Om vårt galna liv i Dårpippiland

Alla inlägg under december 2013

Av Linda - 31 december 2013 17:18


 

ANNONS
Av Linda - 30 december 2013 21:59

Jag blir alltid lika förvånad varje år vid den här tiden - att ytterligare ett år har passerat. Att både vi och hundarna blivit ett år äldre och förhoppningsvis lite klokare. Jag älskar bloggens funktion som länkar till inlägg jag gjorde just detta datum för X antal år sedan. Det blir som en krönika över mitt liv, ungefär som att skriva dagbok när man var liten. Fast nu handlar det mycket mindre om vem man är kär i och vilka lärare man hatar.


Eftersom den här bloggen är kopplad till mitt hundliv och företagande så blir det gärna lite hundnördigt här. Men det bjuder jag på. Jag tillhör dem som anser att man kan vara aktiv och öppen på nätet utan att för den skull blottar hela sitt liv. Av respekt för mig själv och de människor som finns runt omkring mig väljer jag att hålla mig till hunderiet i bloggen. Men ibland när frustrationen blivit för stor i mitt vardagsliv så har jag valt att skriva lösenordsskyddade inlägg. Att skriva har alltid varit en viktig ventil för mig men det känns lite meningslöst att skriva så att ingen får läsa. Den som vill kan få lösenordet till dessa inlägg, och på det viset är det upp till var och en om de vill få möjlighet att titta in under ytan.


På hundfronten har år 2013 varit ett mycket positivt år. Alla fyrbenta har fått vara friska och vi har haft en hel del framgång på banorna.

Skrutt blev dubbelchampion på bara några veckor och tre av certen tog han på samma dag! Första certet tog han dagen innan och sista certet två veckor senare. Han har hunnit vinna Gåsahoppscupen och Lotuscupen samt komma 2:a i Midvintercupen. Efter kvalet till WAO ligger han 2:a i medium på bra poäng och goda chanser att komma med.

På SM gjorde han så gott han kunde - jag gjorde en miss i första loppet och hans oerfarenhet ledde till disk i andra. Men fina lovord från både speaker och landslagsledning gjorde att Skrutts SM ändå blev en stor framgång. Landslagsuttagningen blev ju tyvärr total pannkaka, men det blir en ny uttagning 2014.

På vanliga tävlingar har han gjort massor med bra lopp och fått höga placeringar i stora klasser. 14:e plats på Årets Agilityhund är helt okej första säsongen.


 


Spice har tuffat på och varit stadig efter en tuff vår. Hon var rejält skendräktig efter löpet och det var bara dietmat och Husses idoga cyklande som gjorde henne startklar till SM.

- Varför var inte hon med på landslagsuttagningen? var landslagsledningens kommentar.

På SM gjorde hon bra ifrån sig men det verkar ha gått troll i vår prestation. Spice är så trygg och stadig att hon lätt skulle kunna sätta 4 nollor på ett SM. Men i den individuella finalen hoppade hon av balansen och vi missade medaljen. I lagfinalen hade hon bara behövt ta sig runt så hade vi tagit medalj men nu blev vi istället diskade. Precis som året innan. Kan 2014 vara vårt SM-år?


Myzzli - vårt ljuvliga blå yrväder som så ofta driver mig till vansinne. Hon debuterade i april och anträdde en ganska vinglig färd mot klass 3. Husse och jag har väldigt olika åsikt om träning och om vad en agilityhund bör kunna för att nå toppen och jag vet att det finns mycket kapacitet i den hunden som måste formas. Förhoppningsvis tar hon sin sista pinne i klass 2 så fort hon får börja tävla, och målet är SM i Karlshamn 2015.

Lite utställning har hon också hunnit med och det har mestadels blivit Excellent och placering. Tyvärr ingen vinst eller CK, men förhoppningsvis mognar hon i kroppen nu när hon haft en kull valpar.


 


Miza har varit totalt agilitybefriad den här säsongen och ingen är gladare än Miza. Miza är som gjord för att mingla och socialisera och hon hade helst strövat fritt på tävlingsplatsen om hon hade fått. Tänk så mycket människor det finns att hälsa på!


På det personliga planet har väl 2013 varit sådär. Husse har varit arbetslös större delen av året med allt vad det innebär och min hälsa har väl varit sådär. Lite positivt blev det nog ändå på slutet då jag kanske hittat en medicin ska funka riktigt bra. Jag är glad att jag har ett jobb men samtidigt ligger det i tiden att  pressa den personal man har till det yttersta och jag har nog aldrig jobbat så mycket extra som jag gjort den här terminen, och det kommer att fortsätta likadant denna terminen. Flera gånger har jag funderat på om jag inte ska stoppa in hunderiet i garderoben för att jag är så fruktansvärt trött och stressad över att dygnets timmar inte räcker till för allt som måste göras. Men samtidigt är det hundarna, kurserna och träningen som burit mig igenom de allra jobbigaste perioderna - utan dem hade jag nog hamnat på soffan med tårarna sprutande av frustration.


Vi har mycket spännande att se fram emot 2014 även om jag tror att det kan bli ett ganska slitit år. Vi kommer nog att få kämpa lite med att få ihop våra respektive arbetsschema med kursverksamhet och egna hundar. På hemmafronten ska det förhoppningsvis hända lite positiva saker och en del planer och drömmar ska förverkligas och jag tror att det kommer att bli skitbra. Så jag tar ett djup andetag och ger mig i kast med vårterminen 2014.


Men först och främst så ska jag njuta av ytterligare en veckas ledighet tillsammans med min fyrbenta flock innan det är dags att möta vardagen igen.


 



ANNONS
Av Linda - 29 december 2013 15:53

Midvintercupen är en himla rolig tävlings som arrangerades av Agilityfabriken för andra året i rad. Fyra deltävlingar med ett agility- och ett hopplopp leder fram till den stora finalen som avgörs man mot man.

Skulle man ha oturen att inte kvala på kvaltävlingarna så får man en ny chans på finaldagen.


Skrutt inledde den första kvaltävlingen med total katastrof. Inte ett hinder hade han sett på en vecka och han fullkomligt exploderade av lycka. Efteråt stannade vi kvar och tränade lite...

I kvalomgång nummer två sprang han tll sig en vinst och en andraplats, i omgång tre kom vi hem med två vinster. I sista kvalet blev det återigen katastrof och inte speciellt många poäng. Trots det ledde vi stort i den totala sammanräkningen och tog oss därför raka vägen in i semifinalen.


Och tur var det att vi inte behövde starta längre ner för Skrutt var grymt trött i kroppen efter kursen. Jag kände minsann inte igen min Prins. I semifinalen tog vi oss runt med nöd och näppe även om det höll på att bli en vägran på sista hindret.


I finalen hade vi hårt motstånd och det gick inte att ta det lugnt för att spara på krafterna. Tyvärr orkade Skrutts trötta hjärna inte att in så mycket information och han sprang förbi ett hinder. Och sedan blev det stopp på ytterligare ett. Så vi fick se oss slagna - vi som hade planerat att vinna!


Men jag hoppas att det blir en Midvintercup även nästa år, för det är en grymt rolig tävling!


 

Av Linda - 29 december 2013 15:22

Som vanligt går julen i rasande fart i Dårpippiland. Jag har varit ledig sedan den 20 december och jag vet minsann inte var tiden har tagit vägen. Skrutt och jag har varit iväg och tävlat en del och sedan har vi firat lite jul och varit på mellandagsrean. Men mycket mer har vi nog inte hunnit med.


Jag hade bestämt mig för att ta lite ledigt från agilityn under julen. Och det gick ju sådär...

Midvintercupen bara måste man vara med på och sedan råkade jag anmäla mig till en kurs också.

Till mitt försvar så hade jag inte tänkt åka på alla deltävlingarna i Midvintercupen. Men eftersom första tävling var avklarad redan till lunch så tyckte jag att jag lika gärna kunde vara med på resten också. För att vila sig i form är INTE Skrutts grej upptäckte jag.


För att hotta upp det hela lite anmälde jag mig till kurs för Åsa Emanuelsson i Halmstad Hundarena. Det gäller att passa på när tillfället ges, Åsa och jag brukar annars hålla kurs samtidigt och jag har aldrig haft möjlighet att gå för henne.

Det blev en mycket intensiv dag som sannerligen gav valuta för pengarna. Efter första övningen var jag beredd att åka hem, så trött var jag.

Jag fick med mig mycket hem som jag aldrig skulle kommit på att testa annars och en hel del som jag aldrig kommer att använda. Men det är det kul - och faktiskt viktigt - att testa saker som är helt onödiga. För en vacker dag så står man där och vet inte hur man ska hantera saker. Och jag fick med mig många kul övningar att använda i olika former på våra kurser.


Åsa pratade mycket om att köra SIN agility och inte hänga upp sig på vad andra tror och tycker. Att agility ska vara roligt och att det aldrig får bli en press att prestera. Där kände jag att jag tog åt mig - ibland känner jag bara för att stanna hemma från en tävling men det slutar alltid med att jag åker eftersom jag annars missar viktiga poäng och pinnar. Agility är inte alltid kul i min värld. Och framgångens sötma är alltid kortlivad, måste hela tiden rusa iväg mot nya placeringar och nya mål. Men samtidigt är det svårt att hålla tillbaka när jag ÄNTLIGEN har en hund som kan slåss med den absoluta eliten.

Nåja, jag tänkte hålla januari hyfsat träningfri i hopp att få lite inspiration infår vårens bravader.


På tal om något helt annat... Vi har varit utan Internet under juldagarna och har därför inte kunnat skicka ut några julhälsningar vare sig via mail eller på hemsidan. Så här kommer i efterhand vår hälsning till alla där ute.


 

WAO

Av Linda - 16 december 2013 20:17

Åh, vad jag är trött på att vara förkyld! Blir liksom inte så sjuk att jag kan stanna hemma från jobbet, men bra mår jag inte. Jag har hela hjärnan full med snor som vägrar att komma ut och jag kan inte lämna hemmet utan nässpray, för rätt vad det är så är det stopp.


Om jag inte behöver vara hemma från jobbet så tycker jag att jag kan träna hund och göra allt som jag brukar göra. Fyra kvällar förra veckan nötte jag kontaktfält. Halvvägs genom andra träningspasset råkade jag byta ut mitt "fram-fram-fram" till "bra-bra-bra". Och DÅ hände det grejjer! Jäklar vilken fart han fick den lille Prinsen!

Och helt plötsligt kändes det toppen inför uttagningen till WAO.


Jag mådde allt annat än bra när klockan ringde på lördagen men jag pallrade mig ändå iväg. Skrutt var så laddad och kunde knappt vänta på att vi skulle lasta in oss i bilen. Han är så rolig den hunden!

Det tar ganska exakt en timme att köra från Linnégatan till Halmstad Hundarena och det är alldeles lagom tycker jag.

Arenan är ett härligt ställe att springa på och arrangemanget var bra upplagt. Vi slutade till och med 10 minuter tidigare än sagt. Sånt gillas!


Själva uttagningen gick över tre lopp, två agility- och ett hopplopp. Poäng delades ut enligt en tabell och jag som inte begriper mig på siffror fattade ingenting. Vinnaren fick 50 poäng under förutsättning att denne var felfria och övriga felfria (tror jag) fick poäng efter hur långt efter vinnaren de var i tid. Mer än 5 sekunder efter gav inga poäng alls.


Banorna ritades och dömdes av Nisse Lindkvist. Svårighetsgraden var klass 1-2 med en eller flera "svåra" passager. Svåra inom citationstecken eftersom alla upplever olika. Men det var på dessa ställen många ekipage föll.

Mina kontaktfält sattes på prov med en enda gång då säcken låg några meter bortanför balansen och man inte skulle ta den utan istället göra ett framförbyte. Men Prinsen gick så fint, så fint att jag i min glädje hamnade alldeles knasigt i nästa passage och fick reda ut det bäst det gick. Konstigt nog så räckte det till vinst och 50 fina poäng.


Den andra agilityklassen påminde mycket om den första och var mycket fartig. Jag visste att den "svåra" passagen kunde bli ett problem för oss och givetvis lät jag fötterna löpa iväg med mig just där och vi fick en vägran. Om man får ta om så är det förarens fel anser Skrutt och blir snorarg. Då blir det ofta fel lite senare. Disken var ett faktum redan på nästa hinder där Skrutt sprang tvärs igenom slalom istället för att gå upp på gungan. Enda trösten är att många andra föll på den banan.


Hoppklassen var snabb och flytig med enkla linjer. Såg det ut som. Många nollor räknade jag med. Men folk diskade sig på väldigt konstiga ställen. Jag tryckte på så mycket jag kunde men det blev en nästanvägran i ett bakombyte som kostade tid. Så vi blev "bara" 3:a.


Totalt blev jag 2:a i vår storleksgrupp 400. Men uttagningen är inte avgjord förrän Stockholm har haft sin deltävling. Man kan åka dit och försöka få högre poäng och jag är i valet och kvalet på om jag ska åka. Det händer mycket annat under tävlingsåret som kostar pengar och kräver semesterdagar, men det hade helt klart varit kul att göra ett nytt försök.


Av Linda - 9 december 2013 22:33

Som vanligt såhär års, efter en lång säsong med Gud vet hur många agilitylopp och lektioner att förbereda, så är jag innerligt trött på agility. Jag kan inte vänta tills kurserna är över och jag får lite semester och jag själv slipper träna och tänka ut bra övningar åt mina egna hundar.

Samtidigt fyller jag i nästa års tävlingar i nya kalendern, spånar på vårens kurser och anmäler mig till Midvintercupen som pågår i princip hela julen. Jag ska dessutom passa på att landslagssatsa och hoppas på att bli uttagen till WAO.


Det är just då jag har ett stort behova av att träffa Annica Aller, min agilityguru som får mig att se saker i ett annat ljus, som får mig att tro på mig själv ytterligare några månader och som förklarar det självklara som jag egentligen vet men glömt bort någonstans på vägen.


Förutom att få inspiration och hitta lite glädje i träningen så hade jag ett överhängande problem som jag verkligen behövde hjälp med - balansen. Det verkar bara finnas två alternativ med Skrutt; fort och fel eller långsamt och rätt. Han hade bra kontaktfält när vi började tävla och de höll hela vägen upp i klass 3. Men där händer något och jag vet inte vad det var. Och efter det har jag försökt att reparera skadan genom att försöka förändra mig själv och hitta nya lösningar.


Annica är så klok och fick mig att inse att jag är hemmablind. Hon sa samma sak till ig som jag brukar säga till mina elever. Att agility och agilityträning är föränderligt, att hund och förare utvecklas och att man alltid måste gå tillbaka ibland för att rätta till det som blivit fel istället för att hitta nya lösningar. För vad det nu än är man behöver åtgärda så har det ju en gång fungerat.

Jag blev så otroligt irriterad på mig själv över att jag inte ens tänkt i de banorna utan istället givit mig själv skulden för problemet och försökt hitta en lösning, istället för att helt enkelt börja om från början och stärka det som en gång var bra.

- Han måste våga göra fel för att våga göra rätt, sa Annica så klokt.


En annan sak som jag har upplevt som ett problem är att jag tycker att Skrutt har blivit långsammare. När jag ser på filmer med våra lopp så blir jag besviken på hur långsamma vi båda är och jag är rädd att han är lika duktig på att anpassa sin fart efter mig som Spice har varit.

När jag klagar på farten så skakar folk på huvudet och undrar om jag har slagit i något. För andra uppfattar Skrutt som snabb.


Annica höll med mig - Skrutt kan vara snabbare. Men då vill det ju till att jag gasar på honom. Och hon har såklart alldeles rätt. Att jag inte gasar på honom mer beror på två saker. Jag har aldrig upplevt att han har behövt gasas på, han är så mycket snabbare än Spice att jag tycker att det räcker.

Jag har inte tid att tänka på att ge hunden mer gas, jag har ju alldeles fullt upp med att hålla rätt på mig själv och se till att min kropp rör på sig. Så Skrutt får sköta farten själv.

Men när jag jämför farten - med eller utan gas från mig, så inser jag ju att han måste gasas på och han blir dessutom mindre frågande.


Och vad ska jag göra åt det då?

Jag känner mig ofta uttråkad när jag ska tävla. Man åker långt och man väntar länge för att få springa i 40 sekunder. Har man tur vinner man ett Marabouchoklad och en rulle bajspåsar. Själv anser jag att alldeles för lite står på spel när vi tävlar, men det kan jag blogga om en annan gång.

Jag blir också påverkad av väder och vind, hur underlaget är och hur min kropp mår just för dagen. Av den anledningen trivs jag allra bäst inomhus.


När jag berättade detta för Annica så kom hon med ytterligare kloka ord - kör som om det var sista gången. Alltid! För du vet inte vad som händer imorgon. Njut av din hund här och nu.

Du kan bli skadad eller hunden kan bli sjuk eller dö, man vet aldrig vad som händer. Och DET kommer jag att bära med mig under kommande träningspass och under WAO till helgen. Jag ska njuta av min unga, fantastiska hund (med kassa kontaktfält) som om det var den sista tävlingen vi sprang.



Av Linda - 7 december 2013 21:05

När man väntar på något är det lika bra att hålla sig sysselsatt. För inte katten kokar vattnet i kastrullen när man står och glor på den? Men skulle man få för sig att gå in i ett annat rum och fixa - då har vattnet snart kokat över på hela spisen!


Jag har (o)turen att inte behöva hitta på saker att sysselsätta mig med, de bara infinner sig alldeles av sig själv. Jag antar att det blir så när man är egen företagare med tusen järn i elden. Och ibland så behöver man fixa lite hemma också. Igår stannade jag hemma från mitt vanliga jobb på grund av att en elak förkylning hoppat på mig under torsdagseftermiddagen. Framåt eftermiddagen kände jag mig något piggare och blev grymt sugen på chokladbollar - alltså var det bara att ställa sig och baka. Jag hann precis bli färdig och började pyssla med annat när hussen tyckte att det var dags att flytta in Spice i valplådan eftersom vattnet hade gått och hon höll på att krysta.


Någon tycker säkert att det är vansinnigt oproffsigt att låta hunden börja valpa i soffan, den ska ju bo i valprummet minst två veckor innan valpning om man ska tro på böckerna. Men saken är den att Spice hatar att vara ensam. När valparna är födda är det inget som helst problem. Men utan valpar förstår Spice absolut inte vitsen med att vara instängd i ett eget rum och hon uttrycker sitt missnöje. Högljutt.


Hur som helst så föddes den första valpen ganska omgånde. Det blev en lite sobeltik. Jag blev lite förvånad eftersom jag totalt glömt bort att jag parat Spice med en sobel hane. Jag har vid två tillfällen drömt om valpningen - ena gången födde hon en kull green merle och nästa gång födde hon leopardfläckiga valpar, fortfarande gröna.


Eftersom första valpen kom fort och Spice stora mage var sprängfylld så trodde jag att nästa skulle komma inom en halvtimme. Men det gjorde den inte. Inte efter en timme heller. Eller en och en halv. Efter två timmar funderade jag på att åka till veterinären - något måste ju vara fel!

Jag hade hela tiden min mentor med på Facebookchatten eftersom mobilerna inte fungerade i stormen. Efter att ha lytt rådet att ta en lite promenad i trädgården så började hon faktiskt krysta och valp nummer två - ytterligare en sobeltik - föddes. Hon var mycket större än sin syster och hade väl tagit lite längre tid på sig att glida ner i kanalen.


Nu trodde jag faktiskt att det hade kommit igång så jag kastade raskt i mig en pizza och återvände till valprummet i lagom tid för att ta emot nästa valp. Trodde jag. Spice låg där så lungt och tog hand om sina små. Så vi tog en ny promenad i trädgården. Sedan dröjde det inte länge förrän hon krystade fram ytterligare en sobel tik. Och sedan fortsatte vi att vänta...


När valparna komit till ro och fått äta lite kände jag på Spice mage. I överdelen av magen låg en riktigt stor klump som på något vis skulle ut. Och den lät vänta på sig. Efter lite trädgårdspromenad kom krystandet igång men ingen valp syntes. Efter att ha känt efter kunde jag konstatera att endast ett par ynkliga bakben stack ut och att resten av kroppen satt hårt fast i kanalen. Med assistans av hussen och med stort tålamod (och mod) lyckades jag dra ut den samtidigt som Spice krystade. Men det tog tid. Och jag kände att klockan tickade för valpen som låg på fel håll.


När den kom ut var den såklart alldeles livlös. Jag masserade den med en handduk så hårt jag vågade samtidigt som jag sög slem ur mun och näsa. Konstigt nog kom där inget och valpen andades fortfarande inte, förutom enstaka häftiga andetag som gurglade i halsen. Tungan hängde ut ur munnen och det kändes som ett hopplös projekt.

Rent spontant så tog jag den pyttelilla nosen mellan läpparna och gav konstgjord andning, samtidigt som jag fortsatte massera. Via Facebook hade jag fått tipset om preparatet B-sorb som man kan ge till svaga valpar, och min flaska anlände i veckan. Vi gav några droppar och fortsatte med massage och konstgjord andning. Jag tyckte nog att jag började känna lite motstånd i valpen och att den tog andetag lite oftare. Så jag gav den till Spice som slickade på den några gånger och sedan lämnade den. Då kände jag att det kanske var dags att ge upp. Men då kände jag hur det lilla hjärtat pickade genom handduken och valpen gav till ett skrik. Efter mer B-sorb blev den starkare och starkare och efter 40 minuter skrek den rejält och gjorde häftigt motstånd i handduken. Andningen blev bättre och bättre och tillslut stoppade jag ner den bland syskonen hos mamma. Den hade rysliga problem att hitta en tutte, men efter lite hjälp blev det tyst i lådan och alla fyra låg och smaskade. Jag var uppe en gång under natten för att titta till dem och då var allt lugnt.


Dagen har avlöp utan problem och alla valparna är fasta och fina i hullet och ser ut att ha ökat i vikt. Jag har ändå lite svårt att skaka av mig känslan av den slappa valpen som jag höll i mina händer, av känslan att det förmodligen inte skulle gå vägen. Jag vet att det är sådant vi uppfödare råkar ut för och får hantera. Jag funderade vid flera tillfällen på om det var rätt att försöka få igång valpen, om den kanske ändå skulle dö inom några timmar.


När min första valpkull föddes var jag ung och oerfaren. Och alldels för kaxig. Hur svårt kunde det vara att ta en kull valpar? Jag hade såklart läst på allt som gick att läsa, men ingenting i böckerna hade kunnat förbereda mig för det som hände.

Precis allting gick fel. Tiken valpade för tidigt, jag var ensam hemma och fick helt vansinniga råd på djursjukhuset när jag åkte dit för att få hjälp. Valparna kom ut i bitar, utom den näst sista som faktiskt överlevde. Innan dess kom det en fullgången valp, alldeles slapp och livlös. Jag gjorde några tafatta försök att få liv i den men gav upp när jag inte fick någon respons. Jag har många gånger undrat om jag verkligen gjorde tillräckligt, att valpen kanske inte var död trots allt.

Numera hyser jag en stor ödmjukhet inför det ansvar vi som uppfödare har tagit på oss.


Jag hade den där natten i bakhuvudet när jag satt med den lilla nosen i munnen, att jag inte skulle ge upp förrän jag var säker på att det inte fanns mer att göra. Så därför känns det varm i hjärtat när jag ser på de fyra - inte tre - som ligger och sover vid Spice mage.


 

Av Linda - 5 december 2013 22:00

Jag har suttit vid datorn ett par timmar nu. Utanför vrålar stormen Sven men jag hör ändå det svaga smaskandet från valplådan bakom min rygg. Varje gång jag vänder mig om för att leende titta på de små underverken möter Myzzli min blick. De vackra bruna ögonen är fyllda med lugn och kärlek, och jag tycker mig även se en glimt av stolthet.


I måndags föddes de, mitt i lussekattsbaket. Jag som brukar vara så noga och ta tempen i god tid för att ha koll på läget. Men jag var alldeles för sent på det, men det visste jag ju inte. Att tempen var på väg upp och inte ner. Som de står i alla böcker så är alla valpningar olika och uppfödaren måste lita på sin magkänsla. Det som husse kallade för gulligt grävande i soffan samtidigt som hon knorrade, tolkade min magkänsla som värkar.

Och mycket riktigt. En och en halv timme senare föddes den första valpen, en blå hane. En halvtimme senare ytterligare en valp, denna gången en trefärgad hane med ett vitt band på rumpan.


Efter det var jag osäker. Myzzlis vältränade förstagångsmage var inte helt lätt att klämma på veckan innan beräknad valpning - men jag visste att det fanns en valp, med största sannolikhet två och kanske även en tredje.

Efter valp nummer två vilade Myzzli en stund och såg ut att ha kommit till ro med sina två pojkar. Jag passade på att kabla ut nyheten på Facebook, bland annat så chattade jag med MYzzlis uppfödare. Hon var helt säker på att det skulle komma en tredje valp och att detta skulle vara en tik.

Och mycket riktigt så började Myzzli knorra på nytt efter en och en halv timme och ut kom en trefärgad tik.


Myzzli är en fantastiskt duktig mamma. För er som känner Myzzli väl och på nära håll bevittnat hur blond och fruktansvärt flamsig hon är, får ta mig på mitt ord. Myzzli är stencool och ett riktigt mammaproffs. Vem hade trott det?

Valparna smaskar och äter och har ökat stadigt i vikt.


Jag har lagt ut bilden nedan på Facebook. Jag förvånas ständigt över kommentarer som antyder att valparna är söta. Valparna är inte det minsta söta, just nu liknar de mest små råttor. Om ett par veckor kommer de att börja bli söta.

Men de är små underverk. Efter 59 dygn i Myzzlis mage så kom det ut tre små fulländade underverk som ser ut och fungerar precis som de ska. Sött är det inte - men vackert.


 

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Blogkeen
Följ Om vårt galna liv i Dårpippiland med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se