Agilitynördar är ett sällsamt släkte. Vi tar liksom alla tillfällen i akt för att få träna lite eller umgås med andra nördar. Många kan nog hålla med mig om att vissa personer hade man aldrig blivit vän med om inte agilityn först och främst knutit oss samman. Förr eller senare så tar liksom samtalsämnet agility slut och man tvingas prata om annat under långa mörka bilresor, allt för tidigt på morgonen. Och då upptäcker man att man har så mycket mer än agility gemensamt.

I mitt liv har ordet nörd alltid haft en så negativ klang. Därför höll jag på att få spel när fritidsbarnen satte igång att kalla varandra nördar och skratta och tramsa om saken. Jag besinnade mig och ställde frågan:

- Är det verkligen så trevlig att kalla någon nörd?

- Vadå? Nörd är väl inget fult ord? fick jag till svar.

- Vad betyder nörd då? Och hur är man då, om man är en nörd? undrade jag och målade upp bilden för min inre syn, den tvättäkta nörden från amerikanska filmer.

- En nörd är någon som är superduperintresserad av något, och väldigt duktig, löd svaret.

Hm, där ser man. Det svaret var det sista jag förväntat mig. Ibland är barn så kloka! I'm, an agilitynerd - and I'm, proud of it!!!

Jag och mina nördvänner har skaffat oss ett (ny)gammalt fredagsnöje. Vi träffas på Hässleholm Hundcenter några fredagar under hösten och tränar tillsammans. Eftersom jag tränar så många pass under veckan ändå så är jag inte med just för träningens skull, utan för chansen att få umgås med likasinnade. I fredags var det första gången för den här hösten och det visade sig bli agilityfest. De som inte körde bil drack ett glas rödvin och vi andra fick nöja oss med Cola. De salta pinnarna fick dock alla äta. Efteråt käkade vi god pasta som Jonas hade lagat åt oss och klockan hann bli midnatt innan vi bröt upp. Jag hade gärna suttit kvar längre, men det var en tidig jobbedag på lördagen och klockan var redan på tok för mycket. Men på fredag är det dags igen. Vi konstaterade att även om vi är lite märkliga och nördiga så finns det sämre saker man kan göra en fredagkväll.

Efter allt för få timmars sömn var det dags att kliva ur den varma goa sängen och sätta sig i en kall bil. På förmiddagen skulle vi coacha elever som gjorde debut på banan och på eftermiddagen skulle husse tävla med Myzzli.

Förmiddagen blev lika hektisk som den brukar vara när man ska coacha, filma och finnas till hands. Alla skötte sig storartat och det ska nog bli agilityförare av detta gänget också.

För husse var detta absolut sista chansen för den här säsongen att få Myzzli klar för klass 3. Och han lyckades till hälften i alla fall. Starter och slalom är deras två akillehälar och det var givetvis två starter och slalomingångar som inte passade dem. Starterna löste sig trots att Myzzli inte satt kvar. Slalomet i agilityklassen klarade sig på grund av en teknikalitet, även om husse dömde fem fel på sig själv. Det var en ryslig tur att han körde på ändå eftersom han vann klassen och fick sin sista pinne.

I hoppklassen hade han inte lika stor tur, där blev det fem fel och ingen pinne.