höll ut någon timme till innan det blev sängen för hela flocken.

På lördagen åkte jag med träningskompisar till Kungälv för att tävla. Vi körde mot mörka moln och blixtar och vi hann precis få upp tältet innan regnet kom. Och samtidigt skulle jag banvandra. Jag hann få på mig regnjackan innan jag blev alldeles för blöt upptill, men ner till var det redan för sent.

Banan var en mycket trevlig klass 2 men underlaget var verkligen inte kul. Det var omväxlande hårt och torrt och omväxlande vått och slirvigt.

Efter banvandringen fanns det ingen som helst tid att värma upp - klassen startade direkt. Lagom när jag skulle in med Myzzli regnade det så häftigt att man knappt såg handen framför sig. Jag tittade länge på domaren om han inte tänkte bryta klassen, men det gjorde han inte. Planen var att vara supertydlig mot Myzzli och verkligen hjälpa henne men det blev nästan en parodi. Jag körde som om jag var 90 år  - i snigelfart, med handen ner hos hunden och kisande på varje hinder. Det var helt omöjligt att köra bra agility! Myzzli var så duktig och tog det lungt men tyvärr fick vi en vägran på en tunnel som ingen av oss såg genom skyfallet. Jag tycker att det är löjligt att skrika efter omlopp för minsta lilla men nu hade jag faktiskt god lust. När det regnar så häftigt att man inte ser hindren utan springer vilse, då är det illa. Utan vägran hade vi dessutom vunnit klassen, vilket gjorde mig ännu surare.

Tack och lov slutade det regna och man fick chansen att torka upp lite i alla fall. Men så fort jag skulle banvandra hoppklassen så började det ösregna igen!

Hoppklassen krävde en hund som klarade att dra iväg själv - inte Myzzlis starka sida - och underlaget var uslare än uslast där man var tvungen att ta sats och springa på. Inte helt otippat så blev vi diskade eftersom Myzzli bara snurrade runt framför fötterna på mig och när hon äntligen tittade upp så blev det fel.

Men det slutade i alla fall att regna och det blev dags för klass 3. Lagom till jag skulle banvandra så började det åska och regna igen. Banan var löjligt lätt vilket vi tackar för eftersom den var väldigt hal. Jag tackar min lyckliga stjärna över att jag har lärt mina hundar att jobba självständigt, för de fick minsann ingen hjälp av mig. Jag hade fullt upp med att hålla mig på fötter. De sprang inte på i sitt fortaste tempo, men tiderna räckte ändå till 4:e respektive 5:e plats.

Hoppklassen var överjävligare än överjävligast och samtidigt väldigt rolig. Jag hade velat springa den på ett annat underlag, gärna inomhus. De flesta hinder skulle tas bakifrån efter en löpsträcka. Hindren hade stått på samma ställe i tre klasser och underlaget var alldeles uppsprunget. Och där man behövde ta fart fanns inget fäste att få. I large kom endast ett ekipage imål felfritt och i small en handfull. I medium såg det inte bättre ut - förrän Pirayan kom in. Spice klarade sig alldeles själv medan jag sprang bak efter och skrek instruktioner och stampade på stället. Och stadig som hon är så nollade hon och gjorde faktiskt en riktigt bra tid med tanke på förutsättningarna. Så det gick vi upp i ledningen på.

Skrutt skötte sig också riktigt bra av om han blev diskad efter att ha stuckit in ett morrhår i en tunnel. Han var inte ensam om det och jag han inte stoppa honom eftersom jag var upptagen med att springa åt andra hållet. Men efter det satte han allt det svåra på egen hand fast att jag var säker på att vi aldrig skulle klara det om vi nu var felfria så långt. Spice behöll ledningen och VANN!

Efter en lång tävlingsdag kunde vi äntligen åka hem och jag fick kasta mig i duschen. Strumporna var dyngsura och jag kunde hälla ur vatten ur skorna. Tightsen satt klistrade på benen och jag var lerig långt upp på låren. Kvällen var riktigt höstruskig och flocken kröp upp i soffan med lite nötlunga som Spice vunnit. Och jag lät bli att ställa klockan när jag kröp ner i sängen, för en gångs skull tänkte jag sova till jag vaknade av mig själv!